Hej – jag heter Mats och är introvert

Johan Norberg skriver spännande om hur vi inåtvända försöker delta i sociala samspel.

Länk

Kanske kan modern kommunikationsteknik erbjuda en gyllene medelväg? Det är lätt att föreställa sig att sociala medier där man lämnar ut sig själv och samtalar med hela världen skulle vara lika välkomna för introverta som isoleringsceller för extroverta. I själva verket är de en välsignelse för inåtvända. Kommunikation via e-post, Facebook eller Twitter är motsatsen till ett mingel: det sker i skrift, vi får tala till punkt och vi talar och lyssnar när det passar oss, inte när samtalspartnern kräver det.

En bekants slutne, tonårige son höll rejäl distans till klasskamraterna, tills han började spela onlinespel och genom detta samt sms och chatt byggde upp en stor bekantkrets över hela världen som han nu håller tät och hjärtlig kontakt med. Många introverta säger att nätet gör dem sociala. Det bygger upp en självsäkerhet inför sociala sammanhang som också kan bäras med från tangentbordet.

Vilken ironi om det är den teknik som gör att vi kan babbla jämt som gör att inåtvända äntligen får den tystnad vi behöver.

20130602-115225.jpg

Wikipedia förstärker traditionella könsmönster

Vi spelar Kille och jag läser i Wikipedia:

Kille
Den här artikeln handlar om kortspel. För barn av manskön, se pojke.

Killekortlek från Hallwylska museets samlingar tillverkad 1897 i Stockholm av A Boman. Längst ned Blarre och Husu.
Kille, uttalas: tjille eller schille även ursprungigen kallat cambio är ett spel som spelas med speciella brickor eller spelkort med anor från ett medeltida franskt hasardspel. I Sverige hade spelet som kortspel sin storhetstid under 1750-talet men det är ett av de äldsta fortfarande spelade kortspelen.[1]

Länk

20130602-085719.jpg

Det gick inte så bra i kortspelet. Jag fick stryk av en tjej.

Värdegrunden och rättigheterna

Till hösten ska jag arbeta i en kurs som delvis handlar om förskolans värdegrund. Jag ska försöka att inte bli cynisk och trotsig.

Torbjörn Tännsjö slog upp ett fönstet 2003

Men om den gällande värdegrunden är filosofiskt partisk, varmed bör den ersättas? Bör vi i stället slå fast att utilitarismen är vad som gäller? Nej, vi måste avskaffa värdegrunden.

Grundläggande filosofiska frågor är sanningsfrågor, men de är svåra; det finns inte någon vetenskapens nuvarande ståndpunkt, som skolan kan lära ut.
Ett förutsättningslöst förhållningssätt, som möjliggör kritiskt tänkande kring grundläggande värdefrågor, är det enda rimliga.

Men måste inte ungdomen lära sig hyfs? Måste den inte tränas i demokratiska arbetsformer? Måste den inte bibringas engagemang och sanningslidelse?
Måste inte skolan undvika mobbning? Måste inte skolan avstå från diskriminering?
Visst, men människor som bekänner sig till radikalt olikartade filosofier kan komma överens om fungerande arbetsformer.

Lena Andersson öppnar ett annat ljusinsläpp i dag i DN

I längden tror jag inte att välfärdsstaten kan samexistera med individrättigheter, vare sig hela eller halva, vare sig juridiska eller normativa. Eventuellt kan den räddas som något minimalt men med högre precision. I kraft av den till hälften antagna individrätten har välfärden i sin nuvarande (övergångs)form blivit en svajig serviceinrättning på en konstgjord marknad där man kan välja och vraka men utan att betala specifikt för sina val. Andra betalar mina och jag dina.

I den enhetliga stora välfärdsstaten gick det som bekant inte att välja – och det var ingen slump. Saker ligger inneboende i fenomenen. Individrättigheter hör ihop med val och oberoende. Det i sin tur hänger samman med att man själv bekostar sina val. Den kollektiva välfärdsstaten kommer ur ett annat tänkande om människan och samhället. Den bygger till sin natur inte på individrättigheter, utan på det planerade och centralstyrda samhället där politiska beslut utformas med tanke på utfall och allas bästa. Den bygger på rätten till, inte friheten från. Helhetsbedömningar och resultat går före principer om äganderätt och frihet. De enskilda erhåller inte vad de tycker sig behöva utan vad planeringen anser dem behöva. Var och en erhåller sedan detta i lika hög grad som alla andra. De rikare subventionerar de fattigare, allt för flertalets välmåga.

Ur ett visst perspektiv ser välfärdsstaten god och rationell ut. Men den passar lika illa med individrättigheter som grönsallad med svensk husmanskost. Och det är svårt att bortse från att finns det en herre så finns även en tjänare någonstans. Vem som är vad är inte alltid vad det ser ut att vara.

Men vill man ha individrättigheter måste man orka följa dem hela vägen ut och bemyndiga inte bara sig själv utan också andra.

Det kan bli en spännande kurs.

20130601-172028.jpg