Jag önskar att jag inte hade sett den här filmen

Posted on by

https://twitter.com/SIooowMotion/status/501287294394200064

Vi har en spännande och inspirerande workshop i arbetslaget med Tina Kindeberg om retorik och diskuterar några av pedagogikens grundfrågor. Hur kommunicerar man bäst? Vad krävs för framgångsrik undervisning? Hur viktigt är det att läraren har en tydlig och identifierbar avsikt? Bör läraren vara en förebild? Hur ser vi på bildningsuppdraget?

Jag är ganska skeptisk mot retorik som färdighet och blir bara trött när de gamla reglerna luftas. Samtidigt är det en form av hantverksskicklighet i hur vi fångar mottagarens uppmärksamhet som är svår att undvara i ett komplicerat yrke. Hur aktiverar vi studenternas tidigare erfarenheter i kvalificerade lärandeprocesser…

Ibland tänker jag att det vore enklare att göra som mannen i filmen. En mycket bestämd handling och ett tydligt resultat. Frågan är väl vad stenen lärde sig?

14 thoughts on “Jag önskar att jag inte hade sett den här filmen”

  1. Det finns andra lärdomar från videon och betydligt fler likheter med hantverksskickligheten.

    Det är lätt att fokusera på det flashiga slutresultatet och glömma den långa vägen dit och den gedigna kunskapen och framförallt träningen som behövs för att lyckas, inte bara en gång, utan varje gång. Det är också lätt att glömma vikten av att kunna lära ut på rätt sätt som passar för individen.

    Man kan inte bara ta en nybörjare, lära ut grunderna för ett slag och sedan ge dem något att slå sönder, det enda de kommer att göra är att slå sönder sig själva. Det gäller även med enklare objekt som t.ex. plankor. Ibland lyckas de en gång, men även då får de så ont att de ofta inte vågar försöka igen. Första gången hjälper man dem, man väljer ett lämpligt objekt, ett lämpligt slag som passar för individen och dennes kunskap, koordinationsförmåga och framför allt självförtroende. Man hjälper dem att förbereda, låter dem torröva på något förlåtande och först därefter testa på riktigt, samtidigt som man hela tiden är beredd på att hjälpa till eller minimera konsekvenserna om det blir fel. Det är inte en macho-demonstration i smärttröskel utan handlar om sådana saker som att bygga upp individens självförtroende och ge denne tydlig feedback som hjälper till att bygga de inre belöningssystemen. Det man absolut inte gör är att försöka tvinga någon att göra något som varken de eller en själv tror att de kommer att klara av. Tror man att man inte kommer att klara något så gör man det knappast heller och det blir allt svårare ju högre nivån är. Mannen på videon tror inte att det eventuellt kan gå vägen, han VET att han kan långt innan han försöker. Om han tvekar det minsta kommer han att inte bara att misslyckas utan han kommer också att få väldigt ont. Tror man att man kommer att få ont så spänner man sig vid fel tillfälle, man stannar för tidigt, man vågar inte slå tillräckligt hårt o.s.v. och då gör det mycket ondare än när man har självförtroendet att göra det rätt. Det självförtroendet handlar inte om någon självgod arrogant attityd utåt utan om en sorts inre styrka i att man känner sig själv som byggts upp gradvis över lång tid, inte ensam, utan med hjälp av duktiga lärare och stödet från andra i gruppen.

    Det är så man lär någon att prata så att andra lyssnar, att kommunicera på riktigt och att förmedla kunskap, retoriken är där bara en bisats.

    Det är också så man får elever att lyckas, även med sådant de från början var övertygade om att de aldrig skulle klara, det är så man får dem att ha roligt när de lyckas och det är så man får dem att söka mer kunskap på egen hand för att de tycker att det är roligt.

    Det är också så man lär upp nya duktiga lärare. Det är så man skapar hantverksskicklighet.

