Reepalus förslag om att låta elever betygsätta lärare drar igång och i papperstidningen läser jag vad det är för påståenden som enkäten bygger på. Metodologiskt är det underligt och jag tror varken att avsändaren eller de svarande förstår vad det är som efterfrågas.
Min lärare bryr sig lika mycket om vad jag lärt mig på annat sätt än i skolan
Om läraren varken bryr sig om vad eleven lärt sig hemma eller i skolan – då ska eleven ge betyget 5 (jag håller med fullständigt – glad gubbe)
Min lärare tycker att elever och lärare är lika viktiga
Om läraren tycker att eleverna är mycket viktigare – då bör eleven sätta en 1 (håller inte alls med – sur gubbe)
Suck. Detta var värre än jag trodde.
P2 har sänt fem långa program om Herbert von Karajan (länk) och jag har motvilligt låtit mig dragas in i kulten av 1900-talet störste personlighet inom den klassiska musikindustrin. Många röster har försökt beskriva hans storhet, men jag är fortfarande inte helt övertygad – kanske handlar det mer om marknadsföring än verklig kvalitet?
I det femte avsnittet diskuteras idealet med exakt dirigering. Om målet är att få alla musikerna i en symfoniorkester att spela fullständigt synkroniserat måste dirigenten inse att han inte kan uppnå detta genom styrning. Det fungerar alltså inte att använda dirigentpinnen – synintrycken ger inte musikerna den trygghet de behöver för att våga spela inifrån.
Det verkliga samspelet uppstår när dirigenten lägger en tydlig grund för pulsen – men markerar att musikerna måste förlita sig på varandra. De måste lyssna på helheten. I det samspelet växer den vackraste musiken fram. Det är inte rädslan att spela fel som driver musikerna. De vill vara en del av orkestern.
Karajan tycks ofta ha haft en ganska tillbakadragen roll som dirigent. Små parallella rörelser “som om om han modellerade något” och ibland menade en kännare att han viftade helt mot takten “för att tvinga musikerna att lyssna på varandra i stället för att stirra på dirigenten”.
Ofta blundade Karajan samtidigt som han dirigerade. Effekten när han någon gång tittade var stark. Då förstod alla att här gällde det att skärpa sig.
Och nu tänker jag att detta har något med läraryrket att göra. Ett auktoritärt ledarskap blir i längden ett kvalitetsproblem.
Relationer verkar med musikerna verkar ha varit mycket distanserade. Konsertmästaren i Berlins symfonikerna hade efter 30 års nära samarbete samtalat med Karajan utanför orkestersalen en (1) gång.
Det är inte ofta.
Jag har tidigare relativt mångordigt beskrivit hur Lärarutbildningsutredningen HUT ser på genusfrågor och fenomenet män i skolan.
Länk
Om hållbarhet är ledord får det allvarliga konsekvenser på många plan och jag kommer att diskutera detta olyckliga ord från två perspektiv.
1) Den hållbara mansrollen.
Statistiska undersökningar och lösa spekulationer förstärker bilden av att männen är:
Kvinnorna antas då vara ointresserade av sådana bagateller som status, lön, flexibilitet och karriärmöjligheter – utsikten att få vara en del av traditionell omsorgskultur är kanske belöning nog.
2) Den hållbara skolan.
Förslaget befäster uppdelningen mellan grundlärare och ämneslärare och eftersom inte utredningen anser att förändring är möjlig eller önskvärd är det en naturlig konsekvens att männen ska lockas till de senare årens ämnesläreri – där de inte riskerar att utmanas i sin hållbara mansroll utan får ta del av den status som utredarna av tradition placerar hos ämne och äldre barn.
Eftersom varken skolan eller mansrollen beskrivs som föränderlig framstår det som ett mysterium varför män ska lockas att arbeta med yngre barn.
Jag ser det ur ett annat perspektiv. Framför allt stämmer inte utredarnas beskrivning av hur män egentligen är med mina erfarenheter. Diskussionen om manlighetens variationer går inte att föra utifrån förenklad statistik och spekulativa fördomar. Dessutom menar jag att dessa män även är en del av skolans ständiga förändringsarbete. De utmanar skolkulturens traditioner och hotar därigenom själva tanken på hållbarhet.
Tänkt scenario
Höstens antagningar till Barndoms-och ungdomsvetenskapliga programmet har kommit tidigt och jag ögnar igenom listan. Några namn förefaller mig välbekanta från ett populärt teveprogram. Bland de sökande återfinns:
1) Hasse Aro som med sin målmedvetenhet och stabilitet gett hopp åt många brottsdrabbade personer. Här har vi mannen som förkroppligar värdegrundsarbetet på ett mycket handfast sätt. Bakom den barska ytan anar vi brunnar av empati. Bristerna i smidighet kompenserar han genom träningsvilja och uthållighet.
