The decision to end a stable relationship for abstract rather than concrete reasons (“something was missing”), I see now, is in keeping with a post-Boomer ideology that values emotional fulfillment above all else. And the elevation of independence over coupling (“I wasn’t ready to settle down”) is a second-wave feminist idea I’d acquired from my mother, who had embraced it, in part, I suspect, to correct for her own choices.
Radioprogrammet Kropp & själ diskuterar manlighet på ett spännande sätt. Den inbjudne andrologen berättar om forskningsläget kring testosteronbehandling och drar paralleller till hur bruket av östrogen bredde ut sig under 90-talet.
En kvinnlig läkare talar om 40-talisterna som en grupp med höga anspråk på livet. När de väntade barn blev smärtfri förlossning och bra barnomsorg prioriterade frågor. När kvinnorna kom i klimateriet restes krav om en behaglig övergång och östrogen förskrevs under lång tid i okontrollerade former.
Idag diskuteras testosteron som behandlingsmetod för män med diffusa besvär. Skräcken för åldrandet tar sig olika uttryck.
Ingemar Gens är inbjuden för att tala om den utsatta manligheten och han inleder med att slå fast att det går illa för män som grupp. Ur ett historiskt perspektiv kanske påståendet har sin giltighet men det kan också uppfattas som ett förlöjligande och förminskande av ett verkligt problem.
Han beskriver kvinnors intåg på de traditionellt manliga arenorna och diskuterar också partnervalets betydelse. Under det senaste 100 åren har ungefär 15% av kvinnorna levt barnlösa genom livet – motsvarande siffra för männen är 25% och den ökar. Om vi lägger till de män som inte har kontakt med sina biologiska barn närmar sig talet 40%.
Det råder alltså en hårdare konkurrens mellan männen om att få para sig och kvinnorna tenderar att bli allt mer kräsna i sina val. De attraktiva egenskaperna makt, styrka och status tycks vara ytterst viktiga och få kvinnor kan tänka sig att gifta ner sig klassmässigt. Eftersom många kvinnor idag uppnår hög utbildning och status innebär det också att utbudet av attraktiva män minskar.
Relativt få män bildar familj med många kvinnor. Många män misslyckas på partnervalsarenan.
Frågan är vilka slutsatser Ingemar Gens drar av detta? Är det rimligt att förklara krig mot de traditionella manliga könsrollerna om det innebär att attraktionskraften minskar? Det är ett högt pris och vinsterna är oklara. Genuspedagogikens politiska agenda gör mig förvirrad och jag ser ett problem i tendensen att skuldbelägga olika former av manlighet som inte passar in i skolans värld.
Jag jobbar med en kurs som försöker ringa in omsorgsbegreppet i förskolan. Det är ett svårt ord och många blir oroliga inför den här dimensionen av det pedagogiska arbetet. Den svenska modellen bygger på att pedagogik och omsorg är både möjligt och nödvändigt att förena. Det blir då två aspekter av det goda mötet mellan barn och pedagog.
Samtidigt är det intressant att se hur bilden av samhället som omsorgsgivare har vuxit fram. Idag menar många att det är självklart att det goda samhället ska på sig ett stort ansvar för barns vuxenblivande och en del undrar över vad som hände med föräldrarna?
Vi diskuterar bilderna av hur det var för när barnen ibland lämnades ensamma under tiden då föräldrarna arbetade. I Hylands ABC 1966 sammanfattades oron:
NYCKELBARNET sa till pappan Far, jag såg din fru i trappan
Nyckelbarn syftade alltså inte på att barnet var en nyckelkompetens inom det entreprenöriella lärandet – nej här handlade det om ett barn som hade en så kallad “hemmanyckel”. Hemmafrun hade rymt och förskolorna hade ännu inte byggts ut.
Jag möter vuxna personer som aldrig hört uttrycket “nyckelbarn” – för dem verkar det vara en helt osannolik tanke att barn skulle vara hänvisade till sig själv när föräldrarna arbetar. Det kan vara en klassfråga.
Tysta tankar 