    Många lärare ser med en viss moralisk överlägsenhet på traditionella kampsporter, som om det bara vore någon sorts snabbkurs i misshandel eller tävling i vem som är mest macho. Det är synd för det finns mycket som lärare hade kunnat lära där. Kanske skulle en enklare väg till en skola i världsklass vara att göra en sådan kampsportsträning obligatorisk för alla lärarstuderande, både för att lära dem att känna sig själva och för att ge dem självförtroendet som de kan lära ut till andra.

    (Jag är givetvis fullt medveten om att det finns mycket macho-kultur i kampsportsvärlden, men också att den komponenten är betydligt mindre än får intryck av utifrån.)

    Like

    Reply ↓

    • Tack för din intressanta kommentar. Det var nog ungefär de här dimensionerna som jag försökte illustrera.

      Frågan om självförtroende är antagligen central i alla möten och det finns något väldigt förföriskt i människor som vet sin kapacitet och fulla värde. Samtidigt är indervisning en komplex konstform och all form av tvärsäkerhet riskerar att slå tillbaka mot avsändaren.

      Under seminariet diskuterade vi vad det innebär att vara så trygg i sitt ämne att man även kan visa osäkerhet – öppna dörren mot de fält där vi inte med säkerhet kan uttala oss.

      Jag antar att det finns människor som har så starka moraliska kompasser att de aldrig är vilse. De skrämmer mig en aning.

      Like

      Reply ↓

      • Jag håller inte riktigt med dig där, det som är farligt både inom undervisningen och i sammanhanget ovan är ungefär att visa tvärsäkerhet utan att känna den. Om man visar tvärsäkerhet och det visar sig att man inte hade den minsta koll så tappar man förtroendekapital, men det gäller även om man är tvärsäker och visar eller spelar på tveksamhet/osäkerhet.
        Man måste också bestämma sig lite för vad man egentligen menar med säkerhet och osäkerhet, är det t.ex. osäkerhet om man är tvärsäker på att man inte vet?

        Det absolut viktigaste är nog att ha en kärna av säkerhet och självförtroende på något område, det kan vara ett ämnesområde eller något annat. Utan den kärnan har människor ofta svårt att både kommunicera och respektera andra eftersom allt som avviker det minsta ses som ett hot istället.

        Jag tror att ytterst få människor aldrig är vilse, de kanske ger sken av att aldrig vara vilse, men verkligheten är ofta en annan. Jag tror inte heller att mannen i filmen är en sådan människa. De brukar snarare vara väldigt ödmjuka och öppna med att de går vilse ibland.
        Den stora skillnaden är nog mer att de som har en kärna av säkerhet och självförtroende inte får panik av risken att gå vilse eller insikten av att ha gått vilse.

        Like

        Reply ↓

        • Jag gillar karatekillen – om man nu kan ha en åsikt om någon utifrån så lite information – och håller med om kärnans betydelse.

          En del av läraryrkets svåraste dimension är ju tvånget att handla, även när det uppenbart finns någon enkel lösning. Att hoppa från tuva till tuva i en sammanhållen rörelse är ju också en form av retorisk strategi? Och lita på att det bär.

          Like

          Reply ↓

          • Att hoppa från tuva till tuva är visserligen en retorisk strategi, men jag har svårt att se poängen med detta i ett utbildningssammanhang. Det är mer en desperat form av skademinimering för någon som vet att det bara är en fråga om hur åt skogen det kommer att barka.

            När tvånget finns att handla utan någon uppenbar enkel lösning så är det ofta viktigare att ta ett beslut, oavsett vilket, som kanske blir halvdåligt än att vänta tills alla beslut istället är helt fel. Även det kräver en kärna av säkerhet och självförtroende för att inte bli lamslagen när de perfekta lösningarna saknas.
            Ett problem är att människor som drillats i tvånget att handla tenderar att se alla situationer som sådana utan att kunna särskilja situationer där tvånget finns från de där det finns utrymme att vänta och utvärdera. Stress och hets från andra förvärrar sedan problemet, inte minst när hets används som strategi för att försöka tvinga fram ett snabbt (ofta stereotypt) beslut som hetsaren tror gynnar denne mer än ett genomtänkt.
            Att förbereda och träna “what if”-situationerna under kontrollerade förhållanden, t.ex. med hjälp av rollspel, hjälper också till att lugna ner.

