Jag har kollegor som gärna talar om kunskapens rhizomatiska karaktär och tycks ha sett ljuset i Deleuzes förklaringsmodeller. Om livet verkligen liknar en härva av underjordiska svamptrådar som vi antagligen inte vet särskilt mycket om – vilka konsekvenser får det för hur jag behandlar mina medmänniskor? Och hur examinerar jag studenternas (osynliga och gåtfulla) kunskaper?

Det vore bättre om vi använde min terminologi – all kunskapsbildning är meandrisk. Likt floden vill den helst rinna rakt fram, men efterhand samlas skräp och små lösa partiklar i krökarna. De faller till botten och tvingar floden att ta ut svängarna – hastigheten ökar och vattnet gröper ut det som vi tidigare trodde var fast och orubblig mark.

Hänger ni med?

Ni kan kalla mig postrhizomatiker.