Min vän Kristian Lutz har skrivit en spännande avhandling som heter:
Kategoriseringar av barn i förskoleåldern – Styrning & administrativa processer
Boken finns att ladda hem från skolporten:
Jag lyssnar på disputationen och funderar över alla dessa stödåtgärder. Här gäller det att passa in. Hörsalens väggar kryper närmare och snart känns det som om de lutar över mig.
Jag läser Skolverkets Redovisning av uppdrag om Förslag till förtydliganden i förskolans läroplan – Delrapport och pendlar mellan hopp och förtvivlan. Det finns formuleringar som antyder att Skolverket inte vill spela med i den pedagogisering av barndomen som regeringen vill driva igenom, men Skolverket är naturligtvis en lydig myndighet
Förändringarna i läroplanen ska syfta till att förstärka förskolans pedagogiska uppdrag och leda till en ambitionshöjning i verksamheterna.
Vad är det för låga ambitioner som åsyftas? Vilka undersökningar har avslöjat dessa brister? Går pedagogerna och slöar?
I uppdraget anges som skäl för detta att förskolans potential att stimulera barns naturliga lust att lära inte har utnyttjats fullt ut.
Jag undrar över begreppet “naturlig lust att lära”? Finns det en “onaturlig lust att lära” som har spelat pedagogerna ett spratt
Förskolan ska i högre utsträckning än i dag ge tidig pedagogisk stimulans för barns språkliga och matematiska utveckling
Varför tror jag att detta innebär styrning mot strukturerad lektionsliknande undervisning? Jag måste återvinna min tro på myndigheternas ord. Fortsättningen antyder att författarna hör min oro och försöker avstyra den.
Samtidigt understryks att grundläggande förskolepedagogiska principer ska ligga fast.Detta innebär att synen på sambandet mellan pedagogik och omsorg ska kvarstå. En hörnsten i förskolans uppdrag är att erbjuda barnen en god pedagogisk verksamhet, där omsorg, fostran och lärande bildar en helhet i den dagliga verksamheten.
Och nu känns det nästan tryggt.
Förskolans läroplan ska förtydligas och i enlighet med regeringsuppdraget presenterar Skolverketen en delrapport med sin tolkning.
På Skolverkets hemsida finns en ambition att komma i kontakt med fältet och forskare. I min paranoida värld är det Björklund & co som har fått kännedom om att det fortfarande förekommer lek på landets förskolor och nu förbereder ett avgörande slag mot verksamheten.
Men jag har haft fel många gånger och har det gärna igen!
Jag har tillsammans med Rasmus och Fredrik från studentkåren skrivit ett debattinlägg i Sydsvenskan om HSV:s rapport Man ska bli lärare
Det är svåra frågor och lätt att halka fel bland genusteorierna – jag citerar slutklämmen:
Idag vill samhället ha allt större kontroll över vad som sker i klassrummet. Det tidigare flexibla läraryrket tappar i status och attraktion. I ett intressant avsnitt kritiserar rapporten från Högskoleverket lärarutbildningsutredningens förslag om avgränsade studiespår och förkortade utbildningar i skarpa ord:
”För att attrahera män till inriktningarna mot förskola har det också visat sig vara viktigt med möjligheter till en bred ingång. Det har också varit viktigt med samband mellan inriktningen mot förskoleklass och övrig lärarutbildning, för möjlighet till rörlighet och flexibilitet. Som den här studien har diskuterat så attraheras inte männen av kortare utbildningar med liten möjlighet till ämnesfördjupning. (…) Bristen på män skulle därför riskera att bli ännu större på den del av lärarutbildningen där bristen redan är som störst.”
Lärarutbildningsutredningen vill återskapa 60-talets skola och det är lätt att se dess fasta stadieindelningar som kvinnofällor. Om Jan Björklund vill locka fler män till skolan måste han göra upp med både det likhetsfeministiska perspektivet, som förnekar skillnader mellan män och kvinnor, och de mansklichéer som skisseras i Högskoleverkets rapport. Det första steget är att våga föra en öppen diskussion om varför männen behövs i läraryrket och på vilket sätt fler manliga lärare skulle kunna bidra till att förändra den svenska skolan.
Sydsvenskan har stängt av kommentarsfunktionen – men jag är nyfiken på hur ni tänker!
På Metabolism diskuteras begreppet “unschooling” utifrån en artikel i Pedagogiska magasinet
Jag är intresserad av tanken på att barn som har dåliga skolerfarenheter behöver upptäcka sin nyfikenhet på nytt. Vi kommer att möta ungdomar som är skadade i sin tilltro till skolans institutioner och risken är stor att den nya skolpolitiken med tydliga krav och målstyrning förvärrar tillståndet ytterliggare.
