Veteranbilarna i Folkets park har alltid funnits. Jag minns besvikelsen när jag upptäckte att ratten inte påverkade bilens riktning.
Det känns ungefär som att arbeta med lärarutbildning.
Tysta tankar
Lärandet börjar där den trygga zonen upphör
Veteranbilarna i Folkets park har alltid funnits. Jag minns besvikelsen när jag upptäckte att ratten inte påverkade bilens riktning.
Det känns ungefär som att arbeta med lärarutbildning.
Tysta tankar 
Känns ungefär som att inse att den nya “progressiva” skolledningen går på samma räls som den gamla. Jag snurrar och snurrar på ratten…
LikeLike
Samtidigt är jag glad över den där rälsen som döljer sig under bilen. Utan den hade stämningen blivit konstig.
LikeLike
lol 🙂
LikeLike
överraskande bra liknelse!
LikeLike
Tack!
Ibland diskuterar vi hur en lärarutbildning bör vara. Jag försöker styra bort från metaforen charterresa (all inclusive).
LikeLike
Fotvandring?
LikeLike
Jo gärna – men med digitala och globala inslag.
LikeLike
Man kan gå hur långt som helst, om man är lite enträgen, och det digitala är ju redan globalt, så det torde väl inte möta några direkta hinder?
LikeLike
Det motsägelsefull i att gå gestaltas fint:
LikeLike
Jag förstår inte alls hur du kopplar detta till lärarutbildningen? Vem gråter? Studenterna? Vem uppmanas bara fortsätta gå?
LikeLike
Just nu är det lite överhettat. Många är nervösa inför slutexaminationen och jag önskar att fler studenter hade Dionne Warwicks kombination av distans och hetta.
Vi har tidigare diskuterat diskuterat möjligheten att misslyckas som en förutsättning för utveckling – jag tror att de här motsägelsefulla känslorna som sången gestaltar. Jag blir lite mindre rädd av den.
Just den här veckan har varit ganska intensivt och många studenter har brottats med tekniska datorproblem. Min goda lärarsida vill skydda dem och hjälpa dem – min mer mogna distanserade sida ser det som utsökta lärandetillfälle. Jag går förbi och inser att det finns saker de måste ta sig igenom ensamma.
Men det är med viss sorg jag intalar mig att yrket är sådant. Veteranbilarnas trygghet är väldigt lockande och fotvandringens gemensamma upptäcksfärd är minst lika inbjudande.
Jag försöker nog beskriva den individuella sidan av utveckling – förlåt om jag famlar. Kursen handlar om estetik och det är ett allvarligt ämne som gränsar till existentiell filosofi. Åtminstone för mig.
LikeLike
Vad är du upplever att du behöver bli mindre rädd för?
LikeLike
Jag försöker lära mig att inte ta ansvar för studenternas misslyckanden. Samtidigt är det viktigt att jag som lojal tjänsteman försvarar ett system som jag är en del av. Ibland får jag träna upp min distans – walk om by.
P.S. Vi ses i kväll på Skiftesföreläsningen!
LikeLike
Det är viktigt att de får ta det ansvaret själva, annars riskerar det att gå vidare i livet utan den viktiga kunskap det ger. Samtidigt är det en viktig balansgång, dina misslyckanden (och som lärare misslyckas man ju ständigt) skall de inte bära.
Ps. Yes! #skiften var det, inte sant?
LikeLike
Den goda förebilden misslyckas utan att skylla på andra. Problemet är att jag representerar STATEN – tänk om staten misslyckas?
Lojalitetsfrågan är svår. Vad är det egentligen vi är lojala mot?
LikeLike
Jag är träig nog att veta var jag har min lojalitet – den ligger hos skola och utbildning som fenomen, inte hos enskild utbildningsanordnare, huvudman eller något annat av lika tillfällig karaktär.
LikeLike
Som fenomen?
Som idé?
Som konstruktion?
Som institution?
LikeLike
Tänk naturfenomen i stället så kommer du närmare
LikeLike
Skola som naturfenomen? Jag anstränger mig men associerar till katastrofer – jordbävningar och översvämningar.
