Jag försöker undvika ämnen där mina kunskapsluckor blir alltför uppenbara och där risken för överhettning är stor. Därför nöjer jag mig med att länka till inledningen av Sydsvenskans serie om ADHD.
Länk 1
Uppdatering.
Frisk luft och en klar himmel är vad min kropp behöver idag. Jag önskar att de här frågorna vore lika enkla. Som lärare får jag ofta bromsa studenternas lust att använda de här svårfångade begreppen.
Men vi kommer inte undan. Vad handlar ökningen om?
Uppdatering 2
Länk 5
Serien ställer viktiga frågor. Ingen av dem lämpar sig för enkäter.
Uppdatering 3
Tysta tankar 
Det var ju två ganska bra översikter i ämnet. Tack för dom länkarna!
Den genetiska komponenten, som nämns i en av artiklarna, ställer jag mig skeptisk till. Hypotesen “trasiga gener” stämmer helt enkelt inte. Som en svensk genetiker inom dyslexi uttryckte det, så är adhd en multifaktoriell dysfunktion.
Sedan är det här med diagnoser en svår uppgift. Det var en liten debatt om det under hösten, där en av pesonerna bakom de aktuella definitioner som finns idag (DSM, Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders), Allen Frances, inte var helt lycklig över hur forumuleringarna har tolkas i praktiken. Att skapa diagnoser verkar inte helt lätt och det finns många intressenter!
Man kan också funder på varför det verkar som om antalet personer med problem har ökat? Även om det här har varit ett problem för en del under hela den mänskliga historien, varför har det inte ansetts vara ett “problem”? Jag minns en läkare som i TV sa att hade de där diagnoserna funnits när han var liten hade han troligen fått den. Han hade ändå blivit läkare!
Dessutom saknar jag två möjlig orsak: brist på sömn och socker.
LikeLike
Ursäkta mig, men kommentarer som “han hade ändå blivit läkare” gör mig frustrerad. ADHD är ingen utvecklingsstörning, och de som diagnostiseras har inte sällan påfallande hög IQ och god förmåga att utnyttja denna – förutom när de blir uttråkade. Kombinationen ADHD och understimulans är en krutdurk.
LikeLike
Vad läkaren vill säga var att hade diagnosen funnits när han var ung, då kanske han inte blivit läkare. Och min egen fundering är: om han nu hade haft det så lätt att bli uttråkad, hur klarade han då av 7 års intensiva studier? Intelligensen ifrågasätter jag inte.
LikeLike
Varför han klarade 7 års studier.
Han hade helt enkelt lust.
Högpresterande individer med ADHD och som dessutom växt upp med trygg anknytning har lätt att klara högskolestudier så länge de har fått möjligheten att välja det som stimulerar deras lustcentra.
Typiskt för många med lättare ADHD är att arbetsminnet fungerar kasst för sådant som de inte triggas utav.
Konstigt nog kan dom vara “savanter” på sådant som de tycker är kul.
LikeLike
Jag förstår att det är vad läkaren ville säga, Maths, och det är just den attityden som gör mig så frustrerad.
Du har svaret på din fråga i din egen formulering – 7 års intensiva studier, högt tempo, kognitivt och intellektuellt utmanande, omväxlande, aktivt, det passar många med ADHD som hand i handsken. Därefter ett jobb i samma höga tempo, och så forskning på det. Idealiskt.
LikeLike
Anders, blir det inte lite väl enkelt att reducera adhd till lust? När jag tänker “savanter” tänker jag på andra diagnoser, men dom kanske finns även inom adhd.
LikeLike
Maths
Jag gjorde ett antal avgränsningar med hjälp av orden
1) Högpresterande
2) Trygg anknytning
3) Lättare
således inte en så enkel reduktion.
De svårare fallen blir inte läkare. De sitter i finkan.
LikeLike
Amatördiagnostiserande och förenklande reduceringar som dessa gör ofta mer skada än nytta, Anders, och bidrar i hög grad till bilden av ADHD som en “farlig” diagnos.
LikeLike
Ursäkta
Vad vet du om min amatörmässighet i denna fråga.