Nu utbildar jag lärare och det kanske är viktigt att ge dem en grundläggande tilltro till skolans betydelse för individens utveckling, men hur talar jag om för studenterna att det även handlar om att skydda barn från skolan? Går det att jobba inom skolan och samtidigt tvivla på den?
Under våren kommer landets tredjeklassare kämpa sig igenom ett ändlöst hav (träsk?) av delprov i matematik och svenska. Ivern att mäta barnens kunskaper i nationella prov riskerar att färga undervisningen mer än vi kanske förstår. Det mätbara blir viktigt – läroplanens mer poetiska formuleringar hånas öppet av utbildningsministern & co.
I England börjar lärarna reagera mot den våg av prov som dränkt landet de senaste åren. Måste vi göra samma misstag? De långsiktiga effekterna av att ersätta inre motivation med yttre kontroll är svåra att mäta – men när jag möter studenter som är mycket intresserade av betygsättning och kriterier undrar jag vad det är för erfarenheter som ligger bakom?
Jag kan också vara onödigt romantisk när det gäller skolans förmåga att skapa meningsfulla lärandesituationer.
…över bloggen som form. Det är något med den här falska intimiteten som bekymrar mig. Fiktionen av att det är en självreflekterande dagbok är ömtålig och det finns en del uppenbara svårigheter förknippade med att vara just så ärlig och självutlämnande som jag egentligen försöker vara – eller skapa en illusion av.
Därför skriver jag ingenting om mentorsuppdraget och de svårigheter som är förknippade med att besöka lärarstudenter på deras VFU-platser. Jag utvecklar inte problematiken som ligger i att vara en stöttande och dömande person samtidigt. Jag undviker att diskutera betygsättning utifrån svårtolkade kriterier och begränsade underlag. Jag väljer att inte lyfta fram konflikten mellan specialister och generalister som gör diskussionen om ämne och åldersinriktningar så besvärlig. Jag vill inte bagatellisera svårigheten i att förutsäga en students utveckling under 4,5 års studier utifrån några enstaka besök.
Jag måste helt enkelt lära mig att inte skriva alls.
Varje medietränares onda dröm Jan Björklund har kanske nått fram till en brytpunkt i sin politiska karriär. I morse såg jag honom diskutera skolpolitik och Barnuppropet med Mats Ekholm i nästan fem minuter utan att använda ordet flummig. (jag missade inledningen – men antar att den kommer att finnas på nätet snart)
Eftersom det är onsdag och jag är besatt av positiva tankar tror jag att detta är början på en ny våg av folkpartistisk öppenhet och ödmjukhet.
– Att tänka fritt är större!
Igår hade vi studiedag för personalen på Lärarutbildningen och förberedelserna inför det kommande var ett givet tema.
Remissen är ivägskickad och nu återstår arbetet med att konstruera ett bärkraftigt alternativ som vi tror att HSV finner attraktivt.
Ett problem är att det inte finns något riksdagsbeslut eller proposition att förhålla sig till och då är det lätt att stirra sig blind på utredningen, som pendlar mellan att vara obegriplig och övertydligt detaljstyrande.
En avgörande punkt är det som tidigare kallades Allmänt utbildningsområde men som nu benämns Utbildningsvetenskaplig kärna. Denna består av åtta moduler som de flesta tolkar som 7,5-poängskurser. Dessa ska relateras till fyra perspektiv som ska “genomsyra och prägla” all undervisning. Som i sin tur ska relateras till professionsämnena, vilket vi nu kallar huvudämnena. Vilka i sin tur ska relateras till såväl skolämne som akademiska ämnen. Samtidigt är det viktigt att såväl avnämare (kommunerna) som studenterna kommer till tals i processen. och till sist får vi inte glömma högskolans egna kvalitetsarbete och lokala perspektiv (genus, klass, etnicitet och hållbar utveckling)
Är det någon som tror att det finns utrymme för tolkningssvårigheter? Om avsikten är att gissa hur politikerna vill ha det – ja då är faran stor att vi går vilse bland alla dessa hänsyn och önskningar om att vara till lags.
Alternativet är att tänka fritt och hoppas på att grunden är stabil och kapaciteten tillräcklig. Just nu känns det som om många av mina kolleger är alltför ivriga att hoppa ner i lådan.
Tids nog kamrater…
Jag är lite trött på bilden av mig själv som argsint bloggare. Därför är det kul berömma den lokala tidningen för att den tar sitt ansvar och sprider kunskap om barns språkutveckling
http://sydsvenskan.se/inpalivet/article416890/Spraket-borjar-med-ogonkontakt.html
http://sydsvenskan.se/inpalivet/article416902/Barn-lar-sig-prata-utan-ord.html
Kanske behövs det en gnutta svalkande lugn i debatten om barns språk. Politiker tycks ha antagit ett orosperspektiv som blåser upp behovet av experter.
De flesta barn lär sig tala, förstå, läsa och skriva – trots skolan.
Tysta tankar 