Jag vet inte om jag helt har förstått diskursanalysens alla aspekter, men Magnus Åbergs avhandling Lärardrömmar tror jag är ett bra exempel på metodens användbarhet. Det handlar om att se sprickor.
Han har undersökt studenternas erfarenheter från Lärarutbildningen i Göteborg och försökt beskriva den diskurs de befinner sig i. Alltså hur talar studenterna och lärarutbildarna om utbildningen? Hur ser retoriken ut? Hänger den ihop? Finns det andra rivaliserande sätt att se på verkligheten som motsvarar deras upplvelser bättre? Frågorna ligger mycket nära mina upplevelser från sex år som lärarutbildare.
Den nya utbildningen sjösattes 2001 och bygger på Lärarutbildningskommitténs förslag. Några huvudtankar var:
1) Läraryrket handlar inte längre om att lära sig en roll som ger makt. I stället gäller det för studenten att erövra sin egen auktoritet i mötet med barnen. Det gäller att hitta sig själv, sin stil och att våga vara personlig. Individualisering är svårt att lära ut, men nödvändigt för den moderne läraren.
2) Lärandet är en kollektiv process och kunskapsbildandet sker i mötet mellan människor. Allas erfarenheter är viktiga. Du måste delta i dessa möten som samtidigt förbereder dig för yrkets kollektiva karaktär. Gruppen är grunden för kunskap.
3) Du har själv ansvar för dina studier och frihet är en förutsättning för kvalitet. Vilka böcker, hur mycket och med vilken energi du deltar i studierna är till sist en fråga för dig själv. Du vet vad du behöver och hur du lär dig.
4) Kunskap är ingen färdig massa som transporteras. I stället är det viktigt att studenten intar en flexibel hållning till ämne och metoder. Det gäller mer att ”lära sig lära” än att presentera färdiga lösningar
Dessa fyra huvudtankar (som i sig är svåra att förena med varandra och den starkt normativa tradition som alltid omgärdat läraryrket) kan säga bilda en dominerande diskurs för hur jag och mina kolleger tänkte på 2000-talet. Observera att det finns ingen garanti för att studenterna verkligen har upplevt någon frihet eller delaktighet, trots ambitionen. Förhållandet kan mycket väl vara det motsatta.
Nu utmanas denna av en annan helt annorlunda hållning.
1) Läraryrket består av ett antal färdigheter som ska läras in och kontrolleras. Därigenom skapas en legitimitet och maktposition som garanterar kvalitet
2) I bolognaprocessens värld är all kunskap till sist individuell och examineras därefter. Mätbarheten är central och utbildaren garanterar att målen verkligen är uppnådda. Fokus ligger på produkten – examinationen.
3) Det egna ansvaret och valfriheten är inte möjligt att förena med visionen om likvärdighet och kontroll. Läraren bör underlätta för studenten genom att peka ut vägen mot målet. Flexibilitet är inget självändamål.
4) Ämne och pedagogik delas upp. På så sätt bevaras hierarkier mellan viktiga/oviktiga ämnen och föreställningen om att olika åldrar är mer eller mindre betydelsefulla och statusgivande. Regeringen talar om de vetenskaplig förankrade och evidensbaserade metoderna som lösning på den rådande förvirringen (det finns många olika metoder)
5) Rollerna lärare/elev bör inte ifrågasättas. Till sist handlar examination om maktutövning och auktoritet. Sorteringsfunktionen är legitim och nödvändig för att bevara yrkets status. Studenten rekonstrueras som elev/mottagare av information och normer.
På ytan är detta en ganska enkel motsättning och vi lärarutbildare har ofta demoniserat den nygamla pedagogiken utifrån trosvissa tankar om att ”det goda ska segra” och ”det gamla måste bort”.
Magnus Åberg beskriver väl hur studenterna i Göteborg sprattlar i sina försök att förstå hur utbildningen var tänkt. Många studenter kände sig lurade när de förstod att lärarna inte kunde leva upp till sina stolta ideal om att vara personliga, kommunikativa och öppna för oliktänkande i en massutbildning. Vi som har föreläst om dialogens betydelse för 300 studenter känner oss nog träffade.
