Förhållandet mellan lärarutbildningarna och kommunerna var en oerhört laddad fråga när lärarutbildningen 2001 sjösattes. Tanken på att se studenternas utbildning som en gemensam angelägenhet för stat och kommun var inte helt förankrad och många handledare sörjde sitt individuella arvode.

Jag började arbeta som mentor 2002 och minns den första tiden som en kamp för att förklara det som vi kallar Malmömodellen. Huvudidén är att studenterna ska vara till nytta för verksamheten och att högskolan inte ska styra den verksamhetsförlagda delen av utbildningen med uppgifter. Studenterna är på samma skola under hela sin utbildning och får då förhoppningsvis en djupare inblick i yrket. I bästa fall blir de en del av arbetslaget. Nyckelorden är ömsesidigt utbyte.

Idag känns det mycket enklare. Vi har små problem att placera studenterna i rätt huvudämne och åldersspår. Samarbetet med kommunerna löper oftast smidigt och tillitsfullt. Mentorernas besök på skolorna är ofta uppskattade och vi för en ständig diskussion om bedömning tillsammans med handledare och arbetslag. De frivilliga utbildningsdagarna är välbesökta. Bitarna börjar falla på sin plats.

Därför blir jag bekymrad när HUT (En Hållbar Lärarutbildning) summerar situationen utifrån en enkät gjord i Stockholm:

Nära hälften av VFUhandledarna i Stockholmsområdet hade inte i förväg fått besked om när lärarstuderande skulle dyka upp på deras skolor. 45 procent av de studerande hade inte fått något besök från högskolan under hela sin VFU-tid. Drygt 40 procent med inriktning på gymnasieskolan hade inte fått någon VFU inom denna skolform.

I sin iver att svartmåla landets lärarutbildningar generaliserar HUT utifrån det kaotiska huvudstadsexemplet och slutsatsen är att allt måste göras om. (Ska vi införa biltullar i Eslöv också)

Den allvarligare sidan av förslaget om fältskolor är av mer ideologisk art. HUT konstruerar bilden av “den gode läraren i den goda skolan”.

Utredningen föreslår ett system med fältskolor. (…) Istället för att lärarutbildningens VFU-samordnare får söka övertala skolor att ställa upp för att ta emot lärarstuderandeunder deras VFU, föreslås en omvänd ordning. Utifrån klart fastställda och lockande villkor, som nämnden har fastslagit ska gälla, inbjuds skolor/skolområden att ansöka om att utses till fältskola. Efter en kvalitetsgranskning (av Skolverket/Statens skolinspektion) väljs de mest lämpliga skolorna ut och får uppdraget att fungera som fältskolor under en treårsperiod. Inslaget med kvalitetsgranskning har dubbla syften. Den ger fältskolan en kvalitetsstämpel, vilket blir av stort värde i den konkurrenssituation som dagens skolor befinner sig i. (HUT, s.402)

Jag tror att denna modell skulle återskapa en normativitet som vi försöker arbeta oss ifrån. Studenterna ska inte enbart möta garanterat “goda” lärare som solidariskt ställer sig bakom våra pedagogiska ideal. Det är i mötet mellan skolans ofta annorlunda erfarenheter och högskolans undervisning som studenten utvecklas till självständighet. Världarna ska nötas mot varandra.

Utredningen svävar på målet här:

VFU och ämnesstudier bör så långt möjligt varvas under utbildningen, men hållas åtskilda som moment, just för att stärka identiteten (och möjligheten till kvalitetssäkring) av de respektive delarna.

På gamla Lärarhögskolan i Malmö fanns ett rum i V-korridoren som vi brukade skratta åt. Det var en sal med glasvägg längst bak. Bakom denna satt på sextiotalet studenter och iakttog mönsterlärare som genomförde mönsterlektioner med mönsterbarn.

Besvikelsen lär ha vari stor då dessa erfarenheter skulle praktiseras utanför Lärarhögskolans skyddade värld. Nu är det tydligen dags igen?

Det är inte enbart statyerna på Hötorget som gråter.