2) George Scott är den perfekta blandningen av otämjt vilddjur och ömsint familjefar. När motivationen sviker kallar producenten in hans barn som får peppa George i sambans virvlar. Bristerna i taktkänsla kompenserar han med fysisk styrka och ett vinnande leende
3) Carl-Jan Grankvist representerar en manlig omsorgskultur av storslagna och välorganiserade mått. En svårbestämd sexualitet kombineras med humor, verbal förmåga, djup yrkesstolthet och mänsklig värme.
4) Niklas Wahlgren är den tekniske läraren som med sitt förvånansvärt slitna pojkbandsansikte visar sig ha ett förflutet som såväl barnprogramsledare som musicalstjärna. Han är vikarien som vi kan slänga in i alla ämnen och stadier – kanske en aning ytlig, men alltid engagerad och väl förberedd.
5) Morgan Allinger är en annan favorit. För femton år sedan såg jag honom i föreställningen Clowner och det är fortfarande bland de roligaste teaterupplevelser jag haft. Morgan är rytmisk lekfull och levande – med en kroppsbyggnad som döljer oanade akrobatiska förmågor. Han har också varit barnprogramsledare och har en dokumenterad pedagogisk förmåga att skapa engagemang kring hållbar utveckling som programledare för Tippen.
6) Magnus Samuelsson är naturligtvis den givne stjärnan bland de nyantagna studenterna. Med sina två meter har han en naturlig överblick över undervisningen och den fysiska auktoriteten som världens starkaste man åtnjuter motsvaras av en inre styrka som tevetittarna börjar ana konturerna av. Magnus förenar machotangokavaljerens erotik med sambacharmörens glittriga sensualitet och det är inte bara Tony Irving som faller pladask. Den nye mannen har härmed fått både kropp och ansikte.
Som lärarutbildare är det en utmaning möta dessa erfarna mäns bilder av lärarens uppdrag – men jag ser fram emot terminsstarten med skräckblandad förtjusning. Vi kanske får tänka om i vissa undervisningsmoment…
Jag försöker förstå hur Björklund och Franke tänker om skolans framtid. Bakom Lärarutbildningsutredningen HUT:s förslag finns kanske en karta över svensk skola. Frågan är vem som ritade den och när? Vem tog sig rätten att beskriva skolan i dessa grälla färger? När blev förenklingen politiskt möjlig?
Jag tröstar mig med en vacker karta över trakterna kring S:t Olof. Klicka och njut av detaljrikedom.
1812-1820 red den tappra fältmätningsbrigaden runt och kartlagde den skånska landsbygden. Resultatet blev en rekognosceringskarta. De mystiska tecknen markerar olika former av vegetation.
Jag vandrar runt och letar efter spår från den tiden. Mycket är förändrat men själva förändringen är också spännande och ofta vacker. Markerna bär på hemligheter.
Om jag vill veta mer om tomtgränser och avstyckningar går jag till häradskartan (förstora!):
Konstruktionismen använder liknelsen med inre kartor som ett sätt att åskådliggöra vad kunskap är och hur den förändras genom anpassningar till nya intryck. Våra världsbilder uppstår i samspel med omgivningen. Hållbarhet är inget självändamål.
Det jag kallar kunskap kan vara en vag föreställning om något som jag lyckas beskriva på ett sådant sätt att det framstår som meningsfullt för någon annan än mig själv. Dessa beskrivningar – eller yttre kartor – är tillfälliga konstruktioner och värdet högst tidsbegränsat. Jag behöver dem för att orka leva och våga handla -men den största faran är kanske om jag verkligen börja t-r-o på dessa kartor och förväxlar dem med verkligheten.
Inom militären finns ett talesätt om att ifall det föreligger skillnad mellan kartan och verklighet – då gäller kartan.
När jag är ute och vandrar blir glappet mellan kartorna och terrängen synligt. Någon form av kunskap uppstår i mina försök att tolka skillnaderna mellan de sinnliga intrycken och de yttre kartor som ritades för nästan 200 år sedan. Försiktigt lägger jag pussel.
Försiktighet tror jag inte finns på Björklunds dagordning.
Jag försöker förstå vad Lärarutbildningsutredningen HUT menar är viktigt inom musikämnet. Det är en förvirrande blandning av nervös modernitet och en mycket traditionell kunskapssyn.
3.3.7.2 Musik
Grundskolans kursplan för musik fäster stor vikt vid att eleverna ska kunna ägna sig åt eget musicerande. Detta ska dock inte enbart förstås som sång och instrument, utan också friare uttryckssätt och användande av IT.
Perspektivet är genomgående riktat mot de äldre barnen. Utredaren tar inte upp problemet med att musikundervisningen i förskolan och grundskolans tidigare år bedrivs av icke-musiklärare. En trovärdig utredning hade diskuterat musiken ur flera aspekter. Vilken ställning får musiken i utbildningen av “vanliga” lärare. Kommer de senaste årens urholkning av de estetiska ämnena att fortsätta?