            Like

          • Vi närmar oss ett spännande fält – eller kanske vi befinner oss i en oväntad skärningspunkt mellan
            1) Den tysta kunskapens domän. Folk med stor erfarenhet lyckas ofta ta bra beslut i pressade situationer utan att formulera sig i tydliga steg eller konsekvensbeskrivningar. Typ – jag bara visste vad som behövde göras. En intuitiv nivå. Ofta väldigt förarglig för oss som försöker förstå vad som hände men inte har koll på alla delar.
            2) De systematiska rationalisterna som tänker värden som en karta. Om vi bara har tillräckligt precisa instrument för att uppnå exakt kunskap om hur den ser ut finns det bättre möjlighet att fatta goda (rationella) beslut. På lärarutbildningen romantiserar vi den senare vägen och kallar det ibland reflektion för att skapa lite mer glamour kring tänkandet.

            Men det funkar ju ofta att träna. Vad hette hon höjdhopperskan från Sydafrika som visualiserade hoppet som en pantomim innan hon påbörjade ansatsen?

            Like

  2. Spännande och ibland skrämmande.

    Det finns oftast flera vägar att nå samma slutmål och andra människor kompenserar ofta för brister i ledarens beslut, förutsatt att de förstår poängen och håller med den grundläggande världsbilden och formuleringen av problemet. Beslutet är inte allt.

    I den tysta/intuitiva domänen så är vi begränsade av den enskilda ledarens förmåga och förståelse. Det skapar stora problem när befordran bygger på lojalitet, blint följande av order, varianter av svågerpolitik eller förmåga på helt orelaterade områden, som t.ex. att slaviskt följa budget oavsett konsekvens. (Eller för den delen t.ex. forskare som kan vara experter på sitt område, men ofta är ganska värdelösa som ledare.)

    I de systematiska rationalisternas hörna så begränsas beslutsfattandet av dels tron på att mäta mer och mer exakt istället för att mäta rätt saker och tillräckligt mycket/exakt och dels av brister i måldefinitionen som ofta är betydligt luddigare än instrumenten för att mäta dess uppfyllnad. T.ex. problemen att bestämma sig för om betygen ska spegla kunskap, uppförande eller följande av elevstereotypen.

    Like

    Reply ↓

      • Så kan man se det. Samtidigt är det naturligtvis så att själva mätandet är en form av erkännande i samhällets ögon. Alternativet är väl ren marknadsstyrning?

        Like

        Reply ↓

          • Det har tagit mig många år att förstå hur viktigt mätandet/bedömning är för studenter. Även komplexa estetiska uppgifter ska helst bekräftas i någon bra/dålig form.

            Like

          • Status är en del, men man ska inte glömma att återkoppling är en viktig del av läroprocessen, att organisera och systematisera det samt jämföra med andra fyller funktionen att det motverkar olika varianter av betygsinflation.

            De flesta barn lär sig t.ex. ganska tidigt att om de frågar föräldrar eller äldre släktingar så kommer alla att säga “VAD FIIINT!” innan de ens sett vad det är. När de sedan visar samma för någon utomstående blir det uppenbart hur objektiva släktingarna var och barnen känner sig förudmjukade istället. Alltså lär de sig den hårda vägen att inte bara få en bedömning utan också att så gott det går försöka “kvalitetssäkra” den för att undvika att bli lurade igen.

            Like

          • Det sitter djupt. Går det över huvud taget att tänka utbildning utan den här bekräftelsesökande dimensionen?

            Jag vårdar ju tanken på att skolan ska skapa självständiga individer – då kan vi inte bygga all motivation på belöningsteorier.

            Fast alternativen är inte så slagkraftiga. Vaga idéer om självförverkligande och bildning.

            Like

Leave a comment