Jag försöker följa diskussionen om könskvotering (eller positiv särbehandling som det heter på nysvenska). I webkommentarerna frodas hatet mot feminismen och många förbittrade debattörer tycks mena att det är orättvist att förbjuda stöd just till män.

Sydsvenskan, DN, Svd

Den här fokuseringen vid rättvisa är besvärande och de flesta tycks hysa en orimligt stor tilltro till betygens förmåga att spegla kunskaper eller lämplighet för yrke. Jag skulle vilja påminna de ambitiösa ungdomarna om att det inte är en r-ä-t-t-i-g-h-e-t att bli läkare bara för att man lyckats skrapa ihop 20,0 på komvux. Samhället har inte givit dig ett sådant löfte! Du kanske har lockats att tro att alla utbildning är en bra investering i din framtid? Den här bilden tror jag är ömtålig för högskoleministern – betygen som motiverande faktor är oerhört betydelsefull i en studiemiljö som dränerats på andra inslag av mer personligt värde.

Däremot har samhället skyldighet att se till att statens utbildningspengar används på ett klokt sätt. Om vi vill ha vissa kvoter med arbetarbarn, invandrare, män, glesbygdsbor, rödhåriga, lesbiska eller skidskyttar som läkare, veterinärer, psykologer, jurister, lärare, brandmän, arkitekter eller poliser – ja då får vi väl skapa system som garanterar detta!

Allt är bättre än denna betygsromantiska illusion av rättvisa.

Målrelaterade betyg kan fungera som underlag för vilka barn som klarar högre studier, men forskningen visar att deras värde som förutsägelse av studieframgång är svagt – mycket svagt.

För övrigt är jag emot all kvotering som inte gynnar mig.

På NK:s parfymavdelningen jobbade många kvinnor