Musikämnet ska skapa förståelse för musikens betydelse såväl i dagens samhälle som historiskt sett och i andra kulturer. Det är väsentligt att ämnet inte gör en uppdelning mellan producenter och konsumenter av musik, utan visar på att alla på något sätt kan producera och få tillgång till musik.
Här flödar visdomen. Men vilka lärare är det som ska plantera och administrera denna demokratiska kunskapssyn? Här ekar tystnaden över den annars oblygt detaljstyrande utredningen.
Musiklärarstuderande behöver således få djupa kunskaper i musikdidaktik och musikvetenskap, med inriktning både på musikhistorien och på nutida och IT-anknutna musikformer. Kunskaper om musik i andra kulturer, liksom om musikens betydelse för barn och unga, är nödvändiga.
Hur många musiklärare vill utredarna utbilda? Var ska de arbeta? När jag arbetar med 300 blivande lärare känns det underligt att inte se dem som en del av denna nya kultursyn!
Kompetensbehov för blivande lärare
För att musiklärarna ska kunna uppfylla läroplanens förväntningar på undervisning i instrument och sång krävs att utbildningen ger generell övning i musicerande, enskilt och i grupp. Inom Kulturskolan, liksom på musikgrenen av gymnasieskolans estetiska program, behövs lärare med mer djupgående färdigheter på enskilda instrument. Bland annat på grund av detta är det nödvändigt att lämna utrymme för individuell specialisering inom utbildningen av blivande musiklärare.
Jag är osäker på om denna specialisering verkligen är ett seriöst försök att lyfta musikens betydelse för barns utveckling. Fokus ligger på de äldre barnen och Kulturskolan där utredaren föga förvånande förespråkar djupgående kunskaper.
Min fråga hänger kvar:
Kommer det finnas utrymme för musik, dans, drama, bild, film, rörelse och rytmik i den nya lärarutbildningen?
När det gäller intresset för det estetiska fältet har Björklund & co mycket att bevisa.
Jag är trött. Att vara musiklärare är mer ansträngande än jag trodde och tre dubbellektioner med studenter i 40-grupper är utmattande. Kanske ställer jag alltför stora krav på mig själv att lektionerna ska vara intensiva och inspirerande – antagligen är jag bara orutinerad inför positionen att vara ständigt pådrivande. Det är högt tempo och många beslut – men egentligen gäller det all form av undervisning så jag borde inte klaga.
Jag ska ha åtta grupper och försöker gör ungefär samma sak med alla och det är nästan den största svårigheten. När jag jobbar med barn handlar allt om att fånga ögonblicket och deras idéer. Här ska jag skapa en struktur som studenterna förstår. Obehagliga frågor dyker upp:
Vad vill han att vi ska kunna?
Varför ska vi lära oss detta?
Fungerar verkligen den här sången?
Jag märker att det finns en stark tradition av målstyrdhet som jag inte kan relatera till i rollen som musiklärare. Det är till sist upp till varje student om hon vill ta till sig de jag erbjuder och bara tanken på att förmedla säkra kort är svårsmält. Jag ger exempel på låtar som fungerar för mig och berättar hur jag tänker – det är faktiskt allt.
I skolans värld finns det en uppdelning mellan nyttiga och onyttiga ämnen. De nyttiga har hög status och kallas kärnämnen. De andra kallas “praktiskt estetiska” och betraktas ofta med överseende av de riktiga kärnämneslärarna.
Många musiklärare drivs till förtvivlan av denna marginalisering och har därför utvecklat strategier för att förklara betydelsen av musiken i nyttotermer. Det långsiktiga målet är att skapa matriser och kriterier som kan synliggöra denna utveckling på ett sätt som beslutsfattare och föräldrar förstår. Betyg är den primitiva lösningen på statusproblemet.
Barnen utvecklar:
Och så vidare i långa förnedrande listor…
Jag vill inte vara en del av detta nyttotänkande och vägrar envist förklara varför just den sången utvecklar just den färdigheten. I min värld reduceras musiken till något instrumentellt genom detta förhållningssätt och därigenom behöver vi inte ta ställning till musikens ställning på ett djupare plan.
Har musiken ett värde i sig? Någonting med innerlighet som skolan saknar begrepp för att beskriva?
För mig som vuxen är det självklart att se musiken som en del av livets djupare mening. Om jag klistrar förklaringar om nytta på alla sånger finns det en stor risk att studenterna missar denna dimension.
Några låtar jag kanske använder. Fråga mig inte varför.