Hur skriver man på en blogg om något som egentligen innehåller en gradualitet i tusen gråskalor och minst elva dimensioner.
Tycker du att jag skall skriva en matris med rader och kolumner som ingen ändå kan tyda.
I det aktuella fallet pratade vi om en läkare.
I det andra ändan finns en en tydlig kunskapsarena.
http://www.kvv.se/Fangelse/ADHD-projekt/Norrtalje-projektet/
LikeLike
Glömde att påpeka.
Av privata orsaker gav jag ca 3 år av mitt liv att läsa jordklotets samlade forskningsrapporter i ärendet.
Så någonstans anser jag att jag sedan länge lämnat det sk amatörstadiet i denna fråga.
LikeLike
Anders, jag tvivlar inte på att du är påläst. Men din “reduktion” gäller även manualen DSM. Det är uppenbarligen svårt att skriva diagnoser och det är sedan dessa man använder, även här i Sverige. Så “högpresterande” och “lättare” kanske faller utanför en mer renodlad adhd. Vad tror du? Gränsdragningen kan vara svår.
LikeLike
Maths, forskningen gör hela tiden nya landvinningar, och diagnoserna blir allt mer specifika. Det innebär, som alltid med forskning, att mycket av kunskapen ständigt omprövas, man upptäcker nya samband, nya orsaker och nya aspekter av det man vetat, nya perspektiv öppnar nya insikter såväl kring behovet av behandling, kompensatoriska hjälpmedel, diagnoser och gränsdragningar. Somligt av det man trott sig veta förkastas i ljuset av de nya kunskaperna, och somligt vänds åt ett helt nytt håll och ser plötsligt väldigt annorlunda ut.
LikeLike
DSM är ett “juridiskt verktyg” precis som begreppet det sk gränsvärdet “allvarlig psykisk störning”.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Allvarlig_psykisk_st%C3%B6rning
Blanda inte ihop detta med naturvetenskap. DSM är är ett verktyg att ta till för att få någon jäkla ordning på de arenor där ordning är en viktig parameter även innan naturvetenskapen hunnit skaffa mät- och anlaysmetoder.
Verkligheten är något helt annat. Vi söker och famlar om att ställa alla grejer i rätt nomenklaturfack.
Frugan gör likadant i skohyllan.
Likt förbaskat är varje sko-par helt unikt efter några promenader.
Men om man har ett arbetsminne på 7 och ändå IQ på 130 så beskriver detta i all enkelhet frågans problematik.
För mig räcker det med Darwins enkla info:
Selektion förutsätter variation.
Normalfördelning är en konsekvens.
Begreppet ADHD är ett försök att sammanfatta en graduell evolutionär arketyp. Gråskalan få Mats att skriva denna inlaga och hela skolsverige att famla i skohyllan. (inte bara skolsverige. Hela jäkla hyllan är i oordning.)
För mig är det övertydligt.
Lena Anderssons Sommar Vinter i P1 handlade ganska mycket om detta.
I vissa kulturer /biotoper / sociotoper är arketypen ADHD en förutsättning för gruppens överlevnad.
Inte fan kunde den evolutionära arketypen ADHD förutse “kontorssamhället”.
Evolutionen saknar nämligen förmågan att förutse framtid. Den jobbar i dåtid, nutid och möjligen med epigenitiken med en halv generations framtid.
Våra problem är en slags fasvridning.
LikeLike
Anders, jag läser och försöker förstå.
DSM är ett sorteringsinstrument. Man försöker bena upp det mänskliga beteendet och namnge dessa, samt komma med förslag till åtgärder där ett beteende skapar stora problem för individen och människor runt omkring. Precis som din fru, försöker psykologer och naturvetare reda ut hur vi människor beter oss och varför. Rent krasst blir det ett sätt att kategorisera mänskligt beteende. I vissa fall kan man hitta förslag till lösningar på problem, i andra beskriver man bara beteendet när man har druckit för mycket kaffe. 😉
Visst finns det naturvetenskap i DSM. Det är många läkemedelsbolag som forskar och som vill få in sina “produkter” där. Och det ligger nog en hel del foskning bakom den diagnos som man hittar i den aktuella DSM. Eller tror du inte det? Men någon “bot” vet jag inte om man har hittat.
