Det är mycket dans på teve och den lille vännen vill gärna skutta loss. Det går inget vidare. Jag låter honom vara jury och nu strör han elakheter omkring sig. Den enda dansare han respekterar är Magnus Johansson – en buggande bonde från Östergötland.
Jag träffar min pensionerade kollega och vi pratar om skillnaden mellan effektivitet och produktivitet. Samtalet glider snabbt över till de stora frågorna:
– Vad ska vi egentligen ha skolan till?
I ett annat inlägg har Plura och jag kommit ganska nära samförstånd kring begreppet skolutveckling. Kanske är han en aning mer hängiven måltänkandet än jag. Det kan också bero på att målbegreppet är så mångtydigt.
Jag prövar att förtydliga positionerna i bildform – alla går att förstora.
Det stora vidöppna målet - inbjudande och solklart
Problemet är att det inte är lika roligt att ensam lägga mål i en tom bur. Även om det är en rökare i krysset inför ett extatisk (men påhittat) Nou Camp.
Det stora målet som skymmer det lilla
Den uppenbara faran i att vi fokuserar på det enkelt mätbara och drar långt gående slutsatser utifrån resultaten (se matematikexemplet). Lusten att kopiera Finlands skolpolitik är ett avskräckande exempel.
De mörka och skrämmmande målen som fångar tanken
Ett genomgående problem med fotbollsmetaforen är att det alltid är någon annan som avgör om målet ska godkännas. Barnet tilldelas objektsrollen och läraren blir bedömare.
Till sist tror jag nog att min barndoms bollspel är en bättre förebild för skolan. Vi la ut två tröjor som målstolpar och använde oändlig tid till att diskutera huruvida bollen var ute eller inne.
Jag har tidigare skrivit om den eländiga betygsättningen av lärare som Malmös starke man Reepalu försöker genomdriva. Ola Mårtensson kritiserar idén (länk) och vi är i huvudsak överens – men när han analyserar bakgrunden till påhittet hamnar han ohjälpligt fel :
Självklart ska elever och deras föräldrar kunna påverka skolsituationen. Men att på lösa grunder be barn att betygsätta vuxna är en flumidé som får myspedagogerna att sprattla av lycka i de fotriktiga filttofflorna.
Jag är en flummig myspedagog och vet långt ner i mina fotriktiga filttofflor att den här typen av styrningsidéer har sina rötter i en människosyn som hämtar inspiration från helt andra håll. Det är en företagskultur som tror att man kan skrämma individer till lydnad och där närheten mellan ledning och anställda ersätts av teknologiska instrument och tester. I en sund skola finns ett samförstånd mellan rektor och lärare som gör den här typen av jippon överflödiga. En bra lärare behöver inte kommunala enkäter för att ta reda på vad barnen tycker om undervisningen. Det vi ser är en förlängning av Björklunds test- och kontrollskola. Betygsromantik i dess naivaste form.
Tidigare inlägg
AB lallar med
Den ökända betygsättningen av Malmös lärare är klar – åtminstone i en första pilotversion där lärarna frivilligt har fått anmäla sig och resultatet inte är offentligt.
Bortfallet (om man nu kan tala om ett sådant i frivilliga enkäter) redovisas inte och jag har svårt att se hur resultaten ska kunna användas i någon form av kvalitetsarbete. Ilmar Reepalu är notoriskt positiv:
– Det här har flera goda syften. Dels får lärarna veta om de kan inspirera sina elever och dels blir det möjligt att se om någon lärare faller ur ramen.
Hur ska det bli möjligt att se om någon faller ur ramen när enkäten är frivillig?
Är detta verkligen i överensstämmelse med offentlighetsprincipen? Allmänheten har rätt att veta vilka skolor och lärare som har ingått i undersökningen. Fackets försök att hemlighålla resultaten tror jag inte håller juridiskt.
Jag ramlar över olika radioprogram på nattkröken – igår lyssnade jag på Bokcirkelns presentation av Joseph Hellers Moment 22 och inser vilken bra idé boksamtalet är. De inbjudna författarna brottas med en hyllad men ganska svårtolkad och motspänstig bok.
Boken är naturligtvis brinnande aktuell. Krig har inte blivit mer meningsfullt sedan andra världskriget eller Vietnam. Kampen mot byråkratin har inte blivit mindre komplicerad. Lockelsen i att smita undan på ett individuellt plan är om möjligt mer lockande.
Deltagarna brottas med bokens titel. För att bli frikallad måste soldaten vara sjuk. För att bli sjukskriven måste han ansöka och då finns det anledning att tro soldaten inte är sjuk – eftersom han vill därifrån.
Länk till serie där Heller kommenterar Irakkriget
Till sist är det frågan om det går att konstruera någon form av mening i en helt galen värld. Längtan efter gemenskap skulle kunna vara en väg, men det är en hård värld som skildras. Den råa humorn i att som förälder döpa sitt barn till Major Major bara för att det är ett sånt bra skämt – sådant gör livet till en ständig prövning som är väldigt svår att smita ifrån.
Programmet bränner till i försöken att definiera vad Moment 22 egentligen är.
