Unsurprisingly, they found that narcissists think they are hot stuff. Those scoring high in narcissism tended to rate themselves as more intelligent, physically attractive, likeable and funny than others. Interestingly, they also rated themselves as having higher levels of negative aspects of narcissism, such as being power-oriented, impulsive, arrogant and prone to exaggerate their abilities! Therefore, narcissists are aware they are narcissists.
Jag tror att det är svårt att tänka sig en lärare helt utan narcissistiska tendenser. De flesta av oss kan hjälpligt kontrollera de här sidorna i vardagen och använder dem i bästa fall till att våga ställa oss framför en klass.
Tysta tankar 
Jag känner inte igen mig i dessa “impulsive, arrogant and prone to exaggerate their abilities” och när det gäller ledarskap och makt så har jag minst två lägen där jag ibland agerar kraftfullt för att skapa tryggheten och ibland bjuder på mig själv och lämnar ifrån mig oerhört mycket befogenheter.
Att definiera lärare som är mer narcissistiska än andra är en öm tå för mig. Jag hävdar att de flesta lärare behöver ha en hög nivå av ledarförmåga och en stark personlig integritet samt att olikheter mellan lärare är en stor fördel för skolan. Den ömma tån är om någon försöker begränsa dessa tre sidor hos lärarens personlighet.
LikeLike
Jag vill inte definiera lärare som mer narcissistiska än andra – men ibland möter jag väldigt blyga studenter som fasar inför den stund de ställs inför en grupp barn (eller andra studenter).
Eftersom vi inte kan rationalisera bort denna sidan av yrket tror jag att det är bra om vi lär oss njuta av den!
LikeLike
Man bör nog inte ha något emot att stå i centrum och begära ordet om man skall vara en bra lärare. Har man problem med det får man problem med ledarskapet. Man skall våga vara ledare, ta beslut, stå för dem (men kunna kompromissa ibland) och tycka att jag faktiskt har något att komma med. Dock skall det inte vara ett absolut krav att man är i centrum jämt. Då blir det katederundervisning där all info kommer direkt från läraren till eleverna som blir passiva mottagare. Lyssna och lär. Har man sådana böjelser (jag vet bäst och nu skall ni minsann få lära er) blir det däremot ett problem.
En bra balans mellan “ljuset på mig” och sök information/lär av varandra. Har man ångest och fasar inför mötet med barngruppen bör man nog fundera på sitt yrkesval. Går det inte över efter ett par praktikperioder bör man nog jobba på lager eller nått…
LikeLike
Jag tvekar inför ordet “lagomnarcissist”?
LikeLike
Narcissist är kanske att ta i, men om man skall vara ledare för andra människor, vuxna eller barn, måste själv tycka att “jag har något att ge andra”. Jag duger och kan detta lite mer än andra. Annars skulle ju vem som helst kunna göra jobbet.
Sen behöver man inte vara så egocentrerad att allt måste komma från mig. Jag och endast jag är skillnaden på succé eller katastrof. Man får ha en ödmjuk självbild också.
Du måste väl ändå tycka att du uppnått en viss förståelse för förskolläraryrket, lite mer än genomsnittsförskolläraren, och faktiskt har något att bidra med till nya lärare. Du kan ställa de rätta frågorna, bidra med erfarenhet och få dem att reflektera. Utan att alla skall bli Matskopior.
LikeLike
Jag erkänner att tanken någon gång har slagit mig! Samtidigt försöker jag spjärna emot lusten att bedöma studenterna efter min storslagna personlighet.
Men all form av undervisning utförs egentligen i en form av övermod:
– jag vet vem du är, vad du behöver och hur du ska komma dit…
LikeLike
Kan det vara ditt förskollärarperspektiv som gör att du ser på undervisningen så helt annorlunda än t ex jag gör?
Jag ser det snarare såhär ‘Jag kan det du vill kunna, jag vet hur du kan komma dit, och om du är villig att följa mig ska jag leda dig dit.’
LikeLike
Det kan nog vara en förklaring!
Den formen av ledsagande lärande fungerar bra i vissa sammanhang, men i andra situationer tror jag att det är mer oförutsägbart och inifrånstyrt.
– Jag kan hjälpa dig att kliva på cykeln och håller i pinnen några meter, men att cykla får du allt lära dig själv!
LikeLike
Hur menar du?
LikeLike
Morrica: “Jag kan det MESTA du vill kunna…” skulle jag säga.
LikeLike
@AV Ibland slår hybrisen till *g* tack för att du plockade ner mig på jorden igen.
LikeLike
Jag vet inte hur barn lär sig cykla! Det är för komplicerat. Jag vet vilka rörelser de måste behärska och jag kan beskriva svårigheterna ur olika aspekter. Ändå räcker det inte alltid till.
Jag har en hel del erfarenhet från området och har sett undret ske åtskilliga gånger – men vad som händer i det ögonblick barnet inser att det måste luta sig för att inte trilla…
Det är liksom ett fortfarande ett mirakel!
LikeLike
Jag gissar att du har sett teckningen:
– Nu har jag lärt Pricken att vissla?
LikeLike
Jag är inte säker på att jag förstår dig rätt, Mats. Menar du att du inte vet hur barn lär sig cykla, men att du vet hur du ska lära dem? Eller menar du att du inte vet hur barn lär sig cykla, men att de mirkulöst nog lär sig ändå, alldeles av sig själva, för att de är “mogna” för att cykla?
LikeLike
Det finns olika teorier och utifrån en strikt stadieteori är det meningslöst att försöka lära ett barn något som inte ligger inom deras mognadsnivå. Idag menar de flesta att Piagets trappstegsvariant ger en felaktig bild av utveckling. Saker kommer liksom inte i den ordning vi tror – men någon form av mönster går ändå att skönja.
