Visst finns det andra förklaringar. Jag gav en. Den känner jag mig helt säker på efter 3 år på NV – programmet, 4 år Teknisk Högskola och att ha haft en extrem duktig kvinnlig präntare anställd i mitt företag.
Den kvinnliga präntningen var överlägsen i samtliga faser.
Anders vad har skrivandet med bildminnet att göra. För egendel stör det bara att skriva anteckningar. Jag tar inte in vad föredragshållaren säger till de bilder h*n pratar till.
Nästa sak man kan fråga sig är när ska man ha tid och läsa alla anteckninga man i så fall gör?
Det är bättre att lyssna och sedan använda kursdokumentationen för att komma ihåg sammanhanget.
Plura, både du och Anders har rätt, men fel, i era slutsatser.
Den som drar så generella slutsatser om ni gör utifrån enstaka, personliga, erfarenheter har skapat sig en fördom, inte någon vetenskapligt användbar insikt.
Människors minne är komplexa mekanismer som påverkas av många olika faktorer – gener, uppväxt, vana, sammanhang, träning spelar in och mycket mer. Genus och det som vardagligt benämns personlighet har sina betydelser, men i mycket liten grad i jämförelse med annat, hur gärna man än vill att det ska vara annorlunda.
Anders kan ha en poäng där. För en del forskning visar att man kan aktivera minnen när man skriver, minnen som inte dyker upp när man pratar.
Sedan är det en annan sak att man kan ha en inlärningsstil som inte gynnar att man tar in det skrivna ordet på samma sätt som när någon talar. Och att gå tillbaka till sina anteckningar är en erkänd inlärningsmetod.
Det är möjligt att flickorna är mottagligare för de dolda budskapen i undervisningen och att de är skickligare på att skapa goda relationer till sina lärare.
Är jag orimligt besvärlig om jag ber att vi är lite övertydliga om detta i samtalet, generaliseringar slår, som du säger, ofta väldigt fel och skapar ibland onödig irritation.
Alltså, vi talar om gruppen elever som får ett slutbetyg i enskild kurs som ligger över det resultat de presterade på NP i denna kurs. Vi avgränsar oss dessutom till att tala om flickor i denna grupp, och funderar över om det kan finnas något mönster som kan ligga till grund för att de får högre betyg än resultatet på NP indikerat. Är jag med på banan?
Morrica, dec 4, 3:05 e m,
jag kan inte undgå att bli lite skeptisk eftersom det här med att generaliseringar kan slå fel sällan är något som omtalas när det generaliseras om pojkar. Inte helt sällan blir det argumentet när det gäller flickor en ursäkt för att inte problematisera eller diskutera flickors beteenden bl.a. i skolan.
Det måste gå att diskutera baksidan av duktig/flitig mm. i form av den suboptimerade nyttomaximering och det ögontjänande som det faktiskt många gånger leder till.
Det kan inte alltid vara så allt som kan betraktas som det minsta negativt om flickor eller deras beteenden ska tystas ner för att “det vore ju så hemskt om någon oskyldig flicka känner sig anklagad” o.s.v..
Jag försöker tona ner den här rättvisesidan av genusdiskussionen – ett misstag ursäktar aldrig ett annat och generaliseringar är sällan intressanta. Annat än som hypoteser.
Skepsis är sunt och bra, inbilla dig dock vänligen inte för en sekund att jag är mer positivt inställd till generaliseringar gällande andra kön än vad jag är till generaliseringar gällande flickor. Som Mats så klokt säger, generaliseringar har sin plats, men att försöka smälla i världen något i stil med att “alla” pojkar går i spinn över en tvåtaktsmotor blir bara larvigt, och gagnar ingen.
Ok?
Bra, då kan vi fortsätta.
Ursäkta att jag kapade ditt kommentarsfält ett ögonblick, Mats
Morrica,
om det är så att du tycker att det är tanken på att det kan finnas olika beteenden eller negativa beteenden hos flickor relaterade till skolan som är larvig, så är det kanske bättre att diskutera varför du anser att det är så än att gömma den diskussionen bakom en pseudo-diskussion om generaliseringar och definitioner av grupper.
