Helena von Schantz (länk) beskriver träffande hur lärarnas metodiska frihet har kringskurits:

Den största skillnaden mellan finsk och svensk läroplan finns emellertid i styrningen av lärarna och undervisningen. I Finland är målen centrala, men inte metoderna. I Sverige är både mål och metoder reglerade av staten. Enligt Lgr 11 skall all undervisning genomsyras av ett entreprenöriellt förhållningssätt, baseras på varje enskild elevs önskemål, behov och intressen, ge möjlighet till fördjupning, till ämnesövergripande arbete, vara noggrant dokumenterad, väcka lust och motivation, öka elevernas ansvarstagande, ge underlag för yrkes- och studieval, bygga på samarbete med närings- och föreningsliv, individualiseras, ge utrymme för det ansvar eleverna kan och vill ta, beslutas i samråd med eleverna, vara ändamålsenlig och ägnad att leda till god måluppfyllelse för alla elever, ta särskild hänsyn till elever med inlärningssvårigheter, även ge utmaningar för den som lätt når målen, vara ett resultat av kollegialt samarbete, baseras på forskning och beprövad erfarenhet och samtidigt liksom i förbifarten genomsyras av fyra centrala förhållningssätt. Dessutom ska läraren garantera arbetsro, trygghet och trivsel för varje elev, fungera som mentorer, ha utvecklingssamtal varje termin, kunna dokumentera och förklara sin bedömning, skriva omdömen vid ett tillfälle och sätta betyg vid ett annat varje termin… När jag läser läroplanen nickar jag gillande. Nästan allt som står där låter klokt och rimligt. Men lägger man ihop alla tvingande formuleringar på det sätt jag gjort här blir det tydligt hur detaljerad, hur motsägelsefull – och hur ”centraliserad” – den svenska läroplanen är.