”Samla, ordna och tillgängliggöra”

Peter Alsbjers blogg fortsätter biblioteksdiskussionen och Elsebeth Tank skyller det folkliga missnöjet på Sydsvenskans skriverier:

Og så klart har vi lavet store riskanalyser. Tankeväkkende nok er vi blevet ‘ramt’ af noget vi ikke havde tänkt på, nemlig at Sydsvenskan ville skrive fejlagtigt om vores gallringar og dermed oppiske en unödig mistrosik stemning.

Alsbjer anknyter till tidigare diskussioner om folkbibliotekens kärnverksamhet och uppdrag. ”Samla, ordna och tillgängliggöra” är traditionella nyckelord men det tycks finnas krafter som vill förändra dessa.

Frågan är om det handlar att förändra och utveckla – eller hitta på något helt nytt? Enligt mig vänder ett äkta paradigmskifte upp och ner på alla invanda sanningar och Alsbjer avslutar med att avkräva Tank tre nya nyckelord.

Det kan väl inte vara de där inburna författarna som är det nya paradigmet?

Jag har svårt att se något nytt i de “visioner” som presenterats än så länge – kanske finns det ett hemligt trumfkort som förklarar mystiken? Än så länge ser det mest ut som osjälvständigt lånegods från olika håll.

– Desperat, sa Bill.
– Underligt, sa Bull.

bib

Uppdatering:

På Sydsvenskans kultursida  ifrågasätter Trygve Bång bibliotekets roll som en del av förlagens marknadsföringskampanjer.

Länk

Bjarne Stenqvist skriver ett inlägg som pendlar mellan att vara banalt och obegripligt. Att det finns amerikansk forskning som menar att mötesplatser är viktiga… jo, det torde vara ett okontroversiellt påstående. Att möten som äger rum i “bibliotekens icke-stigmatiserande karaktär” skulle ha en särskild kvalitet – njae, det återstår nog att bevisa. Bjarne ansluter sig till dem som tror att valet står mellan människor och böcker. Vem tjänar på den här uppdelningen?

I kulturdelen går Ulf Clarén genom budgetläget för kulturförvaltningen och återigen häpnar jag över att Stadsbiblioteket och stadsdelsbiblioteken är skilda verksamheter med olika huvudmän. Hur gick det till?

Min lille vän 56 – kulturkonservatism

I biblioteksdiskussionen om gallring eller inte har jag tangerat en hållning som nog skulle kunna kallas kulturkonservativ. En ganska gammaldags kärlek till boken som objekt och biblioteket som miljö har skapat ett avstånd till andra grupper som snarare vill se byggnaden som ett allaktivitetshus eller mötesplats.

Jag försöker hålla en viss distans och förvånar mig över att biblioteksfolket försvarar det som i PM:et beskrivs som “akuta radikala” åtgärder och kallar det “ren rutin” som vi oinvigda inte kan förstå. En neddragning av de synliga böckerna till 25% sägs vara helt normalt och ingenting som vi skattebetalare ska lägga oss i för då är vi populister eller teknikfientliga. Det gick lite väl snabbt och jag tycker nog att bibliotekschefen gled undan de besvärande frågorna lite för smidigt. Gratisutdelningen av böcker förändrar ingenting. På chatten säger hon att det finns en lista över utrensade böcker som pressen fått – jag tvivlar.

olMin lille vän är glad för historiska paralleller och han försöker muntra upp mig med historiska liknelser. Olof Lagercrantz är en gemensam förebild på många plan. Han förnyade DN under sextitalet och lyckades skapa en viss kontinuitet i kulturbevakningen i en föränderlig tid. Från höger attackerades han av Herbert Tingsten och Sven Stolpe – från vänster sågs han som en opålitlig borgarlakej av kårhusockupanter och militanta bildstormare.

Jag undrar hur Olof Lagercrantz hade hanterat frågan om bibliotekets “paradigmskifte”? Hmmm – jag misstänker att ledamöterna i kulturnämnden inte är helt införstådda med ordets fulla betydelse. Ett paradigmskifte innebär faktiskt att alla gamla sanningar är förlegade. Om jorden verkligen är rund så är den verkligen inte platt och då måste vi rita om a-l-l-a kartor. Det blir väldigt många böcker att bära ut.

Kanske det vore bättre att beskriva förändringen som en diskret “diskursförskjutning” och sträva efter att skapa en folklig förståelse för denna?

Full rulle

Jag har varit på besök på den södra delen av Österlen som är en ganska hektisk plats vid den här tiden på året. Där nere på platten flänger skördetröskorna och rundbalspressarna mellan styckena. I år tycks vara vara ett bra, om än aning torrt, jordbruksår.

