Jag trodde att “TUTA OM DU ÄR KÅT” var det dummaste klistermärket. Nu vet jag inte längre.
Plötsligt känner jag mig väldigt gammal och fördomsfull.
De som följer bloggen vet att jag har en svaghet för bedagade och slitna miljöer. Byskolorna på Österlen lever en tynande tillvaro och brottas med vikande elevunderlag. Sammanslagningar och nedläggningar väcker känslor i en bygd där skolorna en gång var kraftfulla symboler för tilltron till det egna samhället.
Till och med skyltarna är trötta och smutsiga. Det kan också vara de fuktiga vindarna som stimulerar algtillväxten på norrsidan. Se där – en modern form av orienteringsknep!
100 meter bort ligger kyrkogården med sina perfekt geometriska buxbomhäckar och välkrattade gångar kring gravplatserna. Kontrasten kunde inte vara större.
Många studenter söker till lärarutbildningen i höst. Jag lovar ingen glamour för er som tänker vandra på Lärargatan.
Jag återvänder till Gedings mosse och följer spåret en gång till. Jag har kamrater med mig och vågar mig ut på de svajiga gungande stigarna som löper mellan vattensamlingarna. Det är svårt att föreställa sig denna idyll som bullrande arbetsplats. Berättelserna i hembygdsboken känns overkliga och skolmässiga. Vi fortsätter norrut mot De dödas Lott och svänger av österut mot Holmarna.
Vid ett hus träffar vi Gösta som berättar att han arbetade på mossen i början av 50-talet. Han visar bilder och har sparat de handskrivna lönekuverten med noga angiven timlön: 2,25:-!
I området bodde många hantverkare som hade några kor och en häst. För att dryga ut inkomsterna gick de på mossen mellan april och Kiviks marknad. Framåt hösten kunde de få påhugg i något av sockerbruken och på vintern fanns alltid skogen för dem som inte fick hantverket att gå ihop.
Sakta förstår jag att de här berättelserna om arbetet vid mossen är verkliga. Böcker är bra, men levande människor är bättre.
Frågan är vad jag ska göra med den insikten på Lärarutbildningen?
Mera På spåret
Min kamrat försökte i sitt examensarbete vid Musikhögskolan förklara vad det är i New Orleansmusiken som svänger. Han är en duktig trummis och kunde s-p-e-l-a rytmerna – men det visade sig vara väldigt svårt att sätta ord eller noter på det där lösa odefinierbara som är så speciellt för den här musiken.
Kvällens konsert på Valnöt och Kaprifol i Hammenhög med Gumbo från Göteborg var riktigt bra. Maten, vädret, publiken och bandet. Lyssna på deras senaste skiva. Länk
Det blir allt svårare att vägra kultur på Österlen.
Nu är det slut på tramset. Jag inser mina begränsningar och tar hjälp från Blekinge, Norrland och Kirseberg. Erfarna skogsmänniskor med goda och djupa svampkunskaper ska leda mig till de säkra ställena.
Alla förutsättningar är perfekta och skogen vimlar av oätliga svampar.
Vi lämnar den vildvuxna skogen och sneglar på Carl Pipers välskötta marker: kalhygge, välgallrad björkskog, högväxt gran.
För att fullända förnedringen jagas vi av kor över våtmarken.
Jag vet – de är bara nyfikna. Frågan är om korna vet?
I en annan tråd har vi diskuterat skolan utifrån aspekten mål och jag tror att vi ibland har närmat oss viktiga frågor.
Jag minns en bok som beskriver en undersökning där barn hade fått rita sina upplevelser av skolan. En förvånande stor del av de insamlade teckningarna handlar om tid. Klockan var den verkliga maktfaktorn och schemaläggaren den som egentligen avgjorde om skolans verksamhet skulle fungera. Lektionerna föreföll vara en evig väntan på den befriande ringsignalen.
Den gamla tanken med timplaner och ämnesfördelning tycks mig svår att kombinera med verklig målstyrning – om vi menar allvar måste vi väl hålla på tills vi är klara?
Det går att beskriva skolans verksamhet som ett stort rutschema som ska fyllas – vart leder den metaforen?
Jag läser skönlitterära barndomsskildringar (med en vag förhoppning om att kunna föra in det i kurserna på lärarutbildningen) och häpnar över kraften i Per Lagerkvists klassiska bok. Baksidestexten säger det bra:
Miljön och människorna lever med en sällsam puls under den medvetet enkla prosan. Och när skildringen nalkas ungdomen sker det med en hetta som inte kan lämna någon som vill betrakta sig som levande oberörd.
Sådana baksidestexter skrives icke idag. Jag vill gärna betrakta mig som levande och är absolut berörd.
Skolradions sånger är en ganska tam samling äppelkindade visor. Jag lyssnar hellre på Richard Lindgren när han sjunger om Tomaten och Löken från Pojkaktig sångbok 2.
Skivan A man to hate är lysande och jag är glad över att Richard äntligen har fått till en helgjuten platta med underbara låtar och fantastisk orkester. Det låter väldigt mycket tidiga the Band över inspelningarna och det är bland de finaste komplimanger man kan få av mig. På hemsidan finns smakprov från alla låtar – jag kan inte välja. Köp den!