Dessutom är det tveksamt om den retorik som vi har svept in oss i verkligen har hållit samman för en närmare granskning. Jag tror att studenterna inte har haft en större upplevelse av delaktighet och makt under denna perioden. Retoriken har inte lyckats beskriva vad det är som de egentligen har kunnat ta ansvar för. Vi har inte lyckats beskriva hur personlig en lärare egentligen kan vara. Vi har inte lyckats tydliggöra vinsterna med ett gruppbaserat arbetssätt för alla. Vi tror på flexibilitet så länge de kommer hit – därefter skapar självständiga oro hos utbildarna som gärna minns en seminarietradition med fulla arbetsdagar och hantverksstolthet
Framför allt lever föreställningen om att det är möjligt och meningsfullt att dela upp ämne och pedagogik kvar under ytan och kommer antagligen att blomma fullt ut i den Lärarutredningen som presenterar sitt förslag till hösten. Dessutom lär den gamla fina stadieuppdelningen återuppstå. Skillnaden mellan olika åldrar ses som grundläggande för att förstå barn. Utvecklingspsykologin och normalitetstänkandet återtar mark.
Det kan bli spännande – diskursanalysen hjälper oss att se sprickorna inom den gamla retoriken. Men vi måste också beskriva skillnaderna mellan det gamla och det nya på ett tydligt sätt.
Den största faran tror jag är att inte se de inbyggda konflikterna som finns. Vi kanske har en stark längtan efter att se historien som en behaglig ström av harmoniska händelser. Om vi tror att allt går att förena – då är vi verkligen illa ute…
Men, men, men… Hur ska studenterna orientera sig mellan dessa starka spänningarna? Deras längtan efter att möta en homogen utbildning med lärare som tänker likartad tror jag är stor.
Jag tar farväl av mitt personliga lärarjag och kränger på mig åsiktuniformen – här ska undervisas!
Tysta tankar 
Jag hoppas verkligen att du har rätt i dina farhågor om framtiden. Men tror du verkligen att förnuftet åter kan segra? Lärarutbildningarna och “forskarna” i pedagogik styrs fortfarande av flumpedagoger. Socialdemokraterna verkar ha svängt något men hur varaktigt är det? Dess stödparier har antagligen inte ändrat sig.
Du skriver att inlärandet på lärarutbildningarna är en kollektiv process. Betyder det att arbetsgivare bör anställa en hel klass? I annat fall verkar det helt rimligt att bedöma eleverna individuellt. Förklara gärna. (Och jag är helt allvarlig.)
LikeLike
Hej Mats!
Oh, jag tror mig ofta hänga med i hur du tänker, och utifrån vilka övertygelser du tar dina fighter. Men nu hajar jag inte alls. För att jag inte är lärarutbildare, antagligen.
Ser vi floden ändra riktning nu då, eller?
Eller, är det resultat av inre kämpanden för att befolka fältet inne i det där lärarutbildningshuset?
Elevernas position i lärarutbildningen vid GU tycker jag är ganska juste, elevens får jag väl säga för att inte förminska Åbergs slutsatser. Man är juh både en utbildares resultat och bedömning, och nån slags självbevarelsedrift har väl prsoner som är så besjälade att de faktiskt valt att kliva in i en så konkurrensutsatt tillvaro bland pedagogernas Pedagoger, att detta stimulerar kvalitet. Frågan är förstås vilken?
Hmm?
LikeLike
Att lärandet är en kollektiv process kan jag skriva under på! Du kan själv läsa din kurslitteratur, lyssna med egna öron på föreläsningar, skriva din egen uppsats. Men det du får i dialogen med andra – det får du ingen annanstans!
Du uttrycker dina åsikter, din kunskap och din förståelse högt, tillsammans med andra, och får då syn på din egen kunskap. Du hör de andras röster och berikas av hur de uppfattat det ni läst (eller hört) – två personer kan se helt olika saker i en text och det är först i samtalet ni kan delge varandra er läsning – och bägge bygga på er egen med den andres! I samtalet med andra minskas risken för att man lär sig med “de egna skygglapparna på”, och världen/kunskapen blir, faktiskt, rikare.
