Att problematisera “undervisning”?

Jag misstänker att det är få auktoriteter förutom Hattie som skulle våga sig på den här diskussionen. I Sverige tycks de flesta tro att det gäller att välja mellan FLUM och KATEDER.

Inom förskolan är UNDERVISNING kontroversiellt – många föredrar begreppet VERKSAMHET.

Handen som hjärnans slav?

Jag tycker mycket om Gerd Anttis text i Svd.

Och dessutom, hur länge har nu inte både barn och föräldrar fått höra att det är skillnad på folk och folk och bäst är det om barnen blir läkare eller jurister, annat är skämmigt, eller designers förstås. Och skämmigt är det också att befinna sig på denna nästan obefintliga nedervåningsnivå. – Men det kan också vara så att människan känner sig så hjälplös eftersom hon inte kan göra någonting alls åt saken även om hon känner att hon ville?

“Handen som hjärnans slav”, jag har inte hört någon säga just det, men jag säger så därför att jag tycker att övervåningsfolket förringar värdet av handen. Man tror att slaven inte kan lära mästaren något. Men säger man så är man varken sanningsenlig eller särskilt uppmärksam, varken på sig själv eller på tillvaron.

Jag behöver inte gå så långt att jag säger att tänk på en pianist. För att hjärnan ska lära sig spela piano krävs det många timmars och dagars träning av handen. Det är alltså handen, ögat och örat som lär hjärnan spela piano. Och det gäller i allt. En lärare utan hand, en doktor utan hand och praktik, en snickare med bara hjärna blir ingen snickare. Och jag, när jag skriver, är ute och går, och i allt en människa gör, då är hela människan med. Jag lär mig medan jag gör det jag gör. Tanken vidgar sig och blir till nyseende och kunskap och erfarenhet. Lärandet går in i kroppen. Att göra är tänkande. Making is thinking. Det sista sagt av professorn i sociologi Richard Sennet. Den kunskapen som var grund till den yrkesutbildning som förr sågs som vad den var, självklar, och som gjorde en okunnig till en kunnig genom det arbete som hjärnan och ögat och handen gjorde tillsammans. Detsamma gäller för all bildning och fördjupning. En kunnig hjärna utan en kunnig hand, vart kommer den? Handen har lärt hjärnan och hjärnan handen. Hjärnan jagar icke allena.

Frågan om “görandet” är kontroversiellt inom högskolan. Räcker det inte med att lära sig vad som står i böckerna?

Jag ser fram emot att pröva om vi kan gå den motsatta vägen – att börja i det praktiska för att därefter analysera våra erfarenheter. Det är ett arbetssätt som delvis hotar den målstyrda logiken. Tänk om vi lär oss andra saker än de som står i kursplanen…

20130223-131432.jpg

Jag har undvikit moderaternas skolprogram – uppdaterat

Det är tur att andra granskar eländet.

https://twitter.com/anna_kaya/status/303995042866003969

Verkligen!

Nu blir jag petig…

Jag läser i Trelleborgs allehanda om pojkars svaga skolprestationer. Mia Heikkilä ger sin bild:

För att komma till rätta med problemet krävs att skolan gör upp med självbilden att elever behandlas lika. Ett genusperspektiv måste fogas in i hela skolverksamheten. Något som in tur grundas på att lärarna utbildas och blir medvetna om hur könstillhörighet ordnar så väl skolan som samhället.

Det finns många viktiga insikter i texten och jag håller helt med om att skolan måste göra upp med sin självbild – frågan är vad det är för medvetenhet som experten vill sprida? Jag tänker att de flesta av oss lever i ett fält där vi naturligtvis tilldelas roller, samtidigt som vi har en viss frihet att bryta mot de förväntningar som begränsar våra handlinsmöjligheter. De här förhandlingarna sker ständigt och jag är osäker på om det verkligen är en kunskapsfråga? Jag lutar mot att det handlar om disciplinering och marginalisering av icke önskvärda erfarenheter.

Om vi följer den strikta socialkonstruktivistiska förklaringsmodellen är barnen felprogrammerade in i stereotypa mönster och det är nu pedagogernas uppgift att träna in nya roller. Det vore spännande att se om genuspedagogerna skulle kunna närma sig barnens livsvärldar utifrån ett öppnare och mer fenomenologiskt angreppssätt. Skolverksamheten sker i ett möte mellan barnens och pedagogernas levda erfarenheter. Varje försök att skapa mening kommer då att blottlägga de skillnader som finns mellan olika grupper. På ett plan är vi fångade av våra erfarenheter – samtidigt finns det också möjligheter att med språkets hjälp peka på att frihet verkligen är ett alternativ.

Men då måste vi närma oss ett radikalt förstapersonsperspektiv – och distansera oss från skolans normativa praktik. Frågorna blir enkla och komplicerade samtidigt:
– Varför är du här?
– Hur ska vi använda dagen?
– Kan jag hjälpa dig?

En del av pojkarna som avfärdas som underpresterande har antagligen oändliga resurser som inte ger utdelning i skolans värld.

Märks det att jag lyssnade på Filosofiska rummet i går?

PhotoFunia-5eea0b