Menar du att det finns något obeveklligt och förutbestämt över utbildning? Ungefär som den hegelianska världsanden som sveper fram genom historien?
LikeLike
Det som i ett perspektiv framstår som en katastrof framstår i ett annat perspektiv som en omvälvning, och i ett tredje som en del i en utveckling.
LikeLike
Kan vi göra en liten glidning över till den aktuella debatten om hur HSV mäter kvalitet i akademiska professionsutbildningar?
Flodström och Adamsson beskriver skolministern som katastrofalt felinformerad – jag tänker att den utveckling han försvarar (ett fokus på examensarbetet som alltings mått) delvis är en förenkling av utbildning som “fenomen”. Då blir det ganska tydligt att vi måste värdera själva händelsen utifrån våra grundläggande intressen. (Mitt är då i första hand att utbilda fungerande lärare)
LikeLike
Det är klart vi kan glida, men jag håller inte alls med dig i din tolkning. Den utveckling skolministern ställs till svars för i aktuell artikel är en liten liten vattendroppe i det hav som är utbildning. Det är allt. Havet består av så många droppar, plocka bort en, du märker ingen skillnad, lägg till en, du märker det fortfarande inte. Plocka bort alla och de kommer att forma ett nytt hav på det ställe där du försöker förvara dem.
Förstår du hur jag menar?
LikeLike
Det är en vacker bild och vi kanske inte ska övervärdera ministerns makt – men Högskolorna är extremt beroende av att förstå hur de här granskningarna är uppbyggda.
En stor del av struktur, kursplanearbete och resursfördelning handlar om att tillmötesgå kraven och jag är rädd att vi betalar ett högt pris för att vara tillags.
Problemet är väl att ministern inte är konsekvent – han borde försvara professionsdelen inför försöken att renodla den akademiska idéen om att grundutbildningar ska vara en form av forskningsförberedning.
HSV har valt den enklaste vägen (läsa examensarbeten). Det kanske är rättvist – men bra är det inte alls!
LikeLike
Vara till lags? Inte min starkaste gren. Kan det verkligen vara en hållbar strategi i längden?
Försvarar ni själva professionsdelen? Handlar det faktiskt om två autonoma delar, möjligen kommunicerande genom någon slags mytiska vätskor, eller är det egentligen två sidor av samma mynt?
LikeLike
Det är en vanlig retorisk position att se de här som “samma sak” eller “två aspekter”. Just när det gäller lärarutbildning är det komplicerat ända att portionera/fusionera/integrera ämne, pedagogik och praktik.
När sedan uppsatsen (eller det s.k. självständiga arbetet) kommer in snett från vänster är det ett högriskprojekt på många plan – och att mäta utbildningens kvalitet utifrån uppsatsen är naturligtvis mycket styrande för hur högskolorna ser på arbetet med breddad rekrytering.
Studenter med föräldrar med högskoleutbildning innebär en mindre utmaning på ett rent akademiskt plan.
LikeLike
Så – handlar det om två autonoma delar, kommunicerar de isåfall via livsandar eller andra mytiska vätskor eller är de helt åtskilda utan att ens trampa varandra på tårna på bussen på morgnarna? Eller handlar det om två aspekter?
LikeLike
Det beror verkligen på vem du frågor. Oftast berikar de varandra och lever i fredlig samexistens.
Ibland är det mer ansträngt. Högskolans överbyggnad inbjuder till hierarkisering. Publicering är allt – nöjda studenter är något världsligt.
LikeLike
Dig. Jag frågar dig.
LikeLike
Ok – jag har olika dagar. Under de svarta upplever jag det som ett mycket problematiskt förhållande. Jag tvekar inför att uttrycka just hur komplicerat det. Är jag kom på en massa ord som antagligen skulle försvåra samarbetet inom fakulteten i framtiden – vi försöker få det att hänga ihop och alla anstränger sig på sitt sätt.
LikeLike
Det låter som ett mycket komplicerat sätt att bedriva utbildning.
LikeLike
Ibland är förenkling en överlevnadsfråga.
LikeLike
Frågan kanske är vad det är man försöker hålla vid liv?
LikeLike