Jag är trött på blygsamma människor. I nummer 37 av den oförutsägbara lokala kulturtidningen Nya upplagan finns en intervju med och av Björn Ranelid som jag härmed utser till världens absolut bästa i sin genre:
Jag skriver krönikor i Dagens arbete och blir ofta ombedd att författa artiklar i Aftonbladet och Expressen. Jag skryter inte, utan säger bara sanningen. Alla hycklande människor borde dömas till villkorligt fängelsestraff i vilket ingår att de måste lyssna till min röst åtminstone tio minuter om dagen, utan att hålla för öronen.
Vi möts i en gemensam kärlek till naturen på Österlen. Snart kommer jag orka att läsa en hel bok av honom också.
Jag försöker undvika att göra bloggen till en privat bekännelseplats. Ändå sipprar det ibland ut små erkännande som handlar om mina innersta känslor. Nu kommer jag att berätta en skamlig hemlighet och ni som inte vill veta kan sluta läsa här.
Jag tycker inte om att resa.
Detta faktum stökar till det för min omgivning och jag tvingas ofta försvara min position. Nu har jag hittat en bil som kanske skulle kunna förändra min inställning till resande. Jag ser en möjlighet att förflytta mig med värdighet.
Morris Minor med släpvagn
Jag tror att det har något med stil att göra. Kolla väskorna på taket!
Veckans färger pekar mot naturen och bilden är från stranden i Goa.
Just nu lever jag ett ganska oroligt yrkesliv med rykten om snabba förändringar av verksamheten. Då kanske det fungerar trösterikt att se de stora förändringarna som ständigt pågår i naturen?
Den stora långsamma förändringen av stranden som omformas av vågor, tidvatten, strömmar och människor.
Den snabba förändring av vattnet som trots allt har en viss förutsägbar regelbundenhet i form av vågor.
De stillastående fåglarna som plötsligt försvinner ur bilden.
Den ständiga rörelsen hos hundarna som leker sig genom dagarna.
I sommar har jag funderat på en lämplig tatuering – jag är glad att jag inte valde Malmö Högskolas logotyp
Jag är glad över att kunna skriva positivt om Stadsbiblioteket. Igår presenterades höstens författaraftnar och det är ett imponerande program. Dragnumret är nog Lionel Schriver med storsäljaren Vi måste prata om Kevin.
Nu närmar sig sjösättningen av den stora annonskampanjen och jag skulle gärna vilja höra diskussionerna på reklambyrån Imperiet när strategin lades upp. En del tycks tror att kampanjen är ett svar på Sydsvenskans artiklar – så är det inte.
Det har förekommit en del varianter men jag tror att den senaste är ”Nu bär vi ut böckerna och släpper in författarna”. Anna Åkerberg skriver att det inte alls handlar om gallring utan beskriver en ny satsning där bibliotekarierna ska dela ut nya pocketböcker gratis.
Jag är nyfiken på hur stadens bokhandlare kommer att reagera på idén och misstänker att biblioteket bränner ytterligare en bro till kulturlivet. Att konkurera ut en hårt pressad bransch med skattemedel ter sig en aning kortsiktigt. Och då tänker jag inte på krogarna.
Men jag är fortfarande osäker på om de ansvariga vågar fullfölja planerna. Kommer Carina Nilsson, Ilmar Reepalu och Bengt Hall att låta sig fotograferas framför väggplanscherna? När bibliotekschefen fick i uppdrag att sätta Malmö på kartan var det kanske inte i herostratisk betydelse.
För övrigt skulle gallringen av magasinet enligt planerna vara färdig igår. Jag är fascinerad över att många bibliotekarier i landet tycks tro att det har varit någon form av sofistikerat hantverk och ett uttryck för yrkesstolthet. I bibliotekariernas instruktioner talas det om en ”akut och rejäl” gallring. Dessutom ska den vara ”automatisk” – ett ord som jag tycker är mer än olycksbådande. Bevisbördan är alltså omvänd – om ingen pekar ut boken som värdefull är den borta. På det sättet behöver ingen ta direkt ansvar för beslutet. Samtidigt demonteras de ämnesgrupper som varit en garanti för kvalitet.
I dagens tidning fortsätter Tank (länk) att utveckla sina visioner och nu kommer Ljusets Kalender att heta Fantasins hus. Samtidigt sprider hon nya siffror som är svåra att kontrollera. Jag tror att det enda sättet att gå vidare är total öppenhet.
1) Offentliggör instruktionerna till bibliotekarierna. Förklara vad som menas med automatisk gallring.
2) Publicera listor på de böcker som rensats ut under sommaren
3) Har policyn ändrats efter de starka reaktionerna? I så fall varför?
Hur tänker bibliotekets mediestrateger och informatörer?
