Anders Burman ifrågasätter om alla de lärare som åberopar den marxistiske psykologen verkligen har läst några texter av honom (svd):
Det är anmärkningsvärt att den revolutionäre Vygotskij från 1980-talet och framåt – mer än ett halvsekel efter sin bortgång – blivit något av en modepedagog i USA liksom i övriga västvärlden. Den så kallade sociokulturella teorin som med utgångspunkt i hans tänkande vidareutvecklats av pedagoger som amerikanen Jerome Bruner och svensken Roger Säljö har fått stort genomslag inom pedagogikämnet och lärarutbildning, inte minst i Sverige. Därmed inte sagt att Vygotskijs egna texter läses i särskilt stor utsträckning. Visserligen är ett par av hans centrala böcker översatta till svenska. Men i likhet med många andra klassiska tänkare, i synnerhet inom det pedagogiska fältet, förmedlas kunskaperna om Vygotskij oftast genom tillrättalagd och idealiserande sekundärlitteratur eller grovt förenklande översiktsverk. Kunskaperna om vad han själv faktiskt skrev och stod för framstår som begränsade.
Jag har nog läst alltför många krampaktiga studentuppsatser som har försökt förklara förhållandet mellan Vygotskij och Piaget. Anders Burman försöker men sprider inget stort ljus över frågan. Slutorden är dock inspirerande:
På så sätt kan läraren, påpekar Vygotskij med en vacker formulering, ”förvandla utbildningen till skapande liv.” Detta måste förstås som ett uppfordrande glädjebudskap för alla lärare, ett pedagogiskt evangelium i det skapande livets tjänst.
Även för en inbiten flumpedagog kan en sådan formulering kännas aningen luftig.
Tysta tankar 
Det är ju vanligare att man ser hänvisningar till böcker om Vygotskij än till texter av Vygotskij – lite filtrerat kanske passar bättre – “bakom mina solglasögon…”
LikeLike
För mig som inbiten formalist känns det lite otryggt med tredje- och fjärdehandsreferenser.
Jag är inte säker på att han har funnits…
LikeLike
Ja, fast på LHS/SU har studenterna fått läsa Tänkande och språk sen 2004. Om de kunna ta till sig denna tunga bok är jag dock inte lika säker på. Men vi lärare har väl gjort det bästa att försöka förklara innehållet.
LikeLike
Känner igen dilemmat – vissa böcker ser väldigt bra ut på litteraturlistan…
LikeLike
Boken är bra, mycket bra – men med den korta tid studenterna har att ta sig igenom denna svåra text, måste de nöja sig med att få våra förklaringar.
LikeLike
Kan det vara så att Helenas artikel i Newsmill om läraföraket 12 och skrivningarna om att de disciplar ni har på lärautbildningen inte når de intellektuella höjderna ni besitter eller för den delen de coachande “äldre” lärarna i “Klass 9A” för att kunna tillägna sig denna abstrakta materia?
Hu vilken lång mening:(
LikeLike
Jag väljer att svara lätt undvikande: Det kan nog vara så att en del litteratur inte tillfylles uppskattats av den åsyftade målgruppen.
Frågan om hur man uppnår de där höjderna är intressant – jag vet att en del böcker får läsaren att känna sig dum och det gör ont.
Min idé om ett litteraturseminarium är INTE att jag ska förklara vad boken egentligen handlar om!
LikeLike
Nej, men vi har ju ändå ett ansvar att förklara det som de är där för att lära sig.
LikeLike
Läs gärna som ett exempel sjätte kapitlet med titeln En undersökning av de vetenskapliga begreppens utveckling under barnaåren. Ett försök att konstruera en arbetshypotes, efter att ha läst och börjat greppa om, utan att överhuvudtaget träffat på dessa herrar tidigare:
Piaget, Jean. (1976/2006). Barnets själsliga utveckling. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag (170 s.)
Skinner, Burrhus Frederic. (1969/2006). Undervisningsteknologi. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag. (211 s.)
på två veckor, och de ändå kan ta till sig våra förklaringar och bli godkända på en salstenta, kanske man förstår att lärarstudenter är både ambitiösa och “duktiga”.
Momentet är på fyra veckor och det är mer kurslitteratur än så. Hur många av dem som kritiserar lärarutbildningen skulle klara av det bättre.