För mig blir det svårt att förstå din koppling mellan arbetsminne och IQ. Jag trodde i min enfald att hög IQ krävde en hel del arbetsminne, dvs många bollar i luften. Eller vill du beskriva någon med adhd som mer intuitiv?
Det du skriver om evolutionär arketyp förstår jag inte alls. I min världen är människan en glidande skala från en ytterlighet i en parameter till en annan ytterlighet i en annan parameter, utan någon disktinkt indelning. Kanske det du menar med “gråskala”? Men i vissa fall blir ett beteende eller problem mer tydligt. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: i vissa fall blir ett beteende eller handlingsmönster ett problem, i andra inte.
Och eftersom jag inte håller med om att det skulle finnas en “evolutionär adhd-arketyp”, så förstår jag inte heller det du skriver i slutet. Men för att försöka spinna vidare på det jag uppfattar som din tanke, skulle jag vilja vrida på det hela. Kanske skulle någon med adhd finna sig bättre tillrätta i ett jägar-samlarsamhälle än på ett kontor. Dagens samhälle är, trot eller ej ;), av sent datum och representerar kanske inte det vi människor uppstod i och skulle må som bäst av att leva i. Den djurart som vi representerar tror man har funnits i upp mot 200.000 år och den typ av samhälle vi lever idag, är bara ca 60 år.
Men då är vi tillbaka i tankar om hur vi påverkas av samhället och människorna runt omkring oss. Eller att det åtminstone har en viss betydelse. Ser man till dyslexi så tror man sig med en viss säkerhet kunna säga att det rent genetiska består av ca 50% av alla fall. De andra 50% då? Liknande resultat har man kommit fram till när man studerat personligheten hos enäggtvillingar. Skulle man kunna hävda något motsvarande för adhd? Dyslexi blir bara ett “problem” när personen behöver läsa, annars kan även dom vara “högpresterande”. Om du förstår vad jag menar?
Saken blir mer komplex än om man delar in den i genetik eller sociologi. Men det blir mer nyanserat och intressant, tycker jag.
Mats, det är tur för mig att jag har semester så jag har tid att fundera lite. Och att andas lugnt! Men du, din stackare, får långa och tunga kommentarer i ett svårt och infekterat ämne.
LikeLike
Ingen fara!
Jag är stolt och glad över att du skriver här. Förhoppningsvis går det att hitta de där språkliga nyanserna som vi antagligen behöver för att orka ta oss in i frågan.
Snart kanske jag har samlat mig till en egen åsikt.
LikeLike
Egen åsikt? Det är nog inte helt lätt. De viktigaste spelarna (läs: vetenskapsmännen) är ju oense. Själv hamnar jag i en mitt i mellan zon, inte helt genetisk men heller inte helt socialt. Var det en åsikt?
LikeLike
Good enough!
LikeLike
Maths … förmodligen är det ditt sätt att tänka ‘var människa ett unikum’, som försvårar för dig att ta till dig strävan med t.ex. DSM. Följer man hur avgränsningarna slipas fram, och fortsätter att slipas, kring kriterie- klustren runt t.ex. en diagnos förstår man att det inte är slumpen som kastar lotter med ord. Häpnadsväckande nog, har jag fått acceptera att människan inte är ett unikum i ett vacuum: språk, grammatik, kognition, misstänker jag följer en viss för människan logisk progression, slipad i samklang med hur omgivningen är beskaffad i avstånd, tid, form, färg, kvantitet, osv, från de mest enkla förmågor till de mer komplexa faktorer som styr vårt mänskliga vara.
Kognitiv, perceptuell och emotionell(ofta en faktor som är mer svår att belägga hur och som diverse pedagogisk teori egentligen förhåller sig sinsemellan väldigt olika till) förmåga avgör hur detta samspel fungerar.
