Jag har kollegor som gärna talar om kunskapens rhizomatiska karaktär och tycks ha sett ljuset i Deleuzes förklaringsmodeller. Om livet verkligen liknar en härva av underjordiska svamptrådar som vi antagligen inte vet särskilt mycket om – vilka konsekvenser får det för hur jag behandlar mina medmänniskor? Och hur examinerar jag studenternas (osynliga och gåtfulla) kunskaper?
Det vore bättre om vi använde min terminologi – all kunskapsbildning är meandrisk. Likt floden vill den helst rinna rakt fram, men efterhand samlas skräp och små lösa partiklar i krökarna. De faller till botten och tvingar floden att ta ut svängarna – hastigheten ökar och vattnet gröper ut det som vi tidigare trodde var fast och orubblig mark.
Hänger ni med?
Ni kan kalla mig postrhizomatiker.

Meander kan jag i alla fall uttala, så jag är på!
LikeLike
Jag försöker hitta fler vinklar som gör flodmetaforen mer tilltalande än svamperiet.
Men nu tappade jag dem…
LikeLike
Om jag blundar rinner inte tårarna nedför min kind
tystnadens dubbla ospråk ~ kårpso albbud snedantsyt
LikeLike