Jag är trött. Att vara musiklärare är mer ansträngande än jag trodde och tre dubbellektioner med studenter i 40-grupper är utmattande. Kanske ställer jag alltför stora krav på mig själv att lektionerna ska vara intensiva och inspirerande – antagligen är jag bara orutinerad inför positionen att vara ständigt pådrivande. Det är högt tempo och många beslut – men egentligen gäller det all form av undervisning så jag borde inte klaga.
Jag ska ha åtta grupper och försöker gör ungefär samma sak med alla och det är nästan den största svårigheten. När jag jobbar med barn handlar allt om att fånga ögonblicket och deras idéer. Här ska jag skapa en struktur som studenterna förstår. Obehagliga frågor dyker upp:
Vad vill han att vi ska kunna?
Varför ska vi lära oss detta?
Fungerar verkligen den här sången?
Jag märker att det finns en stark tradition av målstyrdhet som jag inte kan relatera till i rollen som musiklärare. Det är till sist upp till varje student om hon vill ta till sig de jag erbjuder och bara tanken på att förmedla säkra kort är svårsmält. Jag ger exempel på låtar som fungerar för mig och berättar hur jag tänker – det är faktiskt allt.
I skolans värld finns det en uppdelning mellan nyttiga och onyttiga ämnen. De nyttiga har hög status och kallas kärnämnen. De andra kallas “praktiskt estetiska” och betraktas ofta med överseende av de riktiga kärnämneslärarna.
Många musiklärare drivs till förtvivlan av denna marginalisering och har därför utvecklat strategier för att förklara betydelsen av musiken i nyttotermer. Det långsiktiga målet är att skapa matriser och kriterier som kan synliggöra denna utveckling på ett sätt som beslutsfattare och föräldrar förstår. Betyg är den primitiva lösningen på statusproblemet.
Barnen utvecklar:
- motorik
- perception
- koordination
- samarbetsförmåga
- gemenskap
- språk
- gemenskap
- ämneskunskaper
- röst
- konflikthantering
- jämställdhet
Och så vidare i långa förnedrande listor…
Jag vill inte vara en del av detta nyttotänkande och vägrar envist förklara varför just den sången utvecklar just den färdigheten. I min värld reduceras musiken till något instrumentellt genom detta förhållningssätt och därigenom behöver vi inte ta ställning till musikens ställning på ett djupare plan.
Har musiken ett värde i sig? Någonting med innerlighet som skolan saknar begrepp för att beskriva?
För mig som vuxen är det självklart att se musiken som en del av livets djupare mening. Om jag klistrar förklaringar om nytta på alla sånger finns det en stor risk att studenterna missar denna dimension.
Några låtar jag kanske använder. Fråga mig inte varför.
och så mycket mer behöver man väl inte säga om saken?
LikeLike
Wov, vad skickligt du beskriver dina tankar. Forskarutbildning, kanske vore något för dej?
LikeLike
Tack!
Enligt DN har det inte varit någon bra pedagogisk forskning i Sverige sedan 50-talet, så det kanske vore en utmaning!
http://www.dn.se/ledare/huvudledare/forskarnas-skolsvek
LikeLike
Jag föreslår att du tar utgångspunkt i Ferenc Marton. Han är det lysande undantaget de senaste decennierna när det gäller att åstadkomma storverk.
Sen är det bara att surfa hem professuren ….. EASY MAN, EASY Mats
LikeLike
Tack för rådet!
Jag ska försöka hålla min inre fenomenograf levande.
LikeLike
Skit i de andra. Vi vet alla att det man håller på med nu inom skolan är skapat av någon, som inte förstår hur hjärnor och mentala processer fungerar. De påhejjare av de nya kan bara läsa av ytan. Många musiklärare idag är helt fantastiska. Snälla tappa inte engagemanget! Du behövs! Musik är livsviktigt! Vi andra vet det, om inte annat!
LikeLike
Tack för uppmuntran – det där inlägget skrev jag för tre år sedan men innehållet känns väldigt aktuellt. Kraven på nytta har inte minskat!
LikeLike
Pingback: Mitt liv som vikarierande musiklärare | Musikläraren