När det saknas faktiska förutsättningar för att dessa förmågor ska fungera optimalt tycks det inte göra det bara sådär random. Det personliga anslaget för HUR den enskilde använder sina förmågor verkar vara fritt att forma, upp till en viss gräns. Men någonstans sätts den gränsen, våra genier är där och snortar. Saknade förmågor tycks inte saknas random, som sagt. Det finns likheter, grupperingar av symtom. Tyvärr, skulle man väl egentligen vilja säga. Tack och lov kan man också mena: då finns det möjligen ett bot.
I dag kan man ganska ofta fastställa medicinska orsaker till en rad tillstånd. Genetisk avvikelse som sätter förmågor ur spel uppstår märkligt nog ofta på samma sätt, se downs syndrom t.ex. Det finns sedan en rad mer eller mindre ovanliga genetiska avvikelser som ger mer eller mindre allvarliga tillstånd. Förmodligen är det förhållandevis få genetiska avvikelser som ger livsdugliga människor, annars hade nog variationen varit enormt mycket större.
Dessvärre, skulle jag vilja säga, har jag nödgas acceptera att jag numer efter att ha mött en stor mängd människor med div. avvikelser själv fått en viss sorts glasögon som identifierar grupper av avvikande, inte minst genom att kunna diskriminera bort. Så fungerar det förmodligen med diagnosticerande teamen också, de ser en ofantlig mängd personer, och skillnaderna i avvikelserna är inte så stor som man tror, och det är därför DSM är ett verktyg.
Däremot den levande sprakande människan, med alla sina förmågor och erfarenheter: DEN är unik … men på nåt sätt fungerar hon. Likaså är det så poetiskt enkelt funtat att på grund av att hjärtat slår så älskar jag, slår inte hjärtat är jag förlorad. Lika vidunderligt omfattande är fortfarande frågan om VAD en människa är, VAD kärlek är. Man är inte fascist för att man tror att gener spelar en viss roll.
LikeLike
Det var en vacker slutkläm. Jag låter den klinga i rummet.
LikeLike
Anonym, skulle vi ha olika tankar där?
LikeLike
Det finns nog utrymme för ännu fler teorier!
Kanske är tiden mogen för komplexa förklaringar?
LikeLike
Om man nu inte ska dra in onödiga entiteter (Occam) så finns det nog ett tak för hur många rimliga teorier man kan ha. Och dom som finns sträcker sig över ett vitt spektrum.
Hur mycket komplexitet tror du att vi klarar? Titta på massmedia. 😉 Dessutom strävar forskare efter enkla och eleganta lösningar. Det får helt enkelt inte bli för svårt att överblicka.
LikeLike
Tyvärr sömnforskningen visar på andra symptom likaså tycks det pseudovetenskapliga skiktet som vill få sockerboven i fållan gå bet när antagandet granskas i mer strukturerade sammanhang. Det har studerats i otaliga forskarmiljöer hur det metabola skulle kunna bidra till sammanfallande neuroner, och det är ännu inte ett uttömt fält, precis som nämns i artikeln. Föräldrar till ungar med den här typen av diagnoser har testat allt som kommer i botets väg: macrobiotisk kost, laktos & glutenfri, vegan, finns inte ett långskott de inte reagerat på. Valsafari, delfinsim, på nittiotalet åkte amerikanska scharlataner omkring och gav ljudterapi, signaler in i örat, den grupp barn med autism som jag då arbetade med åkte allihop, utan större bot eller bättring, men det kostade skjortan. Alla äter väl sen ca. tio år tillbaka extremdoser av eyeQ, osubventionerat.
Tycker själv att man listade en varierad rad troliga orsakssamband i artikeln. Jag som på håll följt medicinarnas forskning om neuropsykiatriska tillstånd under 20 år tycker ändå att dom håller en hög forskaretik, en lika frenetisk som öppen nyfikenhet för att hitta orsaker och samband, samt avskriva dem som inte kan verifieras. Att enas om diagnsoavgränsningarna är också ett fält udner ständig konfrontation och utveckling. Man vill verkligen hitta svar.
Den andra falangen Sociologerna har mig veterligen inte presterat en värdig anfallsvinkel som tar ner och släcker ut all annan teori.