…det blåser så kallt! (Blå tåget)
Jag fick ett brev som jag gärna vill sprida:
Hans Åke Scherp och Mats Ekholm vid Karlstad Universitet har tagit
initiativ till ett upprop med anledning av ett hårdnat mode i sättet att möta barn och ungdomar.
Det tar sig, som de skriver:
uttryck inom såväl synen på barnuppfostran där Supernannyns ideal får föräldrar att lära sig att stöta bort och ignorera sitt barn när det behöver närhet och värme. Inom skolan tar det sig uttryck i en skolpolitik som i allt högre grad bygger på kontroller och sanktioner istället för stöd i barnens lärande och utveckling. Eleverna ska oftare bli centralt prövade och deras motivation ska styras av tätare betyg och kunskapskontroller. Betygsjakt ska ersätta kunskapstörst som drivkraft för lärande. Skamvrån har börjat återinföras men kallas för time-out. etc.
På länken http://sites.google.com/site/barnuppropet/
Kring temat Ett hårdnande samhälle rör sig också skiftesföreläsningen den 2/2 kl.19.00 på Malmö Högskola
http://www.mah.se/templates/Page____5478.aspx
Marie Köhler och Lars H Gustafsson kommer till Skiften den 2 februari 2009 för att prata nyauktoritär barnuppfostran.
Peppar på tungan, time out och styggstol – de senaste årens diskussion om problemen med stökiga barn och föräldrar som inte kan sätta gränser har gett utrymme för en rad nyauktoritära metoder när det gäller barnuppfostran. Exemplet med förskolan i Alingsås där en fyraårig pojke i september 2008 pepprades på tungan som straff för att han sagt fula ord är ett av flera exempel. Teveserien Supernanny förordade också “en fast hand” mot de olydiga små krabaterna. Även Folkhälsoinstitutet rekommenderar tydligt gränssättande genom att legitimera föräldrastödsprogram där en av metoderna är att på ett organiserat sätt ignorera – inte se på, tilltala eller vidröra – det barn som anses problematiskt.
Läs mer på hemsidan!
Livet som lärarutbildare är skiftande. En stor del av tiden går ut på att klargöra mål och examinationsformer. Vi lägger ner massor av energi på att förklara vad som är obligatoriskt och vilka kriterier det är som gäller vid bedömning.
Jag har en (inte så hemlig) dröm om att undervisningen skulle styras mer av lust och nyfikenhet. Tillsammans skulle lärare och studenter närma sig ett område och ställa utmanande frågor som kanske kunde göra skolan till en bättre plats.
Denna vecka arbetar studenterna med att skriva reportage under handledning av Tidningen i skolan. Tanken är att de ska få upplevelser som vi bearbetar i kursen som handlar om de svåra begreppen lek, kultur och kommunikation. Samtidigt tränar vi en annan skrivform än den vetenskapliga och diskuterar medias roll i samhället. Jo – det finns en baktanke om att arbeta med skoltidning eller skolblogg i framtiden också.
Men, men, men – det finns inga kriterier för bedömning av resultatet och det står inte i kursguiden att momentet är obligatoriskt eller examinerande. Jag tror att utmaningen blir större när studenterna inser att de skriver en text som många kommer läsa och försöker tona ner lärarbedömningens betydelse. De förväntas tänka själv och hitta sina egna drivkrafter.
Jag får ett telefonsamtal från en student som sätter myror i huvudet på mig
S: Är detta en seriös uppgift?
M: Jo det tänker jag att det är…
S: Jag menar – är den riktigt seriös?
M: Jo – jag är väldigt seriös och tror ni kan lära er mycket…
S: Jamen är det säkert att den är seriös?
M: Jag vet inte hur seriös du är…
S: Vad vill ni att vi ska lära oss?
M: Jag känner ju inte dig så jag har svårt att tala om exakt vad du vill eller behöver lära dig – men jag tror att du kan göra nyttiga erfarenheter under veckan…
Till sist kryper det fram att studenten vill veta om uppgiften är obligatorisk och hur jag tänker belöna de duktiga och straffa dem som slarvar. Jag förklarar att detta kallas undervisning eller lärandetillfälle och att kursens examinerande moment finns beskrivna i kursguiden.
I luren hör jag en besviken suck som jag har svårt att tolka – tänk om studenten har ansträngt sig i onödan?
Trappan upp från stranden i Knäbäckshusen är felbyggd. Steglängden passar ingen och vid varje avsats tvingas jag anpassa mig till en konstruktion som är fullständigt utmattande. Ofta är packningen tung, törsten svår och vid backens krön väntar överfull parkering och en skållhet bil.
Det enda som saknas för att göra eländet komplett är en hop gnälliga ungar som vill ha glass.
Den 9/3 kommer Anne-Marie Körlings bok Vägen till skriftliga omdömen ut. Redan nu går det att smygläsa och ladda hem avsnitt från det stora förlaget!
Tysta tankar 