Programmet om Lennart Hellsing var ännu bättre än jag trodde.
Min lille vän, som alltid har varit misstänksam mot ord och bokstäver, går och gnolar på visorna och stavar sig igenom rimmet om Konstantinopelitanskan. Hellsings berättelse om sin egen ordblindhet ger hopp åt alla som har haft svårigheter i skolan. Det handlar om att hitta lusten, sa han på 40-talet.
Idag skulle sångerna antagligen avfärdas som flum.
Vad är det för människor som publicerar bilder på sig själv på nätet? Jag har arbetat mig upp från skor och underkropp och nu nått den övre delen. Kanske borde jag ha rakat och klippt mig.
Egentligen vill jag visa upp den fina tröjan som jag har beställt från Janne (Länk) och samla argument gentemot dem som tror att flum är detsamma som dåligt. Kampen om att ge ordet en positiv innebörd har bara börjat. Björklunds tolkningsföreträde är över.
Kanske behöver jag också bygga upp modet inför det första mötet med de 300 studenterna som börjar på min enhet till hösten.
Det har blivit dags att introducera en annan figur: Vattenkannan. För oroliga läsare kanske jag måste påpeka att detta inte är inledningen till en ny pompös serie utan ett mycket tillfälligt inhopp. Jag ska försöka motstå frestelsen att göra om bloggen till en Staffan Westerbergsk orgie i figurer.
När den lille vännen är naiv och känslomässig, där är Vattenkannan illusionsfri på gränsen till cynisk. Han har förläst sig på poststrukturalistiska maktteorier och ser världen som en stor konspiration. Empati är inte Vattenkannans bästa gren, men ibland lyckas han sätta fingret på obehagliga samband.
Idag diskuterar de förslaget om en skärpning av skollagen när det gäller skolhälsovården.
Från 2011 ska alla skolor i landet inte bara ha tillgång till läkare och sköterskor utan även kuratorer och psykologer. Dessutom ska eleverna kunna få stöd av specialpedagoger.
– Det ska vara samma krav på skolorna oavsett var de ligger i Sverige, säger utbildningsminister Jan Björklund (FP) till Rapport. (TT)
Min lille vän, som har haft en ganska besvärlig skolgång, jublar. Äntligen tvingas kommunerna att se till att det finns resurser att hjälpa barn som far illa.
Vattenkannan däremot har redan genomskådat reformen. Först försämras villkoren i skolan. Genom att detaljreglera och avhumanisera verksamheten kommer fler barn att slås ut. Därigenom ökar behovet av individuella stödinsatser i form av speciallärare, kuratorer, psykologer och skolläkare. I stället för En skola för alla har vi En utsorterad skola för några där de andra är föremål för åtgärder.
Jag själv undrar över vad som hände med det kommunala självstyret…
Sydsvenskan skriver om det problematiska förhållandet mellan resultaten på nationella prov och de betyg som verkligen sätts.
I min värld finns det inget som heter “glädjebetyg” och det är svårt att bedöma skadorna av ett system som förvrider lärarnas fokus från det som borde vara skolans viktigaste uppgift: Att ge barnen barnen självförtroende och göra dem självständiga. Goda kunskaper är viktiga redskap i denna strävan.
Mål- och mätkulturen skapar rädda och kriteriefixerade individer som är lätta att kontrollera i vuxen ålder. Lärarna glömmer bort läroplanens portalparagrafer och ägnar sig åt att bryta ner de tusentals målen i bedömningsbara matriser
Jan Björklund menar enligt tidningen att det kan vara frestande för skolor att tulla på kravnivåerna för att framstå i bättre dager gentemot andra.
Han vill att skolorna granskas mer noggrant. Dessutom ska Skolinspektionen börja dubbelrätta de nationella proven för att komma åt alltför frikostiga rättningar av dem.
Förutsägbart, sa Bill. Obehagligt, sa Bull.
Min lille vän gömmer sig bakom en trädstam. Han tror att om man inte syns så finns man inte.
Nästa vecka ska jag förklara för honom vad Piaget menar med objektskonstans.
Min lille vän har ett klent huvud (eller inget alls om man ska vara noga) Däremot är han både händig och uttrycksfull. Skolgången har varit en ojämn upplevelse och jag har ägnat många utvecklingssamtal åt att förklara hans kvaliteter för oförstående lärare som har velat göra honom till föremål för diverse åtgärder.
De praktiskt-estetiska ämnena (ja det är en problematisk benämning som delar upp livet i onödan) har varit andningshål för honom och som vårdnadshavare har jag varit tacksam att det funnits frirum i den hårt målstyrda skolan. Nu ska dessa täppas till och Skolverket föreslår åtgärder:
Det var roligt så länge det varade!
Tomas Kroksmark skriver Sveriges skarpaste utbildningsblogg. Där jag famlar, muttrar, ironiserar och skäller – där snittar Kroksmark elegant upp motsägelserna i den nya skolpolitiken och lämnar den blödande i vägkanten. (Okej, ibland låter jag mig ryckas med av bildspråket)
Jag ska inte försöka sammanfatta budskapet, men den nationella vurmen för målstyrning borde ha fått en avgörande knäck.
Min lille vän är lika imponerad.
Tomas Kroksmark skriver om Skolinspektionens syn på lärarnas ansvar när det gäller att se till att barnen når målen.
I Nyhetsbrevet framgår att man tänker sig att det är skolornas ansvar – dvs lärarnas – att eleverna ska nå målen i alla ämnen. Det betyder också att man tänker sig att orsaken till att alla elever inte når målen har sin orsak i lärarnas kompetens. Det är naturligtvis ett rimligt antagande men kan vi vara så tvärsäkra att lärarna är den enda orskan till att målen nås av alla elever/inte nås av alla elever?