I sakens natur ligger förstås att den sociologiska forskningen inte ens tillerkänner personer med diagnostiserad adhd som en population värd att studera. Man kan sia om samhällets organisation, och utslagningstendens, naturligtvis, det gör vi som möter dessa barn dagligen ständligen och jämt, inte minst över hur skolan knoppar av och stigmatiserar.
Katastrofalt är ändå att när jag nyligen läste in gymnasielärare så fick vi en lektion(1) kring unga i behov av särskilt stöd, denna föreläsning hölls av en herre som för 20 år sedan hade typ vikarierat på ett skolhem. Hans kontenta var att: Livet, kan du inte göra om, så stilla din hetsiga själ.
Men livet för ungdomar i svårigheter i linje med dem som tas upp i t.ex. adhd kriterierna går att göra om, med ofta påfallande enkla medel rår man på det, men för det krävs nog en orientering bortanför normstyrda, schablonartade tankegångar om vad en människa ÄR och hur hon lär.
Diagnosen i sig är inte intressant, men vad vi gör som pedagoger för en unge som uppvisar vissa egenheter är livsavgörande för denne.
LikeLike
Vad jag har sett så har inte genetikerna heller lyckats speciellt bra. Så vi står där och stampar både när det gäller orsaker och “behandling”.
LikeLike
Det är nog sant, och det är få seriösa forskare som hävdar motsatsen. Det finns en hel del läkemedel som bidrar till förbättrade funktioner, men det ligger fortfarande störst ansvar på kunskap om och kring förmågor och begränsningar för att kunna slipa ett bemötande som gynnar.
Så även om man inte har svaren, så finns det tack vare idoga försök att veta mer ett helt territorie av erlagd erfarenhet och kunskap som bidrar till att öka förståelsen.
LikeLike
Jag är inte helt säker på att man ens vet varför dessa läkemedel fungerar.
LikeLike
Frågan är vad man kan rekommenderas göra annorlunda som lärare då en elev viftar med en diagnos på ADHD. Ofta känns diagnosen för mig bara som ett frikort till att få snacka och surfa på lektionen och att slippa jobba.
LikeLike
Det där var en så inihelvete okunnig och genomkorkad kommentar.
LikeLike
Lyssna på Lena Anderssons Vinter i P1 och kliv upp ut myrvattnet.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=4858881
LikeLike
Fick bara en lust att fundera lite kring Lena Anderssons program, det har satt i gång tankarna, först till det hon sa om att allt skall reduceras till mening, angelägen, trovärdig, stringent mening, saxad sanning, som hon sa, inte limmat pråligt språk: allt måste skalas av intill det meningsbärande sanna, ungefär så sa hon: processen skulle stå i avsaknad av koketteri och grumligt seende … Men?! Hörrni: va det inte lite märkligt, eller var mer en uttryckt konstnärlig strävan för hennes skrivprojekt? Inte kunde hon väl mena att allt skulle vara i den stramheten? i så fall var det väl lite kokett? hajade jag galet?
LikeLike
Drömmen om ett rent och avskalat språk – utan baktankar och känslosamhet – jo det kan nog ovkså tolkas som idealistiskt och kokett.
Vitramåar ju runt i kompromisserna och det gäller antagligen både språk och handlingar.
LikeLike
Vitramåar = vi trampar?
Kompromisser är möten, och utan möten blir det inte mycket av med kommunikationen.
LikeLike
Tack för förtydligandet ( vi trampar).
En del av hemligheten är väl att få de här kompromisserna att framstå som genomtänkta och framstegsvänliga.
Men just i det här ämnet finns det lite utrymme för renlärighet.
LikeLike
Ja, ungefär så, kompromisser, som mutationer, som missbehag, i det som ändå följersom fysiken följer sina lagar …
Men! jag tolkade det som om Andersson ville att typ “pedagogiska ansatser” inte skulle ägna sig åt att grumla sinnet, eftersom hjärnan bestod av intryck OCH arv, som hon sa. Det distinkta däremellan tycker jag att hon inte hade funderat tillräckligvt klart över: skillnaden mellan perception och kognition är nog en intellektuellt differentiering av praktiska skäl, för att påvisa HUR det fungerar, inte möjlig att egentligen skilja åt. MEN, tillbaka till tanke ett: ville hon att hjärnor skulle utsättas för alternativa “intryck”, såna som spårade hjärnorna ut i periferier som deras ursprungsmiljö(läs fundamentalistiska tankegångar och förtryckande system)? VIlle hon att de nya intrycken som skulle duschas på formbara hjärnor skulle vara så sanna och rena som möjligt, utan lögn och förbannad dikt? Var det egentligen vad hon sa?
