Bob Hansson delar med sig av viktiga Tankar för dagen
Varför är det OK att vuxna bedömer barn utifrån vaga tankar om framtiden – men moraliskt förkastligt att barn sätter betyg på hur deras kamrater är just nu?
Tysta tankar
Lärandet börjar där den trygga zonen upphör
Tysta tankar 
Om vi plockar bort det värdeladdade ordet ”betyg” så blir det kanske enklare.
Jag kan sakna det utvecklade feedback-systemet från mina år som luftvärnsofficer. Fyra gånger om året var det strukturerad feedback både uppåt och neråt i hierarkin, alla gav varandra omdömen enligt tydliga mallar – som gjorde kritiken oerhört konstruktiv.
Utöver det gavs det efterkritik dagligen i alla moment som tillät det, i synnerhet från kollega till kollega, och från elev till lärare. Också strukturerat och konstruktivt och med feedback som en helt naturlig del av verksamheten och kommunikationen människor emellan.
När betyg/feedback/kritik blir vardagligt upphör det bli besvärande. Och precis som allting annat – learning by doing. Det enda sättet att bli bra på att både ge och ta emot feedback är att ägna sig åt det. Ofta.
LikeLike
Du talar så klokt!
En av nycklarna i det system du beskriver är strukturen – de tydliga mallarna gör dels att man slipper meningslösa men värdeladdade omdömen som ‘ja, det är väl bra, och så är h*n snäll’, dels gör de det mycket enklare att komma in i rutinen att ge feedback.
Men, och det behöver understrykas i sammanhanget, det räcker inte med feedback, man måste vara beredd att faktiskt lyssna och förändra utifrån vad man hör och tar del av. Det är inte heller farligt när man vant sig, men dessförinnan kan det vara läskigt.
LikeLike
Jo, jag håller med om allt. Samtidigt finns det intressanta skillnader mellan dn miltitära tydligheten (som bygger på det tydliga målet att utbilda stridsdugliga soldatet) med högskolans formaliserade kursplanstruktur.
Jag skulle gärna vilja ge respons på sådant som engagemang, flexibilitet, samarbetsförmåga och ansvarstagande – men det hag ska examinera är ofta isolerade och abstrakta färdigheter som analytisk förmåga. Tanken på att få examensordningens generella beskrivningar (som beskriver vad en färdig lärare ska kunna) att smälta samman med det vardagliga arbetet under studietiden är den verkliga utmaningen.
När vi talar om IKT-kompetens är det ovanligt att dessa examineras som isolerade färdigheter (eftersom de ska vara redskap i den stooooora processen) därför är det lätt att de försvinner i en verklighet där studenterna synat korten: Vad måste jag kunna för att bli godkänd?
Om jag inte skriver in “grundläggande kunskap om upphovsrättsliga frågor” är risken stor att studenyerna uppfattar det som oviktigt. Därför blir kursplanerna kataloger!!!!
Men – Bob Hanssons ord handlar om något annat. Vem har rätt att bedöma någon annan? Han pekar på ett viktigt dilemma. Vi lärare ägnar oss ogenerad bedömning av barn – trots att vi ofta talar om allas lika värde. Vi ägnar åt oss en vänlig maktutövning och ibland är värderingarna mer än lovligt grumliga.
Barn är väl medvetna om de existerande hierarkierna. En del är bra och grundläggande för det sociala samspelet (vem är snäll, trevlig, rolig, lojal…) andra är mer skrämmande (vem är stark, rik, snygg…)
Frågan är väl om vi hjälper barnen genom att förneka existensen av skillnaderna mellan dem? I den digitala tidsåldern verkar det som om barnen hittar egna vägar. Kvar står de vuxna med sin dubbelmoral och goda föresatser.
LikeLike
När det gäller skillnaden mellan lärandesituationen i det militära och på högskolan så tror jag egentligen inte skillnaderna är så stora som man kan tro – rent generellt. Visst finns det områden, på respektive sida om staketet, där man kan finna stora skillnader, men i stort tror jag det finns fler likheter.
Men det är en längre diskussion tror jag 😉
Ville mest spela in tanken om att avdramatisera ”betygen”, och tesen att det bygger på att alla får sätta betyg på varandra. Barnen får kanske en annan syn på makt och maktförhållandet om de får i lika mån sätta betyg på sina lärare…
LikeLike
Betygsättning är ofta mystifierad maktutövning som döljer sig bakom svårtolkade kriterier. Och som Bob beskriver handlar om framtiden.
Jag gillar den vardagliga responsgivningen som bygger på en stark upplevelse av att vi har ett gemensamt mål. Tappar vi det blir dragen av alienerad utbildningsfabrik besvärande. Läraren reduceras till kontrollant och eleven blir en passiv mottagare av kunskap.
Hela min kropp skriker att jag vill bygga en utbildning som utgår från en annan människo- och kunskapssyn, men då måste vi skapa ett system som ger utrymme för ansvarstagande studenter. Nu känns det som om det mesta är bestämt och då blir inflytandet och delaktigheten en chimär.
Just idag är jag lite muttrande och skulle gärna vilja arbeta i en utbildning med täta studentkontakter, vardaglig respons kring sådant som borde vara kärnan i läraryrket.
Nu läser vi OM lek, ledarskap och samarbete – det vore mer spännande att skapa verkliga utmaningar som tvingade studenterna att ta sig in i de här zonerna.
Men jag tror att vi kommer att behöva prata mer om det här. Maktkampen om hur en lärarutbildning ska se ut har bara börjat.
LikeLike
Jag delar dina skrik här på gymnasieskolan. Känner igen precis det du säger. Jag försöker att spränga väggar, scheman, klassrum, mm. Jag tror att hela skolsystemet borde bygga på relevanta, meningsfulla och roliga utmaningar. Sådant växer erövrarna av.
När det gäller diskussionen som pågår vill jag säga att jag är ytterst tveksam till att elever ska betygsätta sina lärare. Ge feedback, utvärdera och bedöma, absolut. Men jag tror att eleverna fått en märklig bild av vad betyg är för något. En del ser det som belöning, andra som straff. Vissa kanske vill använda detta maktmedel till att ge igen på en lärare man upplever som orättvis.
LikeLike
Betyg är som knark – ytterst vanebildande och fullständigt förödande när det gäller andra moraliska värden!
LikeLike
Således gäller det att sätta betyg på sådant som långsiktigt bygger harmoni och välstånd och negligera sådant som odlar dystopi och negativa spiraler.
Beröm inte sådant som leder till allmänningens dilemma.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Allm%C3%A4nningens_dilemma
Lär folk att skilja agnarna från vetet!
Vilket jag ständigt gärna påpekar!
LikeLike
Den vanligaste invändningen mot din hållning är att den riskerar att bli normativ och moraliserande. Jag tror inte på ett samhälle i harmoni, och tänker att konflikter på sikt genererar välstånd. Individualismen är en stark kraft och just nu brottas många skolor med att försöka kombinera entreprenörskap med samhällsengagemang och “common good”.
LikeLike
Med andra ord – jag förfasas inte som Bob gör. Jag förfasas av rankingen möjligtvis, men inte av kritiken som ges och tas emot. Typ så.
LikeLike
Usch nej – att förfasa sig är ingen värdig hållning. Jag tolkar nog Bob som att han har en viss förståelse för barnens reaktion.
Att det finns en oro bland lärarkåren inför utvärderingar är en annan fråga. Om studenterna upplever att de befinner sig i underläge kanske det är naturligt att de utnyttjar utvärderingar som maktvapen (och i värsta fall med hännd som motiv) men då har systemet redan kollapsat!
LikeLike