…då kan vi lika gärna lyssna på julmusik. Jag har en lång lista på sånger jag inte vill höra. Dessutom trodde jag att min kvot av visksång var fylld – men icke!
She & Him har gjort en julskiva som jag gissar kommer spelas mycket. Det är något med ljudbilden och rösten som tränger igenom bruset. Jag tänker övergivet strandhotell på engelsk badort.
Kanske kan Anders beskriva efterklangen?
Vilken julmusik vill du helst INTE höra i år?
https://twitter.com/#!/jonasvlachos/status/144086514933039105
Morrica har framgångsrikt inpräntat värdet av akademisk bildning och jag försöker verkligen respektera den högskolevärld där jag förtjänar mitt uppehälle. Antagligen handlar den här texten i första hand om amerikanska universitet?
In this post, Bryan Caplan says (again) that college is vastly overrated. Like me, he says that the only thing college professors know how to do is be professors and that is all they can actually teach. Graduate school, where professors teach students who want to be professors, makes sense. Undergraduate school, where almost no students will become professors, does not. Like me, he ridicules the idea that professors teach students “how to think”.
He omits half of my criticism. It isn’t just teaching (“how to think” — please!), it’s also evaluation. Professors are terrible at evaluation. Their method of judging student work is very simple: How close is it to what I would have done? The better you can imitate the professor, no matter what the class, the higher your grade. This is one size fits all with a vengeance because there is no opting out. Sure, you can choose your major. But every class is taught by a professor. What if your strengths lie elsewhere — in something that your professors aren’t good at? Tough luck. Your strengths will never be noticed or encouraged or developed.
…men detta är kul
Länk till Tankesmedjan
Mindre roliga är de män som i kommentarsfältet känner sig allmänt småkränkta.
Jag är på VFU-besök och på den lilla skolan arbetar barnen för fullt inför nobeldagen. Temat är naturligtvis uppfinningar och de har gjort skisser på vad de ska försöka bygga. När jag besöker klassen skruvar de isär olika apparater och alla kämpar för att ta sig igenom de skyddande murarna av plast. Barnen inser snart att de finns olika skruvar, men tyvärr inte lika många sorters skruvmejslar i klassrummet. Vi kommer överens om att en mejsel och den stora bitssatsen vore en bra julklapp för många.
Efter en timme samlas vi och ett barn fäller den lätt odödliga kommentaren:
– Vi hade planerat att bygga en sjungande discokula – men det blev en rullande soptunna…
Jag tror att Alfred Nobel också blev förvånad över sin uppfinning av krutet.
Jag läser i Sydsvenskan om Erika Lundbys forskning. Hon beskriver nioåringars tankar om konsumtion och det är ett spännande ämne.
Ju närmare tonåren barnen kommer desto viktigare är det att sticka ut, men inte för mycket.
– Ofta är det en eller några få i varje klass som fungerar som trendsättare som de andra vill likna. Men det går till exempel inte att köpa en likadan kofta som han eller hon har. Det blir pinsamt så man får hitta någon som liknar den, säger Erika Lundby.
Egentligen behövde jag nog en anledning att sprida Allan Edwall underbara visa.
… – pröva denna!
Funkar alltid!
“A lot of people on Twitter are dedicated readers. Twitter is like all of the other short forms that preceded it. It’s like the telegram. It’s like the smoke signal. It’s like writing on the washroom wall. It’s like carving your name on a tree. It’s a very short form and we use that very short form for very succinct purposes. There is a guy out there who is writing 140-character short stories — I just followed him today…but that’s the exception. It’s sort of like haikus [and] prose,” Atwood said.
Jag tycker mycket om bilden om twitter som röksignaler. Det är för övrigt en kommunikationsform jag inte prövat.
I London lär Sarah Lunds snöflingetröja vara högsta mode och teveserien The Killing (Forbrydelsen) är plågsamt spännande. Vi har tio avsnitt kvar.
Just nu bryter jag på danska och håller på att bli fullständigt “agurk”.
Jag var lite onödigt spydig mot den akademiska världen och påbörjar min botgöring genom att bevista Per Eliassons docentföreläsning om kolimporten i Malmö hamn 1820-1920. Per beskriver historiska förändringar och jag inser snart att ämnet har trådar in i nutid. Kartan från 1724 beskriver en befäst småstad som möter den bördiga slätten. Det fanns ingen naturlig hamn. Slätt och hav stänger. Landskapet var skogfattigt och jag lär mig att pollendiagram berättar mycket om skiftningar i vegetationen.
Skåne har varit ett öppet landskap under flera tusen år. Skogen var dyr och torven brann i stugorna. Kronprins Karls skogskarta från 1845 visar hur lite skog det fanns i Skåne. Malmö led brist på skog och strömmande vatten, ingen skärgård och sällan is. Transporterna var ett stort problem.
Per beskriver den extrema prisökningen på björk- och bokved under 1800-talet och jämför med med utvecklingen av skogsbruket på godsen. Kolimporten ökade på 1830-talet och vanorna förändrades.
Fyren vid hamninloppet är från 1878. 1905 hette lärarutbildningens kvarter inte Orkanen utan Carybdis. Den bildade publiken skrockar igenkännande och funderar över den symboliska innebörden av namnet.
Vi inser att kolimporten var en betydelsefull faktor bakom förändringen från bondhåla till industristad. Per jämför med energiinnehållet från skogen i Skåne, Blekinge och Kronobergs län – och konstaterar att kolimporten var lika stor.
Malmö var “som en belägrad stad” och spannmålshandlarna beklagade sig över det bristfälliga vägnätet. Järnvägarna förändrar restiderna. “Omlandet vidgas”
1898 utgick sju järnvägar från Malmö. 1912 utgjorde livsmedelprodukter 58% av exporten från Malmö.
1882 dör var tjugonde malmöbo i dysenteri. Sjukdomen drabbade de fattiga i Lugnet och på Kirseberg. Stadens kanaler var avloppsdiken. Jag lär mig att Rosenlunds avloppspumpsstation var ett ett stort framsteg för folkhälsan.
På 100 år vänjer sig människorna vid att bo i städer. Per beskriver det som en fossil revolution och Axel Ebbes statys på Möllevångstorget är en oblyg hyllning till fabrikerna och skorstensröken. Från 1950 talet ökar oljeanvändningen dramatiskt.
Per skisserar en möjlig förändring på hur det kan se ut om 100 år med tre meter vattenhöjning. Risken är stor att strandlinjen då påminner om 1820-talets och lösningen handlar kanske återigen om befästning och invallning.
Grattis till utnämningen Per! Du skänker glamour till akademin!
Tysta tankar 