Mitt humör är fortfarande en smula ojämnt efter riksdagsbeslutet om ny lärarutbildning. Jag tar till det gamla knepet att berätta en fräckis för mig själv. Tyvärr lärde jag mig de flesta historierna i tioårsåldern och förstår inte riktigt varför just dessa gjort ett livslångt intryck.
Kålle och Ada åker spårvagn. Det fullt av folk och inga sittplatser. Ada ser sig omkring och säger med hög röst:
– Är det nån som kan resa sig för en gravid kvinna?
En ung man reser sig hastig och bereder plats. Kålle utbrister:
– Är det nån som kan resa sig för gravören?
Nu tänkte jag säga något klokt om varaktig kunskap och inlärningsfönster, men avstår i ett anfall av eftertanke.
Kanske kan ni en rolig historia som muntrar upp? Det behöver inte vara en fräckis…
Tysta tankar 