Jag var på föreläsning med en norsk IT-pedagog som talade sig varm för vårt nya Learning Management System (It´s learning). Det var en fascinerande blandning av skåpmat (multipel choice-vurm – och “glöm inte att skämta ibland”) och mer kreativt tänkande.

Han ställde frågan till auditoriet:
– Hur många av er har “face book“? (Fast på norska)

Och av oss c:a 300 personer var det nog två som hade en sådan sida (och vågade erkänna det) . Min gissning är att ungefär 20 förstod frågan.

Min dotter läser i Manchester och i den anglosaxiska universitetsvärlden är face book stort. Antagligen hade det varit två personer som inte hade face book.

Vad är det – jo enkelt uttryckt är det ett personligt nätverk som man bjuder in sina vänner till och väljer att dela vissa dokument med.

Men där vi delar upp världen i seriöst lärande och personligt trams – där har studenterna genomskådat denna hopplöst föråldrade dikotomi och förstått att utbildning handlar om kommunikation och att ta hjälp av vänner. Idag berättar studenterna att MSN har gått varm när de fått en oklar uppgift eller utmanande fråga.

Där vi ser en sorts “heta linjen” med fula gubbar och anonyma chat – där har dagens ungdomar byggt egna gemenskaper med nätverken som en del av studiemiljön och identitetsskapandet. Därför måste vi hitta utbildningsformer som tar vara på kraften i dessa mer oförutsägbara former av kommunikation som utmanar bilden av de rationella processer som Bolognatänkandet bygger på.

Ett snabbsök visar att det finns sex studenter i Malmö som är registrerade på facebook – men över 500 i Lund. Manchesters nätverk består av 93 578 medlemmar. Ojdå.