Då funderade jag på hur hon kommit dit – i sitt försök att förstå genom hennes tidigare religionsdekonstruktions- iver, eller? Och hon är väl där då ganska så färsk i sitt tänkande om HUR hjärnan fungerar:, ingen neurolog så att säga, och ingen pedagog heller. I sak har hon ju rätt, som ide: men som praktik kan det väl anta lätt fasistiska drag? Eller: hur tänker ni?
LikeLike
Ouch!
Jag är rädd att vi kliver ut i fenomenologiska utmarker och min lilla hjärna är inte riktigt beredd att släppa de stödkäppar i form av språkliga begränsningar som vi brukar använda för att göra oss förstådda.
Jag tolkar Andersson som att hon längtar efter intellektuell klarhet och vetenskaplig precision – men väljer att hålla dörren öppen för mer intuitiva tolkningar av hur hjärnan fungerar.
Till sist är det ändå ett mysterium.
LikeLike
Ja, och det är väl så att det för Andersson gör ont i tanken(inte “själen” förmodar jag) att säga det högt: tillslut är det ändå ett mysterium. Detta konstaterande är ju förstås ingen intäckning för att sluta söka intellektuell klarthet.
Ja, nu börjar hennes ord blekna, men inte var hon ,särskilt “sax” där mot slutet när hon skulle beskriva “mysterier” kring hur man “tar ner” musik … (minns jag galet nu, igen?) …
Grejen är bara att jag fortfarande funderar på lärandet, och däribland förmågan att påverka tänkandet, [så som film noir trenden också gjorde: “Kvinna under påverkan”(vilken rafflande titel) … ]. Och om jag följer hennes resonemang mot slutet, där min förmåga och erfarenhet tar stopp, så hittar jag inte klarhet, om du förstår. Jag måste veta mer!
LikeLike
Just den filmen gjorde fruktansvärt ont när jag såg den första gången och jag minns fortfarande Peter Falks förtvivlan över att inte nå fram till Gena Rowlands. Det var en irrationalitet i det som skakade om mig då och delvis gör det fortfarande.
Att verkligen försöka förstå – men inte kunna skapa den där klarheten som vi gärna smickrar oss med. Det finns ett större mönster här.
LikeLike
Anders!!!!!
Kom ihåg att detta är den vänligaste bloggen i norra Europa!
LikeLike
Förlåt. Ta gärna bort “så ………….”. Meningen fungerar ändå.Jag vart bara så besviken på uttalandet:
“Ofta känns diagnosen för mig bara som ett frikort till att få snacka och surfa på lektionen och att slippa jobba.”
Man skall inte slå på dem som redan ligger ner.
LikeLike
Ja, frågan är vad man kan göra. I början av 90-talet jobbade jag på fritis och var då resurs åt en kille med adhd. Det gällde då att uppmärksamma när han fick svackor i sitt fokus.
Men vad hjälper det idag. Ser man till barnomsorgen, får man knappt några resurser nu för tiden. Det finns inte pengar. Och vad kan egentligen en lärare i klass på 25-30 elever göra? Får läraren en resurs till eleven?
Nej, jag tror inte att det finns dom pengarna där heller. Så även om man kunde “vifta med diagnosen” för att par år sedan, så är nog läget ett annat idag.
LikeLike
Det en lärare med 25-30 elever kan göra är, återigen, att planera, dokumentera och kommunicera.