Jag har lärt mig mycket av andra för de har tänkt på saker som jag inte tänkt på, och de har andra erfarenheter, av sådant som jag inte kommit i kontakt med.
Vi bedöms individuellt, men kunskapen vi har med oss har vi ofta, eller när det fungerat som bäst iaf, nått tillsammans. Och när vi är färdigexaminerade så finns det förhoppningsvis en liknande gemensam kunskapande process i lärarkollegiet ute på skolorna …
LikeLike
Janis, jag håller med dig i mycket. Men jag uppfattade bloggaren så att han tyckte det var en motsättning mellan kollektiv inlärning och individuell examination.
LikeLike
Jo – det kan nog finnas en sådan motsättning. Jag har svängt och tror inte att det är möjligt att bedöma processer utifrån de resurser vi har.
Varken när det gäller vad, hur eller vem som har presterat under den kollektiva fasen. Därför är det nog rätt satt vara pragmatisk och avstå från försök till kollektiva processbedömningar som i värsta fall kan vara ohyggligt normativa.
Så nu är gruppen ett redskap – inte ett mål i sig. Samarbetsförmåga kanske de lär sig någon annanstans.
Den fenomenografiska och sociokulturella yran är över. Åberg skriver spännande om Martons föreläsningar och Säljös – som tycks ha präglat en del av undervisningen. Jag kanske romantiserar variation som kvalitetsmärke. det är ju mycket lättare att undervisa och bedöma om det finns ett rätt svar.
LikeLike
Jo förresten – motsättningen bygger på enkel behaviorism. Om vi inte belönar arbete i grupp finns det stor risk att de strategiska studenterna väljer andra individuella vägar.
Deras fokus ligger i att läsa av kursens mål och lärarens förväntningar (rimligt!!!!) – min bild av utbildning är att det mest spännande händer under resan i diskussioner. Och om de inte är här så riskerar utbildningen att bli…. odynamisk?
LikeLike
Hur kopplar du ihop fenomenografi med diskussioner? Handlade inte fenomenografin om att kunskapen konstruerades inuti individen, inte i pratet mellan individerna? (Fortsatt allvarligt menat.)
Sen tycker jag det är lite konstigt att du tycker att de inte kan använda samarbete i sina studier. Underförstår du att lärarutbildnngarna hittat på samarbete? Jag inbillar mig att man under århundraden samarbetat.
LikeLike
Tråkmagistern, det finns studier – kan man alltid säga – som bekräftar den där flummiga grejen om att det finns nåt man kan kalla “containing”. Man kan konstatera att med smarta blir vi smartare, vi håller tankar och resonemang för varann. Det vet man ju när man samarbetar, eller när man försöker prata främmande spåk med en som behärskar det elelr inte.
Som bedömningsunderlag blir det förstås omöjligt.
Jaha, Mats, finns inget som kursmål inom lärarutbildningen, då? Hur man ska bedöma den enskildas prestation i icke-standardiserade test/uppgifter blir därmed förstås outgrundligt. Går ni där som siande, inkännande pastorer med er intuitiva sesam-jag-öppnar-din- personlighetsutveckling’s- förmåga? 🙂
LikeLike
Kursmål är det enda vi har + programmål och examensordningar.
En del detaljerade och möjliga att tolka – andra mer flytande och i en god tradition av att mål=viljeinriktning.
Bologna försöker rensa upp i den det här och ibland fungerar det. baksidan är de studenter som inte följer kurvorna – bitarna faller liksom inte alltid på plats i den ordning som utbildningsordnaren tänkt.
Vad fenomenografi egentligen är – suck – jo du har nog en poäng. Jag tänker att den betoning av kvalitativa nivåer i kunskap är svår att formalisera i mål. Även om jag är lockad av tanken att det är möjligt att skilja mellan ytlig och djup kunskap. Men jag backar nog från den diskussionen.
Poängen i Åbergs bok är att de pastorala och siande tendenser som en del lärare kanske har utvecklat antagligen är lika förtryckande som den nya tidens mätbarhetskult. Men jag har svårt att frigöra mig från retoriken om personlig utveckling och att hitta sig själv/sin stil.
