Ernst-Hugo och jag

Ernst-Hugo har alltid funnits för mig. Julens dokumentär väckte kära minnen från 60-talets farsansketcher fram till 90-talets Trierfilmer. Länk . Rollerna i Skånska mord är svårslagna i sin kompakta buskisartade ondska och Stig Larssons VD är bara så otäck!

Jag såg Ernst-Hugo en enda gång i verkligheten och det var en aning svårsmält.

Dramaten turnerar 1994 i landet med föreställningen “Resor med moster Augusta” och vi har biljetter till Hipp. Det är en av sommarens varmaste dagar och minst 4o grader i salongen. Jag sitter på andra raden och somnar av syrebrist och värmeslag. I en ond dröm upplever jag att en av Sveriges kändaste slådespelare står lutad över mig och s-p-o-t-t-a-r fram replikerna. De övriga 500 i salongen finns inte. Det är han och jag. Ernst-Hugo riktar all energi mot idioten som sover på andra raden.

Han vinner och jag bestämmer mig för att aldrig mer sitta så nära scenen.

Min definition av ålderdom

grafitti

Jonas Gardell säger att ett tecken på att man håller på att bli gammal är att man undrar över handlingen i en porrfilm.

Jag tror att ett lika säkert på att vara ur takt med tiden är tveksamhet i förhållandet till grafitti. Jag har svårt att förstå vad det är som driver någon att måla om toaletten vid Knäbäckshusen och skulle hellre se huset osprayat.

Därför är jag numera definitionsmässigt gammal.

Paul Simon säger det bättre: Old!

texten