Jag har inte hört alla de 30 programmen i radions serie om den orättvisa skolan.
Här är en länk till sammanfattningen.
Det är något av en prestation att undvika frågan om huruvida könsbalansens i lärarkåren
betyder något för de sjunkande resultaten. Jag lyssnar på Heikkiläs trötta analys av förväntningarna och undrar när någon ska lyfta blicken till att diskutera innehåll och arbetsformer. Nu kämpar landets pedagoger mot en psykologisk väderkvarn – pojknormen.
“Många pojkar begränsas av pojknormen där konkurrens, tävling och att inte visa känslor, för varandra eller för vuxna, är centrala delar. För att lärande ska vara möjligt också för pojkar, och för att de sedan ska kunna prestera bra i skolan, behöver just dessa karaktäristiska pojkdrag nyanseras och motsägas.”
Har jag missat något program med en alternativ vinkel?
Om metaforerna inte hade krockat hade jag gärna pekat på den där elefanten som står i klassrummet.
Tysta tankar 
Är det en pojkelefant eller en flickelefant?
LikeLike
Jag antar att du känner tillden här dikten?
http://www.noogenesis.com/pineapple/blind_men_elephant.html
LikeLike
Ja. Ska jag tolka det som att könet ligger i betraktarens tolkning?
LikeLike
Det är en möjlig tolkning – jag menar nog att även den betraktade bör ha inflytande över bilden.
LikeLike
Vad tycker elefanten om att könsdefinieras av betraktaren? Har den själv inget att säga till om?
LikeLike
Jodå, ty du skrev betraktade, trots att jag läste betraktande.
Där ser man!
Jag instämmer. Typ. Ty det rimligaste, tycker jag, vore att elefanten vore den ende som definierar vilket kön, om något, den tillhör.
LikeLike
”Många ELEFANTER begränsas av ELEFANT-normen där konkurrens, tävling och att inte visa känslor, för varandra eller för vuxna, är centrala delar. För att lärande ska vara möjligt också för ELEFANTER, och för att de sedan ska kunna prestera bra i skolan, behöver just dessa karaktäristiska ELEFANT-drag nyanseras och motsägas.”
Rätten att definiera sig själv är grundläggande för utveckling.
LikeLike
Behövs det mer Babar i förskolorna?
Och hur ställer man sig till de elefanter (jag hoppas du ursäktar att jag inte skriver elefanter med stora bokstäver, de behöver inte trumpetas ut, de finns ändå) som tycks visa en rasande massa lämpliga känslor för rätt personer, på rätt vis, så rätt att man kan börja fundera på om det inte är lite för rätt och möjligen kanske en anpassning till vad de ser önskas mer än något annat?
LikeLike
Förlåt versalerna, jag vill verkligen inte framså som gapig.
Ja, hur förhåller vi oss till de anpassliga? De som låter sig definieras av den andres blick? De som villigt beskriver sig för medias och samhällets sturkturer?
Jag prövar ibland att provocera fram den där ilskan som ligger begravd under lager av anpassning och idag diskuterade vi ilskans funktion i svensk utbildning. Varför upplever många det som ett misslyckande att bli arg?
LikeLike
De anpassliga behöver vi se, och inte bara känna lättnad över. Och de inställsamma behöver vi se på ett annat sätt.
Var försiktig när du försöker provocera fram den där ilskan. Det kan sätta igång saker och ting som är komplicerade och svåra att processa, ta sig igenom eller hantera. Det finns en betydande risk att den provocerade lämnas åt sitt öde med dessa processer efter att någon, sannolikt i all välmening, ägnat sig åt att locka fram den dolda ilskan.
LikeLike
Tack för rådet.
Vi pratade om uppfostran i olika samhällsklasser. När är det ok att vissa känslor? I vilka lägen är det ett misslyckande att bli arg?
Utifrån ett bourdieuskt perspektiv är detta möjligt att diskutera som sociologiskt fenomen.
LikeLike
Ett strategiskt vredesutbrott kan vara oerhört effektivt, för att inte tala om effektfullt.
LikeLike
Lite lagom demonstrativt menar du?
Jag hade ett förtroget barn som jag visste tålde en rejäl utskällning. Om jag blev riktigt arg på honom darrade resten av gruppen och blev snälla och lydiga resten av dagen.
Det förtrogna barnet blinkade åt mig och gick vidare. Han hade genomskådat charaden.
LikeLike
Nej.
Jag menar för att tydliggöra en gräns och hävda sin egen integritet. Somliga människor är oerhört klumpiga och okänsliga, och märker inte (eller vill inte märka) när de klampar över gränser, tränger sig på, stör, förstör etc.
LikeLike
Det är en allvarlig fråga och jag brottas med den dagligen. Särskilt när det gäller att bedöma andra människors lämplighet för läraryrket är det svårt att abstrahera och instrumentalisera personlighetens betydelse.
Ansvaret att beskriva en annan person som underkänd kräver mycket. Det går kanske att hävda att bedömningen enbart handlar om prestationen – men upplevelsen blir ofta att det handlar om personligheten.
