https://twitter.com/mariatragardh/status/300225331678298112
På Twitter reagerar många över Guillous “ytliga analys”. Jag älskar alla försök att gå utanför de invanda positionerna.
Mymlan uppskattar inte Guillous vinkel:
https://twitter.com/mymlan/status/300268084353179650
4. Uppdrag granskning handlade specifikt om hat (och förakt) mot kvinnor. Något som ständigt sanktioneras genom att kvinnor ständigt bedöms utifrån kön, sexualiseras och trycks ner. Senast idag medverkade självaste Jan Guillou och Aftonbladet till att sanktionera detta. Det blir problematiskt när vi klumpar ihop allt ”hat” till en och samma sak som ska lösas på samma sätt. Kvinnohat kommer vi till rätta med genom ökad jämställdhet.
Tysta tankar 
Jag tyckte nog att det var ett rätt uppfriskande inlägg. Det skadar inte med litet must och humor i kompotten.
LikeLike
Håller med – det var intressant att se hur många som reagerade med ryggmärgen på twitter efter att enbart ha läst ingressen.
Det säger mycket om ett ogeneröst debattklimat.
LikeLike
Håller med
LikeLike
Allt verkar numera handla om evolutionspsykologi. Jag såg just Cocpit med Jonas Karlsson. Den handlade också om evolutionspsykologi.
Nu har jag sysslat med detta ämne under 10 år. Det börjar bli rätt tröttsamt nu när alla andra bara tjatar om samma ämne.
För i tiden för mer än 10 år sedan nördade jag mest inom ämnet audioperception och signalteori.
Jag tror att det dags för mig att att reterire till tidigare jaktmarker.
Click to access mmqf.pdf
LikeLike
Richard Dawkins skrev den själviska genen redan på 70 talet och Darwin om människans härkomst och det könsurvalet för snart 150 år sedan.
Inte mycket har registreras i detta ämne av den sk “diskursrymden”.
Kulturfolket tål inte logiska härledningar. Istället skall godset ältas i all oändlighet.
Ganska ofta tycker jag att matematik och logik är överlägset alla andra språkyttringar.
LikeLike
Ursäkta språkglappet i texten. Androidfunktionen med “hjälp” språkfunktioner lurar mig oftare än det hjälper.
Fyller i och rättar????
LikeLike
Tack Anders – du lyckas ofta hitta utmanande vinklar och jag tror det är för tidigt att retirera från din position. Om några år kommer du att vara mainstream.
Kan du hantera det?
Jag tror att det är fel att värdera olika språk mot varandra – de har olika funktioner.
LikeLike
Pingback: Peter Karlberg - Jan Myrdals anteckningar om näthat
Läser man Dunkels twitterflöde är det omöjligt att tänka bort:
“Se grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget”
Det grandiosa tar sig oändliga uttryck.
och man tvingas nogsamt att betona att det inte bara gäller hankön. Och det är väl just det som är det stora problemet. Det blir så jäkla rörigt. Vem är offer och vem är förövare. En jäkla ministronesoppa hela skiten.
Mediaflödet är överlastad av både alfahanar och alfahonor.
Något vi får beskylla den binära digitaltekniken.
Stackars gamla binärnördar. De ville bra lösa besvärlig lineär algebra. En mycket oskyldig längtan.
Finns det ingen kurs inom akademin som behandlar kausalitet.
LikeLike
Håller med, sedan är det olika *vad* olika personer eller gäng uppfattar som en jobbigt dryg ton. Många uppfattar Guillous själva ton, hur han talar (live eller i skrift) som drygsnack, samma sak med Leif GW eller – förr i tiden – Ingmar Bergman på äldre dar, på 80-90-talen. Det är något med själva rytmen och tonfallet som triggar den reaktionen, sedan smälter det samman med att de också ser ut som symboler för “gamla patriarkala ledargaltar”.