Den propagandistiska synen av målstyrningen är naturligtvis att försöka få skolorna att anstränga sig – men när det kommer till en verklig analys av bristande måluppfyllelse är det mer komplicerat.
Vi har alltså tre komponenter som var för sig eller tillsammans kan förklara den svaga måluppfyllelsen: 1) lärarnas bristande kompetens, 2) målbeskrivningarna (i kombination med kriterietexterna) är fel i förhållande till vad som är möjligt att realisera i den lokala skolan/det enskilda klassrummet och 3) elever i svensk skola saknar förutsättningar att lära det som finns angivet som mål för skolan.
Det är möjligt att en del lärares trivs i rollen som syndabockar – men det är motsägelsefullt att avkräva ansvar av en grupp som är så hårt reglerad. Verkligt ansvarstagande innebär också en viss form av frihet.
I högskolans värld är det lite annorlunda. Studenterna matas med retorik om eget ansvar och de väljer hur och när de vill ta del av undervisningen – eller utöva sin rätt till inflytande. Men när svaga studenter misslyckas känner jag mig ändå som en av de utpekade grundskolelärarna:
– Jag borde ha ansträngt mig mer!
Fem målmedvetna klematisknoppar
Jag brukar lyssna på Filosofiska rummet på hemvägen från landet på söndagskvällarna och blir sällan besviken. Veckans program hade en spännande rubrik och mina förväntningar var höga.
Mänsklighetens samlade kunskap formligen exploderar, och med internet exploderar också kunskapsspridningen. Hur förändras samhället av all denna snabbtillgängliga kunskap och omvänt – hur förändras kunskapsproduktionen?
De tre gästerna försökte förklara skillnaden mellan information och kunskap. Det gick inte så bra. Till sist gav sig Håkan Arwidsson in på att beskriva skillnaden mellan att vara auktoritär och auktoritativ. Den här distinktionen, som återfinns i massor av managementlitteratur, kanske behövs för att motivera skolans existensberättigande i ett samhälle där alla andra hierarkier har monterats ner, m-e-n det kändes som om den filosofiska överbyggnaden rasade samman när Arwidsson helt frankt förklarade sina antaganden utifrån att “så måste det vara i en skola – att läraren vet bättre” (väldigt fritt citerat)
När den onda gamla makten motiverar sina övergrepp utifrån en klassisk maktfilosofi, ska då den goda moderna makten förstås som en högre form av rationalitet? Är det verkligen så att dagens lärare definitionsmässigt vill sina studenter väl, och att lärarnas tolkningsföreträde är förgivettaget? Då kanske det är dags att ta några steg tillbaka och försöka se skolan utifrån. Den vänliga maktutövningen upphör inte att förvåna mig över sina påhittiga förklädnader. I det här fallet tycks Arwidsson tro att tillit och undergivenhet uppstår ur någon form av naturlig överenskommelse. Jag anar att det är ur sekelgamla universitetstraditioner som en sådan tanke kan uppstå.
Kanske är det den statiska karaktären i Arwidssons ämne (historia) som gör det möjligt att fortsätta odla myten om skillnaden mellan auktoritär och auktoritativ. Vi som möter studenter i mer komplicerade situationer måste nog skaffa skarpare redskap för att analysera spelet mellan människor. Internet förändrar relationerna på många plan. Jag föredrar Googles mångsidighet och Wikipedias transparens framför den akademiska idealistiska referenskulturen.
Jag hävdar att det till sist är upplevelsen hos mottagaren av undervisning som bestämmer relationens kvalitet. Avsändarens självbelåtna bild av sin eventuella “auktoritet” är en behaglig illusion som knappast tål det skarpa ljuset utanför universitetet. Varje verkligt förtroende måste erövras i mötet mellan fria individer. Titlar som “lärare” eller “professor” riskerar att försvåra detta relationsbygge.
Här kunde Lars Mogensen varit en aning mindre underdånig i förhållande till de förbluffande samstämmiga gästerna. Makten behöver inte mystifieras ytterligare.
En stor del av livet går ut på att veta sin plats. I en del religioner är det ett centralt moment att inte förhäva sig och att sluta anstränga sig för att nå världslig framgång. Genom att ge upp är det möjligt att försona sig med livets förgänglighet.
I skolans värld är en sådan hållning provocerande. Vi talar ogärna om gener och förutsättningar. I stället betonar vi individens möjligheter att forma sin framtid genom egna ansträngningar. Du kan om du vill!
Inte långt från Forsemölla på Österlen växer en grön grangren som har uppenbara svårigheter att inse att den faktiskt bara är en gren och borde växa snett neråt. Någonstans har längtan efter ljus blivit starkare än genetiken och nu strävar grenen uppåt.
Klickbar bild:
Mer fredagsfärger
Mike beskriver i en kommentar skolan så här:
Skolan är hjärntvätt och indoktrinering och förvandla dig till en produkt inget annat.
Jag blir lite skakad och inser att jag har blivit en del av den utbildningsoptimism som genomsyrar stora delar av vårt samhälle. Kanske borde jag dra ut till försvar och hålla ett lite tal om skolans betydelse för individens utveckling?
I mörka stunder associerar jag till det fantastiska Förintelsemuséet i Berlin. Där finns ett fält med dödskallar av järn som besökarna får gå ut på. Så kan man också känna inför skolans historia.
Klickbar bild:
Tysta tankar 