De tydliga målens pris

Polisen har ålagts att genomföra fler nykterhetskontroller – men har inte resurser att ta hand om de ärenden som dessa kontroller skapar. Alltså väljer poliserna att genomföra kontrollerna på tider då de vet att sannolikheten för att de ska behöva hantera brott är låg. Följden är att statistik visar att folknykterheten har ökat – andelen rattonyktra per kontrolltillfälle har sjunkit.

På så sätt kan myten om målstyrningens effektivitet rulla vidare. Tydliga mätbara mål  skapar illojala medarbetare. Det långsiktiga målet – att minska antalet döda i trafiken – tycks vara helt frånvarande.

Jag är orolig för att regeringens vurm för tydliga mål i skola och förskola kommer att få samma katastrofala följder.  Vi undervisar om sådant som går att mäta.

När byråkratin segrar går det ut över barnen, moralen och arbetsglädjen.

I morgon släpper Franke bomben…

…men det är ett sargat flygplan som söker sig fram mot målet.

Parallellerna med Stanley Kubricks film Dr Strangelove är uppenbara. Wikipedia. Engelsk fyllig version

Den Amerikanske presidenten (Reinfeldt) har tappat greppet över utvecklingen och tvingas bevittna hur Dr Strangelove (Leijonborg) och general Jack D. Ripper (Björklund) skickar ett bombplan mot Sovjet. Generalen är övertygad om att landet är hotat av fluorförgiftat vatten (flumpedagogik) och att kärnvapenanfall är den enda lösningen.

På flygplanet regerar major “King” Kong (Franke) och de som normalt sett skulle se till att säkerhetsrutinerna på flygplanet följs (HSV, fackliga organisationer, granskningsgrupp, forskarsamhället, högskolor och universitet) är marginaliserade. Sovjets ledare (Sahlin) mullrar men vågar inte handla förrän det är för sent.

Filmens pessimistiska budskap kanske är att undergången är oundviklig – men jag ser andra möjliga tolkningar.

Jakten på flumskolan

Pedagogiska magasinet är en fantastisk tidning som motiverar avgiften till Lärarförbundet många gånger om. I det senaste numret skriver Tomas Lindblom om den förtalade flumskolan.

sol

Lika lysande är Christian Lundahls artikel (sidan 89 f.f.) om den bejublade men undermåliga betygsutredningen. Omistlig historielektion och sorglig nutidsbeskrivning.

Bäst är ändå de alltid lika överraskande bildvalen. Katta Nordenfalks sätt att bryta mot konventioner gör mig modig och lite dumdristig. Ibland vill jag inte ens veta varför jag väljer vissa bilder.

Klickbar mystisk bild:

mystik

Bind mig – överklaga mig

Svd AB Christer Monika Debatten om betyg rullar vidare – nu handlar det om möjligheten att överklaga.

Elevers och studenters rättigheter är viktiga och ingenting är värre än ett orättvist betyg!

Jo kanske – om undervisningen helt fokuseras på mätbarhet och nervös dokumentation kan det vara ett ä-n-n-u värre scenario. Varje tanke som på något sätt antyder komplexitet eller djup förpassas från klassrummet.

I cyniska stunder tänker jag att de lyckligaste människorna är de som har insett att livet inte är rättvist.