Motsvarande diskussion om pojkars beteenden har redan fått ett enormt utrymme oavsett om du tycker att det är bra eller inte och det framstår då som ganska överkänsligt att genast hugga på en sådan tankegång innan den hunnit utvecklas till ett sådant stadie att det blir möjligt att definiera grupper närmare.
Det behöver inte handla om gener eller stora grupper för att påverka t.ex. betygs-/resultatfördelningar, men det kan göra det. Detta är dock inget man vet från början och det finns därför ingen anledning att stampa på idéerna på det stadiet. Detta är bakgrunden till min tidigare kommentar.
Det är helt tillåtet att testa tankar här. Frågan om könets betydelse ( hos lärare och elever) har varit tabuiserade som forskningsområde och därför är det fritt fram för spekulationer.
Du är säkert duktig på saker och ting här i världen men tankeläsning hör helt klart inte till dessa. Kanske är det så att du vädrar små fördomar om att alla kvinnor är någon slags radikalfeminister här, vad vet jag, men låt mig bara för tydlighets skull påpeka att det var Mats (som är man) som stod för avgränsningen och jag(som är tant) som frågade om jag uppfattat honom rätt.
Den logiska slutsatsen av det faktum att pojkarna missgynnas i skolan, blir inte att pojkarna kommer att drabbas i “det verkliga livet”. Däremot innebär flickornas fördelar innanför skolväggarna, att de ytterligare halkar efter, i det som händer utanför. Som alltid.
Ang Dennis kommenter så blir jag mest less på alla som minsann kan skriva eller tala så fint om “hur skolan borde vara” – som om alla lärares ambition vore att ta död på kreativitet och korvstoppa elever med onödigheter. Jag säger bara testa själv att ge ett gäng tvååringar, åttaåringar, femtonåringar eller för all del i största delen av samhället femitoåringar:
“…frihet att själva bestämma…
…vad vi gör…
…hur vi gör det…
…med vem vi gör det…
…och när vi gör det.”
Vanliga “dödliga” lärare nöjer sig med att försöka se till att eleverna lär sig så mycket som möjligt samtidigt som de har så kul som möjligt och utvecklas till så sjyssta individer som möjligt.
Den dag någon kan visa mig att man lyckats massproducera skola (vilket är det enda vi kan inom rimliga ekonomiska ramar) utifrån dessa frihetsideologers entreprenöriella (blev det rätt nu?) dogmer så ska jag överväga om jag har fel. Nån som vill anmäla sin unge som försökselev?
Jag tror det finns utrymme för både cyniker och romantiker – de flesta av oss försöker balansera de här sidorna i vardagen. Ibland går det riktigt bra.
1. Mats, jag ber om ursäkt för att jag “kidnappar” tråden off topic, men det går inte att kommentera hos Dennis. Lämnar tråden till ämnet efter detta 🙂
2. Dennis, jag ber om ursäkt för att jag uttryckte mig otydligt. Det är inte det att jag tror att det inte går, eller att det skulle vara för svårt för mig eller lärare (själv undervisar jag inte just nu). Jag tror helt enkelt inte att det är önskvärt. Vi har inte samma bild av vad eleverna och samhället behöver. Mats delar upp oss i cyniker och romantiker och jag tror att jag vet vem han kallar vad. Jag menar att det är cyniskt att inbilla eleverna att det framtida samhället inte kommer att kräva precis det motstatta till det jag citerar från dig ovan. Ingen av oss vet vart samhället och arbetsmarknaden är på väg, men jag har svårt att tro att det inom överskådlig tid inte kommer att vara vanligast med arbeten där man förväntas komma i tid, utföra en bestämd uppgift, se till att få den klar inom till en viss tidpunkt och dessutom utföra den för eller med personer som man inte själv valt. Att kunna se kreativiteten och glädjen i detta är för mig skolans uppgift och då är det det lärarna behöver stöd i, inte beskrivningar av att de borde göra något helt annat, något som inte ens ryms inom de demokratiskt beslutade styrdokumenten. Jag uppfattar mig själv som en romantiker, som tror att skolan kan bidra till bildning och lära ut att man måste ta ett individuellt ansvar för det kollektivt bästa. Att göra det man själv vill, när och hur och med vem man vill behöver man inte lära sig, det föds vi ju med.