“Men det finns en hake…”
Jag undrar om ni har exempel på Moment 22 från skolvärlden?
Mitt förhållande till makten är komplicerat
Jag har varit en aning misstänksam mot internationellt utbyte. Det har varit ett evigt tjatande om hur viktigt det är för högskolan och jag har inte riktigt kunnat delta i upphetsningen.
Idag har jag träffat Jill och Kevin från Newcastle (North Umbria lärarutbildning) och är full av entusiasm. Deras erfarenheter ligger väldigt nära våra och jag behövde höra dem säga att vi är på rätt väg.
Så tänkte vi medan kon med två huvuden råmade…
"Let´s cowoperate"
Det håller på att gå överstyr. Bedömningshysterin från skolan sprider sig ner i åldrarna och förskolan har infekterats av den i oroande hög grad.
Idag är jag på Katrinetorp och lyssnar till mina värderade kolleger Ann-Christine Vallberg Roth och Annika Månsson som berättar om sin forskning
Mest skrämmande är skildringen av Montessoriförskolan som utfärdar 25-sidiga besiktningsprotokoll av barnen – helt i strid med förskolans läroplan (som inte innehåller några uppnåendemål). De här bedömningsmatriserna utgör en dold läroplan som styr verksamheten i oroande hög grad.
Förstora bilden från taket Katrinetorp – Malmö stads konferensanläggning.
Min lille vän gick igång på SVT:s temakväll om gitarrer och gitarrister. Han pladdrar om vem som är snabbast och bäst, Dessutom vill han bli fotograferad i odrägliga hårdrocksposer.
Själv hade jag mer utbyte av P2 Musikmagasinets program om gehör. Länk.
Musik handlar mer om att lyssna och känna än att spela rätt och jag fick många nya tankar.
Jag läser Dag Solstads bok Genans och värdighet om en gymnasielärare som drabbas av insikten att det han håller på med inte är meningsfullt. Replikerna om “livslögnen” i Vildanden är alldeles för nära huvudpersonens vardag och det blir svårare att se sig som en form av kulturell utpost i en skola där eleverna är ointresserade av klassisk litteratur. Läraren bryter samman och krossar ett paraply mot dricksvattenfontänen, kallar en elev “fitta” och anar att karriären går mot sitt slut.
Jag läser studentuppsatser och skickar respons per mail. Det är ett riskabelt arbetssätt om vi inte har en stabil relation och ibland inser jag att mina kommentarer inte tolkats som jag avsett.
I en kurs hade studenterna i uppgift att att filma en samspelssituation mellan små barn, beskriva denna och diskutera tolkningar utifrån kursens litteratur. De flesta har utnyttjat uppgiften till att visa att de läst böckerna och referenserna blir då en aning pliktskyldiga och av karaktären “Jag håller med Vygotskij (1990) om att samspel är viktigt”.
Få studenter vågar diskutera möjligheten av att vi inte omedelbart förstår vad som ligger bakom samspelet – att det kan finnas utrymme för olika tolkningar det filmade. Jag försöker förklara detta och får oroliga brev: “Vill du att jag ska referera till litteraturen eller ska jag tänka själv”?
Hela min bild av utbildning är att böcker är medel att tänka med, teorier är redskap för att öka vår förståelse, jämförelser av tolkningar är det viktigaste för att kunna tänka…
Om jag inte kan förklara detta borde jag kanske genomskåda min egen livslögn och ge mig ut i det vågräta regnet. Paraplyt förstör sig nog själv idag.
Jag läser sammanfattningen av Elisabeth Franks nya avhandling
(…) Resultaten visar att klasser inte bara skiljer sig åt med avseende på elevers hembakgrund och läsprestation. Skillnader finns även i form av olika tryggt klimat men också i vad mån föräldrarna är delaktiga i skolarbetet. Det framstår också klart att det finns skillnader med avseende på den undervisande lärarens kompetens. Mycket tyder på att det i denna kompetens inte bara ligger att främja god läsförmåga utan också att skapa ett tryggt klimat och ett positivt föräldrasamarbete.
Det verkar vara ett ambitiöst försök att fånga in något som inte enkelt låter sig beskrivas. Kanske måste jag läsa hela avhandlingen för att förstå förhållandet mellan de faktorer som bidrar till att barnen utvecklas.
Jag försöker hitta något kontroversiellt i avhandlingen och anar en positionering i intervjun:
– Det är viktigt att lärarna blir medvetna om vilken betydelsefull roll de spelar för hur eleverna presterar. Det har ju ibland pratats om att man kan sätta in vem som helst i lärarens roll och att det är andra saker som påverkar elevernas lärande, men så är det alltså inte. Det är läraren som är motorn bakom många av de viktiga faktorer, som samverkan och trygghet, som är så betydelsefulla för barnens lärande.
Den politiska nivån synliggörs inte. Om lärarna är så viktiga kanske det skulle finnas utrymme för ett litet ställningstagande när det gäller innehållsfrågor? Nu framstår undervisning som en fråga om teknisk färdighet.
Jag måste nog läsa avhandlingen…
Tysta tankar 