För egen del tycker jag inte att den här trion låter/lät så väldigt dryga, däremot känner jag så inför t ex Maud Olofsson, Janne Josefsson, Göran Persson, George W Bush, Mona Sahlin eller Isabelle Ståhl (tidigare på Nöjesguiden, journalist och bloggare). Kanske för att de senare är mycket mer öppet moraliserande eller vill visa upp ett “vi” som är godast och bäst – det gör inte ens Guillou på samma sätt. Och för att de måste trycka in sina poänger på ett sätt som för mig känns klibbigt övertydligt (för Bushs del dessutom ibland komiskt övertydligt)-
LikeLike
Jag trodde aldrig jag skulle försvara SD-anhängare, men om man surfar in på Flashback efter en gruppvåldtäkt hittar man dem där. De tror genast att det är invandrare från visa länder. De uttrycker inte direkt kvinnohat, utan mer att de minsann inte vill se en “muslimsk” hederskultur där kvinnor hålls nere. De pratar tvärtom om att kvinnor ska ha rätt till ett eget liv. Och att de som våldtar ska straffas rejält. Låter inte precis som Guillous tänkta hatare som hotar om just våldtäkt och misshandel. Och han missar de högerkvinnor som hotas från vänster. Hur ska han förklara de vänstermän som hotar, eller kvinnorna som stormade Pär Ströms möte och gav honom en bild av en avklippt penis? Han har inte ens korrelation, ännu mindre kausalitet.
Intressant detalj är att han benämner sina motståndare som “småpojkar”, dvs inte män nog, små k*kar, får inte nog f*tta. Det är en ganska vanlig taktik som jag märkt hos en del (manliga) vänsterfeminister. De appellerar till ganska unkna ideal om att man minsann ska vara en riktig karl, inte klaga, ta skit osv. Ganska långt från den mjuka känsliga “nya mannen”. Själv uppträder de som en riktig Riddar Roland.
LikeLike
Dejting är ofta en del av undertexten eller det insinuerande bildspråket i den sortens inlägg: den man vänder sig emot skissas upp som en skäggig och halvimpotent man med bettskena, en snubbe som aldrig skulle kunna attrahera några snygga eller smarta tjejer, en som inte fixar att svara snabbt och roligt, som klär sig gubbigt eller tantigt och inte har kredd – enligt vederbörande tyckare själv då – och som därför (ska vi förstå) inte skulle duga något till på dejtingmarknaden.
Sexism? Yes Sir!
LikeLike
Jag erkänner att mitt intresse för de här bittra figurerna är ganska begränsat. Anledningen till att de är arga kan vara både samhälleliga och rationella, men jag tror att många i kärntruppen har privata erfarenheter från vårdnadstvister där de tappat förtroendet för rättsstat och det andra könet?
Det viktigaste är väl att inte utföra de kriminella handlingarna som hot faktiskt är.
Frustrationen kommer vi inte åt. Låt dem hata. Förhoppningsvis kan de hitta konstnärliga uttryck och tjäna lite pengar.
LikeLike
Man kan också göra den analysen att många av de här popfeministerna och/eller genustalibanerna har vuxit upp med en litet pösigt narcissistisk pappa, eller en pappa som tidigt har försvunnit ur bilden pga skilsmässa – de har gjort ett döttrauppror mot honom, frustat och sedan projicerat upp “farsan” på allting de mött i vuxenvärlden, allt som känts som en struktur eller ett tänkande de inte har velat ha. Den där bilden av en klantig och självgod pappa som gör upp med sina manliga kompisar, gynbnar sina söner, tvingar ner kvinnorna när han kan och inte lyckas åstadkomma något av egen kraft är ju en älsklingskliché för hela gänget från Skugge och framåt.
LikeLike
Hmmmm – samtidigt finns en annan bild av kvinnliga företagsledare som enbart tycks ha en gemensam egenskap: en god relation till sin far.
LikeLike
Visst. Olika grupper, olika bestämmande erfarenheter – eller olika bilder man har fastnat för. Bilden av den dryge och tanklöse farsan som ingår i en oändlig kedja av maktfullkomliga/omoraliska män är ju något som de här mediedamerna sedan målar upp på hela samhället, kulturvärlden, skolan, kyrkan, politiken – de ser oreflekterat samma dryga “daddy system” överallt. Utom (oftast) i sina egna vuxna relationer, förstås.
