Jag leder ett seminarium om bedömning och vi diskuterar huruvida det är barnen eller verksamheten som ska bedömas.
Sedan läser jag ESO-rapporten och känner mig mycket gammal.
Som vanligt är det omtanken om de utsatta barnen som får utgöra den ideologiska överbyggnaden till de här åtgärderna:
Barn från utsatta miljöer och barn med inlärningssvårigheter, beteendeproblematik eller psykisk ohälsa har ofta svårt att klara skolan. Hur ska barn med svårigheter kunna identifieras och stödjas tidigt i livet? Under vilka omständigheter är det möjligt och lämpligt att försöka göra det? Att svenska grundskolelevers prestationer försämras, att andelen som klarar gymnasiet minskar, att vi får fler unga i aktivitetsersättning och att den psykiska ohälsan bland unga ökar, kan delvis bero på att insatser inte vidtas i tid.
Mej lurar de inte. De här testerna handlar om en individualiserad kunskapssyn som gör barnen till stödprojekt. Tack – men nej tack!

Pingback: Nationella prov för sexåringar – Check! | Björn – om skola och utbildning
Det är bara två bokstäver som skiljer bedöma från döma.
LikeLike
Jo – och det där ordet kommer nog att hemsöka oss länge än.
Samtidigt tangerar läroplanen hyckleriet när värdering av barnet demoniseras
LikeLike