Jag tror Biblioteket överlever en hårdhänt gallring – men är liksom Anderzej Tichy i dagens Sydsvenska bekymrad över att det tycks mer handla om bibliotekariernas yrkesidentitet än vad det är för bibliotek malmöborna vill ha.
“Varför är det så tyst? Vilka ideologiska krafter ligger bakom marknadstänket och nyspråket? Och vilka konsekvenser får det att betraktas som kunder och inte som nyfikna engagerade medborgare (Det vill säga deltagare i ett kulturellt och politiskt liv) när vi träder in i detta nya bibliotek?”
Mörker över Slottsgatan
Uppdatering:
Det är naturligtvis fel och meningslöst att anklaga chefen för att hon fullföljer kulturnämndens intentioner, men politiker har fått kalla fötter förut.
Jag är tillbaka på min arbetsplats och försöker förstå vad beskedet om varsel och turordningskretsar egentligen innebär. Ryktena surrar och en viss olust är svår att undvika.
I grunden måste avskedande handla om arbetsbrist. OM det inte finns studenter inom ett område bör det resultera i varsel. Den bärande principen är turordning – sist in och först ut – men genom att skapa kretsar går det att manipulera en smula med systemet under neutral flagg. Problemen uppstår när vi blir tvungna att definiera vad som menas med det “ämne” som ligger till grund för indelningen. Ett knep är att göra små kretsar och på det sättet göra sig av med oönskade personer som inte passar in i den slimmade organisation (läs: vi måste öka andelen disputerade). Dessutom ska förslagen förankras i de fackliga organisationerna.
Den andra vinkeln är mer ideologisk visonär – vilka kompetenser behöver vi i framtidens skola/samhälle. Då kanske det blir nödvändigt att behålla personer som bär upp vissa kunskaper och traditioner. Trots att de inte passar in i den nuvarande strukturen.
Jag blir en aning orolig när förslaget presenteras och jag inser att de praktiska och estetiska ämnena drabbas oproportionerligt hårt. I kretsen musik: tre (ojdå de var visst bara tre , räknas rytmikläraren?), bild: två (av tre – räknas film hit?), teknik: fyra (hör slöjd hit? Nej, det har vi ju ingen…).
Det som från början såg ut som en neutral och teknisk modell för att göra en kraftig besparing visar sig ha en svårsmält ideologisk kärna som bara delvis är ett försök att anpassa organisationen till Frankes tankar om ny akademisk lärarutbildning. I framtiden kommer lärarna för de yngre åren inte att vara kunniga i bild, slöjd, eller musik. Ingen tror på allvar att “riktiga” musik- eller bildlärare kommer att arbeta i förskola eller grundskolans tidigare år och bilden av den mångkunnige allsidige läraren är överspelad. Trots att Franke delvis vill damma av den gamla lågstadieläraren blir det i en stympad form om de estetiska ämnena skalas bort.
När jag började på lärarutbildningen diskuterade vi ofta begreppet “radikal estetik” utifrån Thavenius texter – idag tycks det mer handla om “minimal estetik”. De 7,5 poäng som finns i förslaget om ny lärarutbildning är en förolämpning på alla plan. Jag säger som Carl Lidbom:
– Trams!
Nästa generation lärare kommer antagligen att ha mött en hel del disputerade lärare under sin utbildning – men vi talar alldeles för lite om vilka moment som tas bort.
Min lille vän har en förvånansvärt fyllig stämma och han berättar gärna om äventyrliga duetter med Nicolai Gedda på världens ledande operascener. En del av dessa framgångar menar vännen beror på att sångstunderna på förskolan höll hög och jämn kvalitet.
Ett underligt tema – tanken på att det skulle vara möjligt att skilja mellan form och innehåll, yta och djup, dekoration och funktion är filosofiskt utmanande.
Kan det vara så att vi egentligen är vandrande dekorationer som försöker piffa upp våra små liv genom att se trevliga ut?
Jag har fotograferat en olivburk och ser den som ett dekorativt inslag i min hemmiljö.
Vi har tidigare diskuterat skolornas trötthet på visioner och att många lärare försöker skydda kärnverksamheten från klåfingriga konsulter och politiker. När jag läser om turerna kring Malmö Stadsbibliotek inser jag att skolorna kanske ändå inte är värst när det gäller nervös modernitet.
Malmö stadsbiblioteks verksamhetsplan 2009 formuleras ett helt nytt kunskapsparadigm för biblioteket: ”Stadsbiblioteket vill genomföra ett paradigmskifte. Vi vill bryta med egna och andras invanda föreställningar om vad ett bibliotek är och bör vara och samtidigt vill vi sätta Malmö på världskartan.” Vidare står det att:
Vi vill realisera idén om ”The Darling Library in the world” och därmed ge Malmöborna ett biblioteksutbud, som kan understödja Malmö stads höga ambitionsnivå vad gäller utvecklingen av en dynamisk, tolerant och talangfull kunskapsstad (Kulturförvaltningen, 2009)
Det som på ytan utger sig för att handla om tolerans och mångfald (genom utlåning av s.k.levande böcker) visar sig vara samma gamla trötta managementretorik en gång till. Här ska sättas på kartan…
Vet Malmös invånare om att den byggnad som de trodde var ett bibliotek kanske kommer att vara en gourmetrestaurang inom några år?
Vi malmöbor har länge varit stolta över vårt vackra bibliotek. Idag läser jag om den radikala gallringen av böcker och planerna på att förvandla huset till ett upplevelsecentrum under det något inställsamma projektnamnet “the darling library”.