LikeLike
Av en tillfällighet diskuterar vi begreppet solipsism i familjen:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Solipsism
LikeLike
Någon gjorde analysen att det var vita män som kände att samhället hade lovat dem makt, och de var besvikna och bittra för att de inte fick den. Att det är mindre utbildade män från arbetarklass kan vi nog vara överens om, men ingen har någonsin lovat dessa män makt. Bara se på sin farsa. “Vita män har makten i samhället, roffar åt sig och är privilegierade. De ska bara hålla tyst om rättigheter och stiga åt sidan med sin makt” är budskapet från chicka stockholmsbrudar på kolumnplats. Alla med bostadsrätt på Söder. Han ser sig omkring och undrar “Vilken makt?” medan han söndag kväll åker från Grums till ett bygge 50 mil bort och sover i husvagn till torsdag. 12 h jobb om dagen och så hem till familjen där han inte heller bestämmer. Sedan blir det lågkonjunktur eller eller polacker tar över för en tredjedel av lönen. Dålig utbildning att byta bransch. Klart den del mindre verbalt bemedlade hugger tillbaka som de kan: Jag ska köra upp…sprätta….dina barn…etc.
Det är inte bokstavliga hot, men så nära de kommer en verbal käftsmäll. Samma som på skolgården tog till nävarna när orden tröt.
Ursäktad? Nej. Förståeligt? Ja.
De som har en medial plattform att torgföra sina idéer har också ett större ansvar för vad man säger. Sitter man på denna höga häst och sparkar nedåt (fast man säger sig sparka uppåt) så kommer en del av de som känner sig trampade på hugga tillbaka med de medel de har. Vissa kolumnister och ledarskribenter verkar vara så uppfyllda av apex falacy, att bara se männen i toppen och generalisera det till alla män, att de inte förstår vilka tår de trampar på. Eller inte bryr sig eftersom dessa män ändå är losers och inget de själva är intresserade av. Och arbetarkvinnors situation ser de inte heller. De utgår från sin egna karriär när de vill att deras statusman ska ta ut 50% av föräldraförsäkringen. Så de kommer tillbaka till sitt intressanta jobb. Att en kvinna gladeligen byter 4 blöjor istället för 40 för obetydligt löneavdrag förstår de inte. För arbetarkvinnan är frågan om styrelserum en ickefråga.
Kvinnorörelsen har blivit en storstadscentrerad elitrörelse och därför krympt ihop till nästan ingenting.
Virtanen har intressant analys.
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article16209677.ab
LikeLike
Jag tänker ofta att den nya kultur/medieeliten fungerar som upstairs i Downton Abbey. De har kanske inte så mycket pengar men rättan att bestämma och döma har de fått patent på. Kultur o medieeliten sitter och njuter och spelar bridge i jäkligt fint slott i Cornwall.
De dolda – fastighetsskötarna, vägbyggarna, husbyggarna, matlagarna, snöskottarna, städarna, mfl som behövs för slottets skötsel kommer från landsorten och utlandet
LikeLike
Jag vet inte om det går att säga något meningsfullt om det du kallar “kvinnorörelsen”? Jag tror att varje försök att beskriva den utifrån uppfattas som nedlåtande.
Det pågår kanske en inre omvärdering av vissa lojaliteter, men det är processer som följer sin egen logik och dina försök att diskutera utifrån klass (och etnicitet) riskerar att förstärka positionerna. Det blir liksom viktigare att hålla ihop utåt.
LikeLike
När det begav sig handlade det om egen inkomst, möjlighet till barnomsorg, abort, preventivmedel, utbildning. Det var frågor som verkligen rörde de flesta kvinnor. Och stora framsteg gjordes på dessa punkter.
Styrelsposter och nya pronomen rör ett fåtal. Det finns kvinnofrågor idag som rör betydligt fler kvinnor än de som ev skulle inkvoteras i Volvos styrelse.
– Rätt till nattis, så att man som ensamstående kan ta kvälls- och nattpass.
– Rätt att hitta den partner man vill.
– Rätt till en fullvärdig utbildning, inkl simundervisning och sexualkunskap.
– Karriärvägar i offentlig sektor. (Och lön, men det är svårt att jämföra skattefinansierat serviceyrke med privat producerande näringsliv.)
– Kvinnorollen, att man inte kan få allt, utan måste skära ner och prioritera för att må bra. Balans mellan förväntningar, våga säga nej och ställa fram köpesill på julbordet.