Min bestämda uppfattning, är att ett paradigmskifte har ägt rum (i samma omfattning, och större, än det då vi gick från bondesamhälle till industrisamhälle). I ett sådant upphör regler att gälla. Gamla sanningar blir till nya. Det som tidigare varit framgångsrikt fungerar inte längre.
I de sammanhang som jag befunnit mig i, i snart 10 år, har jag träffat vd:ar och personalchefer från mängder av olika branscher (jag arbetar bl.a. med att ta fram Yrkesutbildningar i samverkan med näringsliv, stat och kommun). En överväldigande majoritet av dessa, är överens om att det nya paradigmet, kräver HELT andra kompetenser och färdigheter än tidigare. Oftast sådana, som går just precis tvärtemot, det som tidigare varit nödvändigt.
Därmed inte sagt att just precis allting är annorlunda nu än förut. Således kommer det med all sannolikhet fortfarande att vara viktigt att just komma i tid, hålla deadlines etc.
Dock känner jag mig helt säker på att just friheten att själva bestämma ”vad vi gör, hur vi gör det, med vem vi gör det, och när vi gör det”, är en direkt förutsättning för att bygga de kompetenser som vi alla (förutsätter jag) kan vara överens om att samhället behöver framöver, nämligen: förmågan att vara kreativ, förmågan att berätta en historia, förmågan att se komplexa sammanhang, förmågan att skapa goda relationer, förmågan att designa och förmågan att sprida glädje.
Jag vet att det inte var din avsikt Mats, det var bara en så lättköpt poäng för mig att spinna vidare på det 😉
Själv är jag nog i huvudsak en obotlig cyniker med romantiska prickar (som väl då borde ha formen av små rosa blommor, typ mormors sovrumstapet).
När det gäller paradigmskiften ställer jag mig tvekande till att ha alltför bråttom att anpassa sig, det är så trist att se alla de fina badankorna (och eleverna med för den delen) forsa ut med badvattnet.
Vi som jobbat länge intar kanske en slentrianmässigt avvaktande hållning till skolfrälsare, konsulter och andra bilhandlare som sveper in oss med allsköns retorik. Jag hör definitivt till den skeptiska gruppen och hävdar konsekvent att jag erövrat rätten att yttra mig genom 25 år i barngrupp.
Samtidigt anar jag att det finns en viss risk att jag uppfattas som dryg och förändringsobenägen.
Men jag håller med Anna och värjer mig om lättsinnigt utropade nya paradigm. Var är de? Hur ser de ut? Kan vi ta på dem?
Särskilt tråkigt blir det när det nya paradigmet är besvärande likt det gamla.
Jag tror just att den slentrianmässigt avvaktande hållningen kan vara en del av grundproblemet, Mats. Den, i kombination, med förmågan att lyckas blunda för den fantastiska förändring som ägt rum, utanför skolans väggar de senaste 20 åren. En förändring, som dock, i allra högsta grad, borde ha med det som händer innanför väggarna att göra.
Min ambition, med mitt första inlägg, var inte att diskutera huruvida ett paradigmskifte ägt rum eller ej. Den diskussionen förutsatte jag vara avslutad för länge sedan. Inte heller var min avsikt att trampa någon på tårna, även om jag anar att det är just det jag gjort. Sorry.
Dessa klipp, om några, tycker jag, som faktiskt också befunnit mig i skolans värld i över 20 år (dock inte på heltid), visar en mängd olika tecken på att ett eller flera paradigmskiften ägt rum. Eller, vad säger ni?
Jag säger som Joseph Heller “Någonting har hänt” – frågan är bara om det är på ytan eller djupet.
Ja produktionsförhållandena förändras snabbt och den lille hobbymarxisten i mig menar att det har konsekvenser för hur den ideologiska överbyggnaden (och dit räknar jag skolan) ser ut. På ett plan innebär det också att de nya idéerna legitimerar de förändringar som redan har skett – å andra sidan kan vi tänka oss att det nya tänkandet också underlättar eller skyndar på de historiska rörelser vi ser omkring oss.
