Jag citerar Johannes Åman:

Att skolan är politiskt het beror inte bara på att svenska elever under många år haft sjunkande resultat i internationella undersökningar. Där finns också tacksamt stoff för berättelser. Alla väljare har egna skolminnen. En del hävdar att de gillade skolan. Andra att de vantrivdes. Till stöd för detta kan de plocka fram bilder ur det förflutna, beskriva en inspirerande lärare eller återkalla känslan av leda inför skoluppgifter som kändes meningslösa.

Från dessa bilder eller episoder är steget inte långt till politiska slutsatser. En del hävdar att skolan framför allt måste locka mer färgstarka personer till läraryrket. Andra menar att skolan borde organiseras så att eleverna oftare får uppleva lärandets glädje. En tredje vanlig föreställning är att skolan framför allt måste ställa högre krav och vänja eleverna vid att anstränga sig mer när det tar emot.

Inget av detta är direkt fel. De flesta sådana slutsatser säger någonting om hur elever skulle kunna nå längre. Men proportionerna är förvridna. Fragment av egna erfarenheter behandlas som om de rymde all väsentlig insikt om hela skolsystemet.

Slutsatsen är viktig och löftesrik:

Efter 40 år av reformer som gått i de mest skiftande riktningar är ett pers­pektivskifte som gör klassrumsvardagen till utgångspunkt möjlig. Från flera partier märks i dag ett ökat intresse för undervisningen och lärarnas villkor.

För att leda till en vändning måste dock de nya insikterna tillämpas – konsekvent och uthålligt. Risken är att den skärpta partipolitiska konkurrensen om vilket som är det bästa skolpartiet i stället förstärker fragmenteringen och driver skolan in i en ännu djupare kris.

Vad gör alla flugorna under tälttaket?

Uppdatering:

Helena är som alltid klok och välformulerad. Min hjärna har tagit semester.