Jag är på väg till staden och det är svårt att inte drabbas av en smula vemod. Först måste jag ta mig fram till den stora vägen. Varmluft och kall mark gör morgonen dimmig och daggtyngd.
Jag går längs gärdsgården och märker att det faller tunga droppar från de stora bokarnas blad. Det regnar u-n-d-e-r trädet.
Nu vet jag vad kondens är och funderar över vad som händer när något varmt möter det kalla.
Vi har en damm och jag försöker lära mig att ta hand om den. Dammar är som akvarier – de kräver skötsel. Jag drömmer om ett tillstånd där ljus, näring, växt- och djurliv bildar en miljö som sköter sig själv. Det kommer inte att hända.
Just nu har jag försonats med min fiende dammen. Man kan inte vara arg på en vattensamling med rosa näckrosor som öppnar sig på dagen och sluter sig över natten. Dessutom har de kinesiska dammrudorna fått barn – eller yngel som det heter på finare språk.
Förstora bilden!
Jag fördjupar mig i min spegelbild och upptäcker att kompaktkamerans autofokus i kombination med makro är en aning nyckfullt när det gälller att fånga djur som lever på dammens ytan.
Tågen mellan Malmö och Simrishamn är numera någorlunda snabba och elektriska. Snart fylls vagnarna av pendlare och vid stationen väntar anhörig med bil för vidare transport till resans mål. Kanske är jag en dold pendlarnatur? Det är i så fall en sida jag inte har utvecklat – kanske på grund a att jag har två minuters cykeltur till jobbet i Malmö.
Jag blir alltmer intresserad av byn som av någon anledning kallar sig Österlens mittpunkt. Men om man både har bad, skola, förskola, marknad, järnhandel, prylmarknad, järnvägsstation, byalag, galleri, fabrik, bibliotek, brandkår och medborgarhus finns det kanske anledning till viss kaxighet.
Det är något med den här bommens färg och form som antyder energi och självmedvetande. Kanske finns det även ett stänk av andlighet i denna gigantiska pil mot himlen?
Första gången jag såg Bob Dylan hade han precis släppt Slow train coming och spekulationerna om hans religiösa sida skakade oss som trodde att vi visste vem han var.
Jag läser texten och häpnar över ilskan och mångtydigheten:
Sometimes I feel so low-down and disgusted
Can’t help but wonder what’s happenin’ to my companions,/ Are they lost or are they found, have they counted the cost it’ll take to bring down/ All their earthly principles they’re gonna have to abandon?
There’s a slow, slow train comin’ up around the bend.
I had a woman down in Alabama,
She was a backwoods girl, but she sure was realistic,/ She said, “Boy, without a doubt, have to quit your mess and straighten out,/ You could die down here, be just another accident statistic.”
There’s a slow, slow train comin’ up around the bend.
All that foreign oil controlling American soil,/ Look around you, it’s just bound to make you embarrassed./ Sheiks walkin’ around like kings, wearing fancy jewels and nose rings,/ Deciding America’s future from Amsterdam and to Paris
And there’s a slow, slow train comin’ up around the bend.
Man’s ego is inflated, his laws are outdated, they don’t apply no more,/ You can’t rely no more to be standin’ around waitin’/ In the home of the brave, Jefferson turnin’ over in his grave,/ Fools glorifying themselves, trying to manipulate Satan
And there’s a slow, slow train comin’ up around the bend.
Big-time negotiators, false healers and woman haters,/ Masters of the bluff and masters of the proposition/ But the enemy I see wears a cloak of decency,/ All non-believers and men stealers talkin’ in the name of religion
And there’s a slow, slow train comin’ up around the bend.
People starving and thirsting, grain elevators are bursting/ Oh, you know it costs more to store the food than it do to give it./ They say lose your inhibitions, follow your own ambitions,/ They talk about a life of brotherly love, show me someone who knows how to live it.
There’s a slow, slow train comin’ up around the bend.
Well, my baby went to Illinois with some bad-talkin’ boy she could destroy/ A real suicide case, but there was nothin’ I could do to stop it,/ I don’t care about economy, I don’t care about astronomy/ But it sure do bother me to see my loved ones turning into puppets,
There’s a slow, slow train comin’ up around the bend.
I en intervju tycks Dylan mena att tåget inte längre går så långsamt:
Dolen concluded the interview by asking if Dylan still saw a slow train coming, an obvious reference to the Second Coming as reflected in Dylan’s album Slow Train Coming. “When I look ahead now it’s picked up quite a bit of speed,” said Dylan. “In fact, it’s going like a freight train now.”
Smedstorp kanske inte är den bästa platsen för religiösa grubblerier.
Jag är glad att det finns skolor och jag tycker det är viktigt att undervisningen har mål. Jag tror på att pedagoger kan skapa intresse för ett ämne och menar att skolan är ett viktigt instrument för att utveckla individen och samhället.
Puh – nu har jag sagt det och hoppas ingen tvivlar på mina ord!
För oss utbildningsromantiker är sketchen väldigt nära det förbjudna och skrattet riskerar att fastna i halsen?
Vad är det för kurs?
Är de där frivilligt?
Vad är kursens mål och hur tänker eleverna?
Var går gränsen för lärarens ansvar?
Jag associerar till arbetsförmedlingens coachingkurser där folk ska aktiveras och hitta sig själv. Plötsligt framstår den nyttoinriktade yrkesutbildningen med tydliga mål som en ganska bra idé…
Tysta tankar 