Biblioteksdebatten har nått Stockholm och Elsebeth Tank säger i svd:
– Utgallringen gäller facklitteratur som inte lånats ut på tio år, som bibliotekarierna anser inaktuell. Inte skönlitteratur.
På en presskonferens i Malmö gav Tank ett annorlunda besked och nu kämpar landets bibliotekarier för att beskriva gallring som något normalt och vardagligt.
Jag förstår inte varför Biblioteket INTE skulle gallra skönlitteratur? Antagligen finns det högar av bestsellers som inte längre är motiverade att förvara?
Det vore enkelt att tillbakavisa ryktena genom att publicera listorna på de gallrade böckerna och låta allmännheten avgöra sanningshalten. Tank säger på chatten att dessa listor har överlämnats till Sydsvenskans rapporter. Jag säger att hon slarvar med sanningen och ser det som en viktig del av offentlighetsprincipen att listorna blir offentliga. De enda listor som lämnats ut är över de böcker som finns kvar (sic!)
Mer intressant är påståendet från Anna Åkerberg som hävdar att tolkningen av sloganen “Nu bär vi ut böckerna…” är ett missförstånd. I framtiden ska bibliotekarierna dela ut nya pocketböcker gratis.
Jag har svårt att se detta som Bibliotekets uppgift och hittar ingen given anknytning i policydokument? Dessutom är jag alltid misstänksam mot “gratis” och undrar försynt hur många års högskolestudier man behöver för att utföra detta kvalificerade arbete?
Summan av det hela är en institution som vacklar mellan rena lögner och halvsanningar. Jag tänker att det är som när pigan i Fridolf Rhudins klassiska sketch “den ensamma hunden” säger att hon har varit på promenad:
– Men då ljuuuuger pigan! Hon har stått nere i porten och vänslats med en kavallerilöjtnant!
(väldigt fritt ur minnet)
Huvudfrågan gäller fortfarande om det är en bra idé att minska antalet synliga böcker i biblioteket till 25% av det nuvarande beståndet. Alla andra diskussioner ser jag som avsiktlig defokusering där delar av bibliotekarierna har avslöjat en mycket obehaglig ton mot de grupper som inte rusar in i moderniteten.
Den interna biblioteksdiskussionen mellan papperstalibaner och informationsromantiker hade kanske gärna fått fortsätta att vara intern. Hos Bibliobuster går det att studera positionerna med skrämmande tydlighet.
Jag får en skiva med Inkspots av mina grannar och blir riktigt glad. Det är något med de här känsliga rösterna som är alldeles underbart. Oskyldigt och oroväckande.
Datorspelstillverkarna har koll och trailern till Fallout 3 är fantastisk.
På lördag är det dags för demonstration i Rosengård och jag litar inte på demonstranterna. Om de verkligen vill visa solidaritet med de boende finns det bara ett sätt att uttrycka det i handling – att bosätta sig där.
Läser man Tanks visioner om det framtida biblioteket så uppdagas snart en politisk agenda som handlar om mycket mer än gallring och synen på teknologi. Det handlar om synen på det offentliga. Om synen på medborgaren och demokratin.
Vi värjer oss mot den utveckling som Tank hävdar är lag. Tank är nämligen inte bara domare, hon är även jury. Det är hon som fattat besluten att bryta upp ämneskompetenta arbetsgrupper, centralisera inköp av litteratur och annat bestånd, arbeta för sponsring och omvandla biblioteket till en kommersialiserad upplevelsepark. Det är inget tiden kräver. Det är något Tank systematiskt genomför. Och inget engagerade medborgare stillasittande kan acceptera.
När striden började ställde jag en fråga om bibliotekschefens framtid och på måndagskvällen var ställningen jämn. Jag tror oddsen har förändrats genom utspelet. Det blir svårt att driva en författarscen utan författare – även om tyngdpunkten ska ligga på internationella storheter.
I andra delar av biblioteksvärlden diskuteras efter de gamla mönstren och favoritförklaringen är att skylla på pressen.
Min mamma går på loppmarknader och ibland ger hon bort fynd till sina barnbarn. Nu kommer min dotter hem med en samling drinkrecept från 60-talet och jag bläddrar förstrött i boken Vin och andra drycker.
Drinkarna är överdådiga i sin spritmängd och de flesta bygger på 12 cl starksprit. Nästa gång jag går på krog ska jag beställa en Salty dog
9cl grapefruktsaft
12 cl vodka
strösocker
is
Serveras i 24 cl vinglas.
Jag försöker tolka receptet som någon form av tidsanda, men hittar inte riktigt orden.
Jag är glad över att kunna skriva positivt om Stadsbiblioteket. Igår presenterades höstens författaraftnar och det är ett imponerande program. Dragnumret är nog Lionel Schriver med storsäljaren Vi måste prata om Kevin.
Tysta tankar 