Länk till Sydsvenkan – se även övriga artiklar på samma sida.
Lärarna som samlas i lärarrummet är alla kritiska till dokumentet om framtidens skola i Staffanstorp.
– Det känns som om vårt jobb inte är värt någonting. Vårt arbete med eleverna – plötsligt ska det bara försvinna. Det är många lärare som är upprörda här på skolan, säger Carina Cassten.
I dokumentet talas om ”En skola som är framtiden har inte klasser, lektioner, stadier, elever eller lärare.”
– En framtidsvision utan pedagoger och utan elever. Hur ska man kunna lära sig någonting då? Jag kan inte förstå det, säger kollegan Frank Roxenby.
Den lokala skolpolitiken hänger inte ihop med rikspolitiken, menar han.
– Den här kommunen är ändå borgerligt styrd. Och dokumentet är helt tvärt emot regeringens skolpolitik där man försöker styra upp skolan med mer ordning och reda och traditionell kunskapsinhämtning – eftersom vi har sett i undersökningar att kunskapsnivåerna har gått ner.
Jag håller en låg profil i debatten, men varnar för sentimentala lösningar på framtidens problem.
Tysta tankar 
Intressant illustration till texten. 🙂
LikeLike
Tack – jag tror det finns utrymme för tolkningar.
LikeLike
Ett skepp som gått på grund? Det var en enkel bildgåta. 😉
LikeLike
Frågan är om skeppet symboliserar Staffanstorps vision eller den nationella utbildningspolitiken?
LikeLike
När ministern inte längre nöjer sig med ministerstyre utan övergår till vuxenmobbing är det nog säkrast att hålla en låg profil.
LikeLike
Artiklarna var intressant läsning, Mats. Tron på tekniken som frälsare och jagandet efter den ultimata pedagogiken verkar aldrig upphöra, oberoende av hur många facit vi får.
LikeLike
Jo – när teknikentusiasmen möter kommunal nivå blir det spännande. Och lite rörande.
Tanken på en snabb lösning verkar utöva en oemotståndlig lockelse.
Usch, det känns nästan som om jag blivit för gammal för de här diskussionerna. När hände det?
LikeLike
Det finns ju en del underliggande didaktiska och pedagogiska problem som alltid har funnits. Frågan är om den nya tekniken ger ett svar på dessa frågor eller om tekniken bara ändrar lite på förutsättningarna.
Att jaga efter det ultimata och perfekta gör man inom många områden i samhället. Men det är ett undflyende mål. Ingen prickar någonsin rätt. Istället blir det, i bästa fall, något för stunden optimalt.
LikeLike
Enndel av teknikoptimisterna tycker jag har hamnat i en obehaglig bilhandlarposition. Dessutom är de ofta besvärande nedlåtande mot dem som inte hänger med.
(Säger jag och funderar på hur mina kollegor ser på mig…)
LikeLike
”En skola som är framtiden har inte klasser, lektioner, stadier, elever eller lärare.”
Sicka visionärer! Någonting i denna stil kanske? 🙂
LikeLike
Ah – det måste vara lösenorden (“Show me!”)
LikeLike
Intressant tanke att labblokalerna inte ska finnas. Så antingen ska skolans samtliga lokaler vara godkända för labbverksamhet, eller så ska vi inte labba? Har de ens läst arbetsmiljöverkets krav på godkända labbsalar? Det blir dyrt om hela skolan ska ha labbstandard. Alternativet att vi helt skippar praktiska moment i kemi och biologi. Blir det mer eller mindre katederundervisning då, tro?
LikeLike
jag tror inte alla tankar har varit uppe i huvudet och vänt!
LikeLike
Vi kan prata teknik och motivation hur mycket vi vill. Vi kan namedroppa stora pedagogiska tänkare in absurdum. Undervisning och lärande bygger i det stora hela på det som fungerat så länge vi haft ett språk.
Stammen sitter samlad runt lägerelden. Den gamle erfarne jägaren berättar om hur han dödade lejonet. De unga jägarna vet att gubben nog har nått att komma med som överlevt så länge, så de lyssnar. Sedan går de ut och jagar lejon själva. Har de lyssnat bra överlever de säkert. Några försöker förbättra den gamles metod och lyckas (eller dör). Vid nästa lägereld har de något att berätta. Diskussion uppstår, reflektion, slutsats.
Med teknikens hjälp kan vi förflytta berättaren i tid och rum, samt se till att man får fler berättare. Men i slutänden handlar det om att någon som kan något berättar för den som inte kan det. Mottagaren agerar själv, går delvis sin egen väg och drar sina slutsatser. Berättar vidare. Ny kunskap uppstår. Svårare än så är det inte.
Idag har vi visserligen fler berättelser och de vi får från våra föräldrar räcker inte. Precis som det fanns bättre och sämre berättare förr har vi gjort de bättre till en profession. Vi är riktigt skickliga berättare i första hand. Och eftersom vi själva har lyssnat på riktigt många berättelser och själva sållat bland dessa, kan vi berätta lite om hur man gör det också. Vad gör vi då med de som inte vill lyssna på berättelserna? De fanns säkert också förr, men de dog ju sen. För de flesta var det nog ganska uppenbart vad de själva skulle bli när de blev stora och de kunde varje dag se vilka kunskaper som behövdes för att utföra det jobbet. Ju mindre barnen ser av sin framtida vardag, desto mindre förstår de nyttan med de vuxnas berättelser. Där har vi ett problem. Varför ska jag lyssna på gamlingen vid lägerelden? Och där hjälper inga tekniska hjälpmedel.
LikeLike
Intressant – jag tänker att du anknyter till Gärdenfors tankar om motivation. Vi längtar efter berättelser och imitation är en naturlig och nödvändig del av lärandeprocesser.
LikeLike
Pingback: Konsulten, medierna, Staffanstorp och ministern « Tysta tankar