Så kallar en elak kamrat konstnärinnan Gunilla Mann. Det är en parafras på hennes självpåtagna smeknamn ”sorglöshetens budbärarinna” och vi är nog ganska många som får akuta besvär av hennes naivistiska oljemålningar på temat ”Sverige är fantastiskt”. Varje stad har fått sin egen tavla (tyvärr ser de likadana ut) som reproducerats och spridits i enorma upplagor.

På Österlen finns en särskilt utsatt by där flaggorna med katterna markerar centrum för konstimperiet. Den som vågar sig in i byggnaden riskerar ett smärre epilepsianfall men kan trösta sig med en handmålad sidenslips. På sommaren väller bussresorna in.

Aftonbladet hade på 80-talet 3-D-bilder. Det var en sorts väv av prickar och mönster som om man lät blicken vila i fjärran och höll tidningen på lagom avstånd faktiskt kunde tolkas som någon form av djup. Jag har försökt göra på samma sätt i Gunilla Manns utställningshall men aldrig lyckats hitta detta djup.

Den enda trösten är att det går att köpa korv där – Välkommen till ”Gunilla Pölsemann”

Samtidigt bestämmer politikerna i Lund att konsthallen måste bli populärare. Chefen får i uppdrag att med alla medel locka till sig besökare. Jag fasar inför de utställningar som förväntas dra till sig den avoga Lundapubliken. Alla ni som absolut vill se trevlig konst och förstå vad tavlor föreställer – ni får inte missa Gunilla Mann.

Jag tror det var en av vaktmästarna på Malmö Konsthall (men här kan jag ha fel!) som levererade den bästa repliken till en besökare som beklagade sig över att han inte förstod vad konstverket föreställde.
– Vad föreställer du själv egentligen?