För att nämna några. Men de negligeras till förmån för den verklighet krönikörer på Södermalm lever i. Det är synd.
LikeLike
@Mats: Det handlar ju primärt om en rörelse i media, ibland också på genusvetenskapliga kurser och inom politiken men främst i media och “underhållning”. Och det här gänget, från Liza Marklund och Linda Skugge till Margret Atladottir, Skabbteatern och Annie Lööf, har för länge sedan – vid skilda tidpunkter, förstås – valt att inte föra någon öppen och origgad diskussion med dem de ser som sina motståndare. Litet olika politiska val har de gjort men det har de gemensamt att de orienterar sig efter den egna karriären och efter en nybakad storstadsmedelklass med höga anspråk på att få hinder undanröjda, skatter sänkta och inte bli emotsagda.
För kvinnor från arbetarklassen – födda där, eller de som har stannat kvar där – är det mesta av vad den här nya feministvågen står för ointressant eler negativt, det har AV alldeles rätt i .
Åsa Linderborg har också påpekat flera gånger att styrelserumskvotering och krav på verbal hyperkorrekthet är rena ickefrågor för arbetarklassens kvinnor, och att politisk feminism inte kan få köra fast i krav på bekväm eller ekologisk shopping, rutavdrag osv. Jag räknar inte henne till det här pseudofeministiska gänget, även om hon delar medievärld med dem: hon är på många sätt old-school – och mera trovärdig.
LikeLike
Linderborg rör sig å andra sidan så långt åt vänster att Ohly framstår som högerspöke.
LikeLike
Sveriges idag bästa och mest rakryggade kultursidechef, även om man kunde önska henne en bättre tidning att verka i. Att Linderborg och t ex spindoctorn Lena Mellin har topposter och bylines i samma tidning känns som ett skämt,
LikeLike
Intressantare vore att sätta Sofi Fahrman, Åsa Linderborg, Natalya Kazymierska och Katrine Kielos vid samma arbetsbord och filma det. Nästa dokusåpa. Farmen gå och göm dig.
LikeLike
Haha, håller med! Kazmierska har verkligen inget alls gemensamt med Linderborg även om de skriver för samma tidning.
LikeLike
Det måste vara ytterst frustrerande att plötsligt drabbas av misstanken:
– Jag är anställd för att vara ung, arg kvinna – gärna med invandrarbakgrund och utseende som gör sig bra i teve.
Samtidigt är de här insinuationerna naturligtvis en formidabel härskarteknik mot alla dem som faktiskt både kan tänka och skriva.
Jag föreslår att vi lägger ner den här hopklumpningen av personer som inte har särskilt mycket gemensamt. För allas skull.
LikeLike
Problemet är väl bara att summan av dessa uppräknade kvinnliga skribenter skapar en ofrånkomlig känsla av den schizofren verkligheten.
Man (männen) känner sig otrygga. Kan dom inte bestämma sig hur dom vill ha det. Kvinnorna som lever spännvidden mellan Sofi Fahrman och Åsa Linderborg är faktiskt ganska svår att hantera. Får deras budskap plats i samma ekvationssystem.
Dubbla budskap är jobbigt att behandla.
LikeLike
Mats: Kritiken i att bunta ihop dessa damer är inte i första hand mot dem själva, utan deras arbetsgivare. Det är ganska intressant att samma publikation på kultursidorna kan diskutera samhällets patriarkala strukturer där män styr förväntningar på kvinnor och så tre sidor längre bak ha en kvinna som talar om för andra kvinnor vad de bör ha på sig. Ytterligare ett par sidor bak börjar AB Wendela som bara tar upp stereotypa kvinnliga intressen, wellness, barn, dukar, samt att du via dem kan köpa designade köksskålar i neonfärgat silikon eller nått. Det skorrar ganska falskt. Att på kolumnplats prata om genusneutrala förväntningar på kvinnor (och män) och på nöjessidan förstärker just de förväntningarna. Debattens vågor borde gå höga på redaktionen, men de håller väl borgfred och sparkar utåt istället.
LikeLike
Okej – bilden av den mångsidiga (och hållningslösa) produkten förstår jag. De arbetar under ganska tuffa ekonomiska villkor.
Och ägarna har sina krav.
LikeLike