Kanske hamnar vi en bit ifrån ursprungsinlägget och rätten att definiera sig själv – men jag behöver tänka vidare om rätten att definiera sig själv i skolsammanhang!
LikeLike
Eller en genuselefant?
LikeLike
Det är en rosa elefant som ingen vill låtsas se.
LikeLike
Enligt Ambjörnsson innebär den rosa färgen makt – eller att bäraren är så mäktigvatt han har råd att pröva att bryta mot normen.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article13989405.ab
LikeLike
Vad var det knepig pojknorm som byggde svensk industri, export och vårt lands välstånd.
Det måste ha varit ett riktigt knepigt släkte dessa nu döda och gamla pojkar.
Finns det något som heter tantnormer.
LikeLike
Din avslutande fråga uppfattar jag som djupt retorisk. I skolans värld skulle det kunna kallas normalitet och därför upplever vi det inte som en norm.
LikeLike
Här finns ett bra exempel på pojknormer samlade i textformatet.
http://www.nyteknik.se/
Brumelibrum
Destruktiva pojknormer som lyckats överleva tantnormen.
Men det gäller att skynda. Vi kan snart vara förlorade.
LikeLike
Jag ser Pojkskolan på teve och tänker att det handlar om mer än traditionell teknik.
http://svt.se/2.150663/sida
Teater och musik?
LikeLike
Mats
Snälla. Jag vet att det finns olika manliga arketyper. Jag har själv stora delar av båda i mig. Men den arketyp som du framhåller är socialt accepterad av tantnormen så den känner jag inget behov av att framhålla.
Den andra sidan av mig dvs teknikern har däremot bekämpats av skolan ända sedan sent 60 tal.
Det är därför jag tjatar om den.
LikeLike
Jo, och de behöver inte utesluta varandra. Det finns ett drag av estetik och teater i motorernas värld. Ibland tangerar det parodins gräns.
LikeLike
Här är du farligt nära en sk stereotyp fördom. Många som omfattas av “tantnormen” har av någon anledning satt likhetstecken mellan teknik och oljiga motorer.
För mig är det något helt annat, dvs praktisk konst. Gitarrer, högtalare, slagverk, telefoner, datorer, värmepumpar, hydrauliska system, solfångare, vindkraft, kärnkraft, syntar, mixers, tåg, pappersbruk, järnverk, symaskiner, ………………….. i all oändlighet.
Dvs sådant som gjort det möjligt att inne i olika skyddade verkstäder bära föreställningar om verkligheten som är falska och ändå få mat för dagen.
LikeLike
Jag sätter nog snarare ett likhetstecken mellan teknik och ett absurt intresse för detaljer som vid en ytlig blick förefaller ointressanta.
Om bilens är lacka i 15 eller 17 lager kan väl inte spela någon roll? Om kroppen till gitarren har vuxit på norra eller södra sidan av berget är väl fullständigt ointressant?
Å ändå fortsätter vi att msytifiera och romantisera de här skillnaderna.
Vilket är egentligen den bästa inspelningen Figaros bröllop?
LikeLike
Seriöst
Menar du att du inte hör skillnad på en Gibson eller en Martin Dreadnought
Ursäkta vad ger dig livets mening? Detta kan överföras till vad som helst. Har man pratat med en granne så har man. Varför en till. Har man sett en film så har man sett alla. Ett musikstycke ……………osv.
Drar man ditt resonemang ett snäpp till så kvarstår enbart:
LikeLike
Du missförstår mig! Jag älskar den här obskyra sidan och är själv högst skyldig till detta som jag raljerar över.
Men jag räknar inte med att någon ska förstå mig och inser att livet framför hyllan med specialtidningar är en smula ensamt – men kul!
LikeLike
Oss emellan menar jag att strängarna har större betydelse för klangen än gitarrkroppen. Många snobbar prålar med dyra gitarrer och gamla strängar. Då är det inte ljudet som står i centrum.
LikeLike
Stallets betydelse för klangen bör inte underskattas.
LikeLike
Absolut! Som gammal banjoist har jag filat på en del obskyra benbitar.
LikeLike
Sedan så kan man konstatera att svenska skolans fall från tredje plats till 19 plats i läsförståelse (glömt vilken årskurs) sammanfaller med feminiseringen av skolan. Jag försöker inte göra snabba antifeministiska poänger nu. Men varför vågar inte SR ställa frågan? Kausalitet kanske saknas. Ren tillfällighet säger säkert många, och det är kanske den troligaste förklaringen. Men frågan måste faktiskt ställas.
LikeLike
Verkligen bra att du poängterar att detta inte handlar om antifeminism – och lite sorgligt att det ska behöva påpekas!
LikeLike
Det mest oroande är kanske att det här dekretet presenteras på Kulturradion.
Jag brukar inte gilla talet om statsfeminism i statsradio, men här blir det ganska uppenbart hur monolitisk propagandamaskinen är.
LikeLike