Kan man prata för lite som vuxen?

UR sänder en serie om talängslan. Jag tror att många av våra studenter skulle ha nytta av att träna upp sin förmåga att stå framför en grupp människor och framföra ett budskap.

Länk till UR

Jag hoppas att vi kan öva på det här under trygga former – ibland känns det som att allt handlar om bedömning och examination.

13 thoughts on “Kan man prata för lite som vuxen?

  1. Ja, det är möjligt. Men det saknas inte varken framträdanden eller muntlig framställning i skolan. Däremot saknas det (enligt många elever) konstruktiv och utvecklande respons. Där har retoriken en väl utvecklat terminologi och teori. Och då får vi den intressanta frågan om retorik är lärarkunskap eller elevkunskap. Retorik får inte framstå som quick-fix. Det är no quick-fix, hälsar Cecilia från ceciliaolssonjers.se

    Like

    • Jag behöver fundera vidare! På ett plan kanske det handlar om teknik, knep och rutin – då kan vi öva upp det som vilken annan färdighet som helst.

      Å andra sidan tycks det framstå som något betydligt svårare och mer utlämnande. Kanske är det något i situationen som väcker ångest på ett djupare plan. Men sådant är svårt att rymma i kursplaner.

      Att få syn på sig själv är en väg. De flesta verkar uppskatta att se sig själv på film:
      – Jag ser ju ganska stabil ut!

      Like

      • HUm som jag så på Bullen senast så är jag uppväxt i frireligösa sammanhang. Då är man uppväxt med berättar teknik, stå på scen redan i koltåldern.

        Aldrig har jag haft problem med scen, på äldredar är man som en cirkushäst.

        Träna barnen att stå på scen sedan 2-års åldern är det inte något dramatiskt med muntlig framställning Mats.

        Vadan denna ågnest för scenen. Retorik skadar aldrig!!

        Like

      • Jag förstår din poäng – samtidigt vill jag inte medverka till att romantisera predikarpositionen.

        Det svåra är väl att kombinera talandet med lyssnandet? Den färdigheten snyter man inte ur näsan.

        Like

      • Man skulle vilja säga träna den unge vid den väg han ska vandra så vandrar han (äsch, glömde att det ska var könsneutralt, hen eller var det hon).

        En klar missuppfattning är att det bara av träning i den fängslande konsten att själv berätta. Det var lika mycket konsten att lyssna, ta in budskapet och analyser (kritiskt tänkande) som mynade ut i värdering eller ny kunskap.

        Kanske det sär där problemet ligger i den snuttifierade världen vi lever idag. Vi har inte tid att sitta på rumpan och reflektera.

        Like

        • Idag är du så där ovanligt klok!

          Jag undrar om frikyrkornas framgång som plantskola för retoriska begåvningar även beror på innehållet? Det finns i bästa fall en passion för budskapet som gör avsändaren väldigt angelägen om att förpacka det väl.

          Samma sak gäller musiker med den bakgrunden. De brukar inte slarva med detaljerna.

          I stället för att stirra sig blind på de kommunala musiksakolorna vore det spännande att se hur stor andel på musikhögskolorna som kom från frikyrkan.

          Like

        • Berättelsen är ju något som jag tycker är viktigt och har en plats i klassrummet. Däremot så har vi kanske, som Plura antyder, inte tid för det i dagens undervisning som ska fyllas med entreprenöriellt, individuellt, kateder, PBL och allsköns andra fräsiga undervisningsformer. Inget fel på någon av dem men kanske är det så att ju fler kockar…

          Like

          • Som jag läser Peter Gärdenfors så är det just människans längtan efter berättelser som är den gemensamma nämnaren i de företeelser du räknar upp.

            Lite grovt.

            Like

  2. För många elever uppfattar jag att det inte handlade om själva framträdandet, berättandet utan om de andras blickar. Vi måste därför träna lika mycket på hur man agerar som lyssnare som man agerar som talare. Som lärare vänjer man sig att bortse från den där eleven som alltid suckar högt eller tittar demonstrativt åt ett annat håll, eleverna har sällan (och ska inte behöva ha) den förmågan.
    Jag minns den tystaste av tjejer (tror tom hon fick någon diagnos inom autimspektrat senare) som fullständigt levde ut när redovisningarna gjordes som radioprogram – de fick stå/sitta bakom en skärm och spela upp reportage (om Jesu liv förresten – koppling till Plura där…). Hon chockade mig, sig själv och inte minst de andra eleverna, några hade nog knappt hört hennes riktiga röst innan.

    Like

    • Spännande tanke!

      I den sociokulturella yran ritar vi ofta pilarna uppifrån och ner och betonar hur man lär sig uppåt i den där zonen. Men om vi verkligen tänker samlärande innebär det också att varje möte har sin egen logik och då är antagligen blyghet en av de starkaste parametrarna att förhålla sig till. Vi borde prata mer om strategier för att komma runt den!

      Like

Leave a reply to Anna Cancel reply