Tack för länkarna – de är bekanta och mycket tankeväckande. Jag skulle gärna befria skolan ur industrimetaforernas strupgrepp och är djupt skeptisk till stadieteoriernas linjära utvecklingssyn. Baksidan är att vi måste ha någon form av kommunicerbar struktur som de flesta förstår. Idag känns det som om formen ibland är viktigare än innehållet och att vi fokuserar på det mätbara, men vad skulle Skolinspektionen annars inspektera…
Jag är delvis skeptisk till en del av paradigmskiftesretoriken av andra skäl. Uppgörelsen med utvecklingspsykologin inom den moderna barndomsforskningen (jfr Sommer m.fl) innebär en besvärande teorilöshet. Våra studenter lär sig att Freud, Piaget och Erikson har fel och att det har kommit något nytt och fint som kallas “det kompetenta barnet” – men det är en bildning som vilar på lösan grund.
Får man länka till samma sak i två olika trådar hos dig Mats? Om inte ber jag dig ta bort den i den andra tråden, där den helt klart var off-topic, här känns den mer relevant. http://www.matsohlin.com/?p=201
Jag tror inte folk känner sig “trampade på tårna” Dennis. De känner att uttalanden om att “inget hänt inom skolans väggar på 20 år” är ett rent hån mot det arbete de utför. Självklart har det tvärtom hänt massor, varav en del för att anpassa sig till en förändrad värld, en del för att värna sig och eleverna emot densamma.
Jag har inte haft för avsikt att håna. Däremot att utmana och ifrågasätta.
Vidare håller jag inte alls med dig om att det generellt sett har skett stora, viktiga och avgörande förändringar innanför skolans väggar. Inte alls. Särskilt inte om man jämför med det som händer utanför, och särskilt inte om man med förändringar menar “utveckling, i rörelse, framåt”. Tyvärr, där skiljer sig nog vår uppfattning om hur verkligheten är beskaffad, väsentligt åt.
Ah – tack för vinken Dennis! Det är där vi har träffats!
Jag menade inte att vara svår – men eftersom jag jag jobbar med de här begreppen och examinerar studenternas eventuella förståelse av dem måste jag hålla uppe masken.
@Anna
Jag har inga regler alls för länkning och tycker också att Öhlins kritik av Ken Robinson är intressant. Jag använde den i en presentation av hur den utbildningspolitiska diskussionen ser ut just nu. Kritiken av kritiken av kritiken…
Att både omfamna och undvika utvecklingen – jo det är väl den största utmaningen!
All denna framgång inom skolan, men sedan bli begränsad av obetalt arbete i hemmet. Killarna kanske klarar sig utan betyg; kvinnorna som fick betygen hänger ändå inte med i arbetslivet.
Visst är det ett slags val, men frågan är hur fritt det är. Många av de här valen sker som någon form av reflex, för man är inte medveten om vad man egentligen gör.
Jag var mer ute efter att försäkra mig om att jag förstått vad Maths ville säga än erbjuda någon defintion, Mats, trots att begreppet reflektion är intressant i sig att reflektera kring.
Tysta tankar 
Jag har ända sedan 70-talet misstänkt att det finns en begåvning hos kvinnor.
Att lära sig utantill – ett slags fotografiskt minne. Präntar man fina anteckningar så bildar präntningen ett bildminne.
Då kan man få bra på sin egen lärares ordnade fysikprov utan egentligen ha fattat fysik.
Nationella prov och högskoleprov är då lite mer luriga.
Utantillinlärningen funkar då inte lika bra.
LikeLike
Jag försöker lägga band på min konspiratoriska och insinuanta sida. Det måste finnas andra förklaringar än de du beskriver.
Problemet är att jag inte kommer på någon just nu…
LikeLike
Visst finns det andra förklaringar. Jag gav en. Den känner jag mig helt säker på efter 3 år på NV – programmet, 4 år Teknisk Högskola och att ha haft en extrem duktig kvinnlig präntare anställd i mitt företag.
Den kvinnliga präntningen var överlägsen i samtliga faser.
LikeLike
Anders vad har skrivandet med bildminnet att göra. För egendel stör det bara att skriva anteckningar. Jag tar inte in vad föredragshållaren säger till de bilder h*n pratar till.
Nästa sak man kan fråga sig är när ska man ha tid och läsa alla anteckninga man i så fall gör?
Det är bättre att lyssna och sedan använda kursdokumentationen för att komma ihåg sammanhanget.
LikeLike
Plura, både du och Anders har rätt, men fel, i era slutsatser.
Den som drar så generella slutsatser om ni gör utifrån enstaka, personliga, erfarenheter har skapat sig en fördom, inte någon vetenskapligt användbar insikt.