1.Planera och se till så att läraren hela tiden har en uppgift till att ge eleven så att denne inte sitter och blir uttråkad och dennes hjärna börjar roa sig själv. Planera för de stunder när elevens uppmärksamhet svackar. Planera rummet så att läraren alltid kan ta kontakt med eleven, ögonkontakt eller fysisk kontakt och så att elevens plats befinner sig på en för eleven så optimalt koncentrationsvänlig plats det bara går. För att hitta den platsen, se punkt 2 och punkt 3.
2.Dokumentera – vad fungerar, vad fungerar superbra, vad fungerar inte alls. När fungerar det? Hur ser förhållandena ut när det fungerar, och hur ser de ut när det inte fungerar? Så detaljerat läraren någonsin kan (det betalar sig efter en förvånandsvärt liten tidsrymd)
3.Och så kommunicera med eleven, på ett tydligt och rakt sätt. Under lektionstid, och efter lektionstid. Tala om för eleven att idag gick ju allt så otroligt bra, berätta, hur upplevde du det? Hjälp eleven att skapa strategier att hantera transportsträckor (ty sådana ställer till problem), att hantera kaosartade situationer (ty sådana ställer till problem), att sortera vilka intryck som är ovidkommande och vilka som är viktiga (ty sådant ställer till problem) etc. Var noga med att se till att informera eleven om förändringar i god tid, vare sig det gäller utflykter eller ommöbleringar i schemat eller vad det nu kan vara. Eleven kommer många gånger glömma det och bli överraskad i alla fall, men lärarens uppgift är att tillhandlahålla informationen på så många sätt som möjligt.
LikeLike
Låter som en beskrivning av vad lärare gör med alla elever hela tiden.
LikeLike
Tja, de allra flesta med ADHD är rätt vanliga människor på det stora hela, så det är kanske inte så konstigt.
Om nu lärare gör så med alla elever hela tiden undrar jag, i en liten sidoreflektion sådär, hur det kan komma sig att det inte fungerar bättre generellt i svenska skolor?
LikeLike
På tal om…
Hörde en historia av min vän skolfuxen. Detta utspelade sig långt före det fanns namn på detta hära. Han hade en kompis till lärare som var fena på att upptecka dessa hyperaktiva. När han hade sådana elever och de började sagga och hade svårt att sitta still lät han h*n lämna lektionen och för att springa ett varv runt skolhuset. Konsentrationen var återställd och eleven kunde prestera.
Kanske så enkla knep kan gälla än idag. För problemet är väl att kapaciteten i arbetsminnet är sämre hos dessa barn. Med tiden brukar det växa bort hos de flesta. Ytterst liten procent fortsätter att ha problem i vuxen ålder.
LikeLike
Plura, idrottläraren i mig blev glad av att läsa det där. Mer rörelse åt barn och elever! 🙂
När jag har samling på jobbet och märker att barnen börjar skruva på sig eller pilla på varandra, då blir det dans. Sedan kan dom sitta stilla en stund till innan maten är framplockad.
LikeLike
Studenter behöver också röra på sig. Och jullediga lärare!
LikeLike
Fint Morrrica. Och vi som sliter i skolan för att utöka tankegodset mot mer kreativa lösningar för att möta olikheter i elevgrupper vet att det INTE är som du skriver som det brukar fungera i alla lägen. Tvärtom finns fortfarande så enormt många oreflekterade föreställningar om konsekvenspedagogik, att MAN måste lära sig, att man inte kan ta det gottigaste, inte vifta med diagnos så man får surfa, att man MÅSTE slita med det tråkiga för att bli den goda människan från Sezhuan. Tyvärr alla glada kompetenta strålande pedagoger som allaredan är mästare på att anpassa och tydliggöra, vi måste fortsätta dela med oss av de enkla lösningarna på ofta symboltunga karaktärsbundna, feltolkade “problem”.
LikeLike
Som jag förstår det, så var det hårt arbete och motivation som hjälpte fram pojken i länk 3 ovan.
LikeLike
Maths, allt det sociala stöd som skoldaghemmet gett, medicineringen och den strukturerade skolgången är det som skapar utrymme för honom att arbeta och finna sin motivation. Han har fått hjälp att skapa sig strategier för att hantera sin situation (se punkt 3 i min drapa ovan) och han får fortsatt stöd för att komma vidare i sina studier och sin vardag. Låt oss inte vifta detta under mattan.