På samma sätt finns det barn som borde kunna cykla men som ändå inte lyckas sätta samman de olika delarna. De här processerna är mycket mer komplicerade än att “jag visar och förklarar” och det är svårt att förstå motivationens betydelse för att det verkligen ska hända något.
För de flesta är steget från torrsim till verklig simning väldigt långt.
Jag kan naturligtvis ta åt mig äran och utropa “nu har jag lärt dig simma/cykla!” men jag tror att det vore ärligare att beskriva händelsen som att jag har möjliggjort för dig att lära dig de här färdigheterna.
Sedan finns det saker som är enklare att förmedla – Hallands floder till exempel!
Jag gissar att språkets gåta inte är helt transparant för dig? Vad händer egentligen när ett barn erövrar ett språk? Det är ju inte enbart imitation.
LikeLike
Vad innebär det då rent handgripligt när du säger att barnet kan cykla? Att personen kan hålla balansen, svänga, bromsa, kliva av och på utan stödhjul? Vad mer?
Min kunskap om små barns språkutveckling befinner sig på en mycket rudimentär nivå, det stämmer, det är inget jag intresserar mig särskilt för.
LikeLike
Spännande fråga! Jag menar nog att det går en viktig gräns mellan stödhjul och stödlöst!
Sedan kan vi hålla på och bli skickligare men de första metrarna är avgörande för att kunna gå vidare!
P.S. Hur är ditt förhållande till skateboard? Ett bra exempel på informellt lärande. Obegripligt svårt att sätta ord på!
LikeLike
Ja, det är en viktig fråga. Räcker det med att kunna framföra cykeln utan att ramla för att man ska ‘kunna cykla’ eller behöver man kunna hantera cykeln i ett sammanhang också? Cykla på en cykelbana? I trafiken? Med saker på pakethållaren? I en cykelkorg? Bland andra cyklister?
Man skulle kunna jämföra med läskunnighet. Kan man läsa om man kan avkoda, om man kan tyda enstaka ord, eller behövs det mer innan man är läskunnig?
Mitt förhållande till skateboard? Snarlikt mitt förhållande till operasång.
LikeLike
Men Morrica!
En språkvetare som inte intresserar sig för små barns språkutveckling?
Nu tror jag du skojar! Skulle det vara någon avgörande skillnad mellan hur små barns språk utvecklas jämfört med till exempel andraspråksutveckling?
Våra studenter läser Gibbons och vi ser nog generella mönster i det här! Tillsammans med Helena Fast skapar det en sort ram för hur språk växer i meningsfulla möten mellan människor.
LikeLike
Visst finns det skillnader, stora skillnader och små skillnader, avgörande skillnader och skillnader som mest är dekoration.
Jag skojar inte, små barns språkutveckling är ett fält som fascinerar många, det är simpelt, det är konkret, det är påtagligt och har hög gullighetsfaktor. Området avforskas glatt och det levereras rapport på rapport, avhandling på avhandling men så värst möe nytt och matnyttigt kommer inte fram.
NB: forskningen som utförs har ett absolut värde, bekräftar teorier och antaganden, belyser detaljer från nya håll och visar på samband man inte tidigare sett.
LikeLike
Pingback: Det är som att cykla « You're no different to me
Vi kan väl lyfta frågan högre. Vad innebär det att kunna något? Räcker det med att rent faktiskt kunna det basala? Eller måste man kunna sätta in färdigheterna i ett sammanhang och kunna använda dem i ett skarpt läge?
På något sätt tycker jag att man måste det, till enkla riktiga situationer. Cykla kan man när man faktiskt kan ta sig till dagis ca 200 m bort. Hålla balansen, svänga och bromsa när man ska.
Är ingen expert på språkutveckling. Läsa upplever jag inte som ett trick att lära. Det finns flera pucklar med backe mellan. Räcker ljuda, som nån skrev? Eller måste man vara bra på att dela ord och ordbilder? Gränsen går någonstans när man kan läsa enkla texter och förstå dem. Det går inte åt så mycket kraft att avkoda så man inte ser innehållet.
Lite mer insatt i matematik. Det är ofta upplagt som en massa olika redskap och så får man lite typproblem där det används. Det är dock sällan man får problem där metoden inte är helt given.
Det är lite som att man lär sig hacka lök, skala potatis, koka vatten, steka som separata delar. Men ingen skulle säga att personen kan laga mat förrän han/hon fixar att fixa en enkel maträtt på bordet, från planering till disk.
Sen vad som händer i hjärnan just när ahaupplevelsen infinner sig är svårt. Vi lärare har några vägar att nå dit, av erfarenhet från många olika elever, men exakt vad händer i varje enskild person? I bästa fall vet vi vad som hände med oss själva och kanske några man frågat lite extra, men jag tro det är så olika att det är svårt att veta exakt vilken faktor som fick polletten att ramla ner för just det barnet. Och det behövs inte heller. Ser man bara dragen som leder dit, så man kan variera sina förklaringar att de passar “alla”.
LikeLike
Tack! Det här kan bli en spännande diskussion!
LikeLike
Ingenting stämmer in på hur jag upplever mig själv … Med två 40-talist-syskon och 60-talistsyskonbarn, som fyllde ut allt utrymme och pockade på ständig uppmärksamhet, togs nog eventuella narcisstiska drag hos mig bort ganska tidigt. Jag tillhör generationen som Gud glömde.
När jag till slut hittade hem var när jag blev lärare. Det handlar mer om en hemkänsla och en trygghet i mig själv.
Jag tror inte att man måste ha narcisstiska drag för att vara lärare.
LikeLike
Man måste nog inte – för en del underlättar det kanske. Men det finns betydligt trevligare drivkrafter!
LikeLike