Vi bor på den karga och höglänta delen. Här passar marken bättre för bete än vete och det finns skogar som jag i min lokala enfald kallar vildmark.

Ändå lyckas några bönder att få ihop både spannmål och halm. Jag gillar verkligen rundbalar i motljus.

Min långe finlandssvenske vän (som är lärare) brukar säga:
– Visa mig en nöjd bonde och jag ska visa dig en nöjd lärare!

I år tror jag att chansen finns.

Klickbar rundbal

Klickbar rundbal

Strumpor och mognad

strumpor

Jag är färgblind. Det är en bra egenskap om man samtidigt är lat och har en tendens att slarva med påklädningen på morgonen. Det fanns alltså en tid när det kunde hända att jag gick på stadens gator i olikfärgade strumpor utan att skämmas. Färgglada omaka strumpor funkade ganska bra tillsammans med snickarbyxa och flanellskjorta.

Sen blir jag förälder och lärarutbildare. Jag upptäcker att mitt handlingsutrymme har krympt. Kanske handlar det om att vara ett föredöme för ett uppväxande släkte, men antagligen vill jag bara bli respekterad som vuxen och ansvarsfull. Och då finns det inget utrymme för olikfärgade strumpor.

Men man kan bli sugen.

Houtta-Lena

Gallra och rensa låter neutralt och en aning kliniskt. I Skåne har vi ett mycket bättre ord för att kasta saker:
 – Houtta!

När  designern Lena Larsson flyttade till Brantevik  kallades hon “HouttaLena” av lokalbefolkningen. Lena trodde att det hade med det engelska ordet “hot” att göra och blev glad. Senare förstod hon att hennes rykte som slit-och-släng-förespråkare låg bakom smeknamnet.

Detta var innan konsumtionssamhället riktigt hade tagit fart och kanske är det orättvist att beskylla Lena Larsson för tidens slöseri med naturresurser. Tanken var att hitta mer vardagliga sätt att umgås.

Jag tycker inte om att slänga saker.

En dag ska jag bygga en smalsprig järnväg
En dag ska jag bygga en smalspårig järnväg

Berättelsen finns i Lena Larssons bok Varje människa är ett skåp

Malmö stadsbibliotek houttar på sitt sätt

Och så kom IKEA-katalogen

I biblioteksdiskussionen har ordet KÄRNVERKSAMHET återkommit. Begreppet antyder att det finns någon del som är särskilt viktig för identiteten. När allt omprövas och förnyas finns det något som skapar förtroende och en avdelning där besökarna känner igen sig i de värden som kommuniceras. I skolan kan kärnan vara svår att urskilja bland alla uppdrag som lastas på lärarna. Malmö stadbibliotek tycks vara beredd att överge centrala värden i en diffus förändringslängtan.

På ett plan förkroppsligas dessa värden i medarbetarna som förutsätts ha någon form av integritet och yrkesstolthet- men det är vanligt att chefer tror att denna kvalitet är en fråga om policydokument och handlingsplaner.

I det goda företaget kan ledningen balanser behovet av förnyelse och kontinuitet utan att tappa vare sig rötter eller nutidsanknytning. IKEA har under många år slagit knut på sig själv för att fånga upp de senaste trenderna och anlitat de hetaste formgivarna.

På årets katalog ståtar bokhyllan BILLY och soffan KLIPPAN.

Kärnverksamhet

Kärnverksamhet

Veckans ord – gallring

Ibland händer det att saker står i vägen för utvecklingen. På stadsbiblioteket i Malmö tycks det vara böckerna som är ett avgörande hinder för att omforma verksamheten mot den nya tidens krav.

På Gedings mosse är det annorlunda. Inga torvlastade vagnar rullar längre på spåren. Granarna böjer rälsen utåt och jag är osäker på om skogsmaskinerna vågar sig ut på de smala gångarna.

Vem hindrar vem? Ryms både träd och räls i skogen? Kan vi ha både böcker och människor i biblioteket?

Vad menas med “akut rejäl gallring”?

Jag blir förvirrad när en del bibliotekarier beskriver det som en helt vardaglig och rutinmässig handling – är det inte andra kriterier för något som är “akut och rejält”? Det trodde jag.

Dags att gallra? Förstora bilden

Dags att gallra? Förstora bilden

Den förnedrande svampplockningen 5

Jag skäms.

Den misslyckade svampplockningen har förvandlat mig till en dålig människa och nu har jag sjunkit så lågt att jag plockar s-m-å kantareller hellre än att någon annan ska upptäcka stället. Det finns ingen ursäkt.

Bilden är gårdagens samlade skörd.

Förstora bilden - inte kantarellerna...

Förstora bilden - inte kantarellerna...