Kanske romantiserar jag läraryrket och jämför med konstnärliga utbildningar som förutsätter stor frihet och en nära relation till handledare. Vi bedriver massutbildning och då kanske enkelhet och tydlighet är viktigare?
jag har ingen lust att försvara eller värdera något idag. Det är en sida av diskursanalysen som lockar mig. Vi befattar oss inte med hur det verkligen är – ämnet är vårt sätt att tala om något…
LikeLike
Kanske kunde man samla sina vfu-elever runt en forskare som är knuten till varje vfu-skola? Denne kunde där hålla hov i små slutna rum där vfu-eleverna och över-handledaren gnagde fältet jag-det där-det här.
För hur jag annars ska bli personligt utvecklad i relation till min kommande yrkesroll förblir en gåta, då det på seminarierna är så mycket folk och så få enskilda-samtal. Kanske ryms inte det i massutbildningars resurser. Då kunde det väl vara betjänt med det där, motsvarande läkarnas AT-tjänst. Så att det blir en kostnad att dela med arbetsgivaren. Borgar för ständigt lärande, och flöde mellan ny forskning och gammal praktik, och inte minst för politisk styrning.
LikeLike
Jo så kunde det vara – rum för reflektion låter väl modernt och trevligt. På 90-talet fanns det schemalagd tid för något som kallades “individuell process” på några utbildningar i Malmö. Det lär inte ha fungerat så bra.
Problemet är kanske att vi lärare vill ha in denna personliga dimension tidigt i utbildningen – medan många menar att du ska f-ö-r-s-t lära dig yrket och därefter börja utveckla ditt självständiga tänkande genom påbyggnad eller forskning.
Politisk styrning? Ja kanske det! Personlig utveckling= ideologiproduktion?
LikeLike
Ja, visst, det där socialdemokratiska röda täcket om alla och envar så att kritikerna slipper byta retorik… 🙂
LikeLike
Var det inte så förr att man hade en hel termins praktik (inte praktikåret). Problemet var väl att då fick de lära sig sitt yrke. Lärarutbildningen hade inte kontroll över dem längre.
LikeLike
I utbildningen ingår 25 veckor praktik. Tanken på hur de ska ligga har varierat. I Malmö har vi satsat på att de ska komma ut tidigt för att undvika den sk praktikchocken. Men många menar att det är meningslös innan de har läst sina ämnen. Nu ligger mer praktik i slutet.
I regeringsförslaget (Lärarutredningen )om provår finns ingen kontroll från lärtarutbildningen. Men antagligen andra instanser…. Känns det bättre?
LikeLike
Att ta bort kontroller känns aldrig bra.
LikeLike
Tja – det engelska systemet kanske har sina disciplinerande fördelar. Inspektörerna har väldigt mycket makt och kan skjuta en skola och en yrkeskarriär i sank.
Om alla överens om vad som är kvalitet så vore det lovvärt. Nu har vi en retorik som talar om mångfald som gör det lite svårare att vara så oblygt normativ. Det finns en diskussion om kvalitet som delvis gör kontrolluppdraget svårtolkat.
Hur mycket kontroll behöver du – din skola?
LikeLike
En synnerligen svår fråga. Jag är för en mycket friare lagstiftning som skulle medge både flumskolor och konservativa realskolor. Och då kan ju inte inspektioner genomföras av staten. Snarare då olika sällskap som har olika inriktning.
Men även i dagens system finns det skolor och klasser och lärare som inte fungerar. Och alltså borde stängas.
Men nu har vi kommit långt från ämnet.
LikeLike
Kanske – men till sist handlar det om lärarens frihet och skolans ansvar.
Kanske är vi fångade i samma dubbla retorik både lärarutbildning och skola. På samma sätt som studenterna genomskådar talet om frihet, ansvar och retorik inser barnen att här gäller det att anpassa sig till de dolda reglerna.
Jo – visst finns det skolor som inte fungerar. Alternativet till inspektion och stängning är väl en tro på marknaden som reglerande kraft?
LikeLike