Twitter är ett oförutsägbart medium. När jag först läste om tanken på att journalister skulle dela med sig av obehagliga sexuella upplevelser förstod jag inte kraften i alla de här berättelserna.
Länk till Twitter – varning – det är mycket!
Initiativtagarna är inspirerade av Assangehändelserna – men det här är större än så och en del skrivare värjer sig för kopplingen. Nu väller eländet fram ur folkdjupen och jag tror att internets terapeutiska funktion är uppenbarad.
Pietá - ett centralt begrepp i Faludis analys
Uppdaterat 16/12: Jens Liljestrands svar i DN
Svelands text, och reaktionerna på den, bekräftar tyvärr det jag skrev i min krönika: att den offentliga diskursen om feminismen är låst. Positionerna är cementerade, varje försök till samförstånd hånas och fördöms som tecken på feghet eller dumhet.
……………………………………………………………………………………………….
Ursprungligt inlägg den 13/12:
Anders tipsar om Maria Svelands utfall mot teveserien Våra vänners liv.
Jag har länge undrat över mäns bristande förmåga och ointresse att analysera mansrollen, förvissad om att enda möjligheten att åstadkomma en jämställdhetsrevolution är om män själva, på allvar börjar analysera och problematisera mansrollen. Om de vågar. Hitintills har detta framför allt gjorts av kvinnor (se Susan Faludis ”Ställd” med flera) även om det på universiteten finns en hel del briljanta och modiga maskulinitetsforskare samt några enstaka författare som till exempel Stephan Mendel Enk, som gjorde ett seriöst och lyckat försök i sin bok ”Med uppenbar känsla för stil”. Men tyvärr verkar det ligga på kvinnors axlar även detta; att både vara de som formulerar problemet OCH komma med lösningen. Mäns likgiltiga tystnad har länge cirklat som ett oroligt åskmoln på jämställdhetshimlen och när kvinnor då och då försökt att problematisera detta blir de ofta anklagade för att vara manshatare eller för att vilja klumpa ihop alla män i en enda generaliserande grupp, och män är ju som bekant aldrig grupp, utan bara en oändligt lång rad individer.
Det stämmer inte med mina erfarenheter. De flesta män jag känner är intresserade av olika tolkningar av det som slarvigt kallas maskulinitet – samtidigt tror jag att det är få som klarar sig igenom Svelands analysapparat helskinnade. Den av kvinnor självpåtagna uppgiften ”att både vara de som formulerar problemet OCH komma med lösningen” tror jag är en del av själva problemet. Jämställdhetsarbetet behöver nya vinklar.
Pelle Billing funderar vidare över vad som menas med anti-feminism.
Jag tycker nog att min finaste julskjorta passar väldigt bra tillsammans med hellyhansentröjan.
Och just i detta ögonblick förvandlades jag till modebloggare – dagens outfit!
På twitter läser jag upphetsade inlägg som hyllar anmälarnas mod och integritet. Nu planeras en samordnad aktion där kvinnor (?) träder fram och berättar om tillfällen då de har känt sig tvingade att ha sex, men inte riktigt orkat eller vågat säga nej.
Tydligen har skribenterna goda kontakter på kultursidorna och möjlighet att samordna publicering och rubriksättning (?). Någon bekymrar sig för att detta ska uppfattas som ett ställningstagande i skuldfrågan, men jag anar att det är en marginell oro.
Samtidigt kommer det fram fler graverande detaljer om de båda anmälerskornas agerande. (Länk)
Jag är mycket förvånad att kristna feministiska ”jämställda” kvinnor så kan dyrka en Wikileakshjälte att de gör allt vad de kan för att få honom i säng så fort de får chansen. Och sen, när de kommer underfund med att han inte är lika intresserad av dem som de i honom, går de till polisen och anklagar honom för våldtäkt. Det visar på ett extremt förakt för de kvinnor som är verkliga offer för manligt våld och sexuella övergrepp. Beteendet är oförsvarligt.
(…..)
Om det skulle visa sig att åklagarna kommer fram till att det handlar om falsk tillvitelse så kommer hundratusentals män, som påstår att de flesta anklagelser om våldtäkt är falska, få vatten på sin kvarn. Det kommer tyvärr också att medföra att det blir ännu mycket svårare för verkliga offer att få upprättelse. Det vore en katastrof.
I internationell press framstår det svenska agerandet som mycket märkligt. Här i Sverige följer rapporteringen den vanliga ideologiska mallen: Är du för kvinnors rättigheter så är du emot Assange.
Kan det verkligen vara så enkelt?
”Mossa” är dagens ord hos Anne-Marie och jag plussar på med ”Mossa mossa” som var en berömd hälsning på femtitalet då Nicke Lilltroll var som störst. Mina minnen är vaga och förmedlade, men mamma tyckte det var roligt. Var jag för liten?
Mer nostalgi – klicka på länken till Nicke Lilltroll intro