LikeLike
Nej, Morrica, vi ska inte sopa det sociala stödet under mattan! Förutom Concerta och Ritalin är det väl det vi kan ge i form av “behandling”?
LikeLike
Ouch, de där citationstecknen var inte snälla!
Medicinerna är ett komplement till det sociala stöd och etablerandet av de strategier du sätter inom smått sarkastiska citationstecken här, inte tvärtom.
LikeLike
Morrica, det beror på hur du definierar behandling. 😉 Vi talar inte penicillin här eller KBT. Men jag förstår hur du tänker.
LikeLike
Jo, KBT pratar vi definitivt, det är inte sällan en betydelsefull del i att etablera de där stratergierna vi pratat om. ADHD är ingen snuva, och inte heller någon ursäkt för ett eller annat, utan precis som en hörselskada eller synnedsättning något man måste lära sig att leva med, även om man kan lindra de problematiska aspekterna med medicin, hörapparat eller glasögon.
LikeLike
Det är väl jätte bra om barnen får stöd av KBT-psykologer. Men hur ofta sker det i hela Sverige? Jag vet inte. Vad jag vet är att det är otroligt svårt att få pengar till en resursperson på dagis och i skolan. Och resurspersoner brukar vara outbildade.
LikeLike
Det är en helt annan diskussion, och ett problem i sig. Egentligen två, outbildade resurspersoner kan vara guld, men de kan också vara katastrof och göra situationen rent ohanterlig. Snacka om lotteri.
LikeLike
Kanske är det samhället/omgivningen som förändras snarare än en ökning av adhd. Dvs att adhd i många fall inte är ett “fel” utan en respons på en viss typ av stimuli. Vi ser det som fel för att responsen inte passar in i vårat m.a.p. beteende ganska intoleranta samhälle. Negativ stress ger t.ex. likartade symtom hos ganska många människor. Det skulle också förklara varför det fungerar bra i vissa situationer, men inte andra. Dvs, att personen kastar mellan en sorts flow och en negativ stressrespons beroende på situationen.
Ökar vi den typen av stimuli som triggar den negativa stressresponsen så ökar diagnoserna och tvärtom.
LikeLike
Jag läser och funderar. Det känns fortfarande som om jag famlar efter ledtrådar och just nu är jag glad över min försiktiga hållning.
Vem vill gå vilse i ett mnfält?
LikeLike
Minfält är väl en ganska bra beskrivning av hur situationen ser ut mer i allmänhet i samhället. Vem som helst kan när som helst gå på en mina och då är man körd, utom de förstås som sitter kvar i säkerhet och skickar ut kanonmaten framför sig istället och de hyllar vi som stora ledare, entrepenörer, visionärer o.s.v.. Är det konstigt att människor ballar ur?
LikeLike
Del 2
http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1596289/Ideologin-inom-psykiatrin-ger-stora-skillnader.html
http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1596290/Skolbetyget-blev-en-upprattelse.html
LikeLike
Vi hade en diskussion om det här hos Christer för ett år sedan. Om någon vill friska upp minnet.
LikeLike
Hur mycket material har dom på sydsvenskan? Dom har satsat stor på ämnet. Intressant är det. Och länk 5 ger många frågar, både genetiskt och sociologiskt.
LikeLike
Inte för att jag följt skriverierna i Sydsvenska. Får väl ta mig i kragen att göra det. Kan inte låta bli att fundera på det här med barn som på ett eller annat sätt befinner sig positivt eller negativt utanför normaliteten.
Om jag förstått det hela sumpar skolan 13000 barn per år som aldrig kommer ut ur skolan, sk outdrops. Samhällskostnaden för dessa outdrops är 150 miljarder kronor.
Frågan infinner sig, varför har inte skolan förmåga att hantera barn utanför normaliteten? Om skolan ska vara till för alla är det nog hög tid att fundera på uppdraget på allvar.
Några små funderingar har jag skrivit efter att sett sista programmet av VBSS: http://pluraword.blogspot.com/2012/01/avancerad-barnmisshandel.html
LikeLike