Om Björklund ger oss alla mer tid som står i proportion till de kvalitetskrav vi har, så lär nog alla nå intellektuella höjder och dessutom kunna tillämpa dessa insikter på verksamheten.
LikeLike
Bra sagt!
LikeLike
Mats, när jag läst artikeln fick jag följande känsla. Filtrera bort marxismen och du har grunden för ett mål- coh resultatstyrt lärande.
LikeLike
Jag funderar kring det svårförståeliga dialektiska marxistiskt influerade texterna som gör att så många har en ganska luddig bild av vad Vygotskij egentligen stod för. Kanhända är luddigheten en viktig orsak till att det finns ett så stort konsensus kring att Vygotskijs tankar är bra.
En del Vygotskij-anhängare har ett väldigt ensidigt fokus på att bara miljön är den rätta så spelar inte individen någon roll. En syn där kunskapen skapas av miljön och det är en syn som Ferenc Marton och Shirley Booth slår hål på ganska rejält med sina paradoxer i boken “Om lärande”. Den som ska lära sig spelar en oerhört viktig roll och i en kunskapssituation kommer alla in med olika föförståelse och perspektiv.
Det går att dra slutsatser om att det är teoretiskt omöjligt att uppnå en undervisning som är närheten av optimal ens för de flesta. Dock för den som kan acceptera detta öppnar dynamiken i Vygotskijs tankar upp för att ”förvandla utbildningen till skapande liv.”
LikeLike
Jag tycker att ordet “optimal” är obehagligt och i artikeln kallas det också “den närmaste” utvecklingszonen som är en smula mer ödmjukt.
Dialektik är kul – men det är sällan någon direkt klarhet skapas. På 70-talet var det viktigt att skilja mellan antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar. (Under den vetenskapliga marxismens täckmantel.) Det är kanske därför jag reagerar ryggradsmässigt negativt när någon pratar om evidensbaserade metoder.
LikeLike
Mats, det kritiken tog jag genast till mitt hjärta. Dvs jag läste Vygotskij med intresse och uppskattning när jag gick min lärarutbildning för sjutton år sedan. När jag i I Love Språk fick frågan vem som var min favorit bland en rad pedagogiska föregångs- och frontgestalter svarade jag utan att tveka Vygotskij, men när jag fick den naturliga följdfrågan ‘varför?’ hade jag inget att säga. Jag kommer helt enkelt inte ihåg så mycket längre. Mer än att jag var imponerad då.
Men jag tror inte att det spelar så stor roll. Jag tror att en massa saker sätter avtryck i vår undervisning och i vårt tänkande utan att vi efteråt kommer ihåg vad det var vi lärde oss. Ett tröstens ord till en lärarutbildare såväl som till en glömsk lärare.
Plura, jag tror att det finns ett samband. Alla lärare måste anpassa sig efter sina elevers förmåga och var de befinner sig. Det gäller även lärarutbildare.
LikeLike
Jag känner igen det mönstret! Som mentor ska jag fråga studenter om deras lärandeteorier och 90 % hänvisar till Vygotskij som de har förstått är en ofarlig referens. Nästa steg är lite allmänt prat om att samarbete är bra och sedan blir det ofta märkvärdigt tyst!
LikeLike
För den intresserade så finns här en studentuppsats som på ett mycket insiktsfullt sätt verkligen går till botten med framförallt Säljös tolkning av Vygotskijs teorier: http://www.uppsatser.se/uppsats/43507c487e/
LikeLike
Tung ansats:
” Vi anser dock att vi inte har erbjudits någon möjlighet att faktiskt fördjupa oss i de lärandeteorier som förekommit i utbildningen. Det krav på teoretisk förankring som ställts på oss har snarare varit ett krav på en läpparnas bekännelse än på genuin insikt. Vi upplever det också som anmärkningsvärt att vi förutsatts att använda lärandeteorier som det sociokulturella perspektivet utan att vi först givits möjlighet att ta ställning till dem. Under vår verksamhetsförlagda del av utbildningen har vi heller aldrig stött på lärare som använder lärandeteorier i sin undervisning. Med anledning av detta har vi blivit skeptiska till lärandeteoriernas relevans för den praktiska verksamheten.”
Jag anar att den här uppsatsen ligger lite utanför mallen? Imponerad!
LikeLike