Människors minne är komplexa mekanismer som påverkas av många olika faktorer – gener, uppväxt, vana, sammanhang, träning spelar in och mycket mer. Genus och det som vardagligt benämns personlighet har sina betydelser, men i mycket liten grad i jämförelse med annat, hur gärna man än vill att det ska vara annorlunda.
LikeLike
Anders kan ha en poäng där. För en del forskning visar att man kan aktivera minnen när man skriver, minnen som inte dyker upp när man pratar.
Sedan är det en annan sak att man kan ha en inlärningsstil som inte gynnar att man tar in det skrivna ordet på samma sätt som när någon talar. Och att gå tillbaka till sina anteckningar är en erkänd inlärningsmetod.
LikeLike
Vem har sagt att livet är rättvist?
Kan en förklaring vara att det är mer damer än herrar i skolan och därmed snevridning i bedömningsgrunden?
LikeLike
Det är möjligt att flickorna är mottagligare för de dolda budskapen i undervisningen och att de är skickligare på att skapa goda relationer till sina lärare.
Men det borde inte påverka betygssättningen
LikeLike
“flickorna”? Alla flickor, flickor generellt eller somliga flickor? Är alla flickor lika?
LikeLike
Antagligen samma generaliseringsgrad som när det gäller pojkarnas “antipluggkultur” och liknande uttryck.
LikeLike
Låt oss begränsa urvalet till just den grupp som överbelönas betygsmässigt i förhållande till sina resultat på NP.
Hur representativa de är för den totala populationen tror jag inte är ett lämpligt ämne. Alltför stort, svårt och laddat!
LikeLike
Är jag orimligt besvärlig om jag ber att vi är lite övertydliga om detta i samtalet, generaliseringar slår, som du säger, ofta väldigt fel och skapar ibland onödig irritation.
Alltså, vi talar om gruppen elever som får ett slutbetyg i enskild kurs som ligger över det resultat de presterade på NP i denna kurs. Vi avgränsar oss dessutom till att tala om flickor i denna grupp, och funderar över om det kan finnas något mönster som kan ligga till grund för att de får högre betyg än resultatet på NP indikerat. Är jag med på banan?
LikeLike
Just så tänker jag att det kan vara möjligt att föra ett värdigt samtal utan polariserande avsikter!
LikeLike
Så bra!
LikeLike
Funderar på att beskriva tre exempel på texter i Sydsvenskan som exemplifierar motsatsen. Men det är nog ingen bra idé.
LikeLike
Morrica, dec 4, 3:05 e m,
jag kan inte undgå att bli lite skeptisk eftersom det här med att generaliseringar kan slå fel sällan är något som omtalas när det generaliseras om pojkar. Inte helt sällan blir det argumentet när det gäller flickor en ursäkt för att inte problematisera eller diskutera flickors beteenden bl.a. i skolan.
Det måste gå att diskutera baksidan av duktig/flitig mm. i form av den suboptimerade nyttomaximering och det ögontjänande som det faktiskt många gånger leder till.
Det kan inte alltid vara så allt som kan betraktas som det minsta negativt om flickor eller deras beteenden ska tystas ner för att “det vore ju så hemskt om någon oskyldig flicka känner sig anklagad” o.s.v..
LikeLike
Jag försöker tona ner den här rättvisesidan av genusdiskussionen – ett misstag ursäktar aldrig ett annat och generaliseringar är sällan intressanta. Annat än som hypoteser.
LikeLike
Kära Johan,
Skepsis är sunt och bra, inbilla dig dock vänligen inte för en sekund att jag är mer positivt inställd till generaliseringar gällande andra kön än vad jag är till generaliseringar gällande flickor. Som Mats så klokt säger, generaliseringar har sin plats, men att försöka smälla i världen något i stil med att “alla” pojkar går i spinn över en tvåtaktsmotor blir bara larvigt, och gagnar ingen.
Ok?
Bra, då kan vi fortsätta.
Ursäkta att jag kapade ditt kommentarsfält ett ögonblick, Mats
LikeLike
Det gjorde du rätt i. Alltid lika välkommen.
LikeLike
Morrica,
om det är så att du tycker att det är tanken på att det kan finnas olika beteenden eller negativa beteenden hos flickor relaterade till skolan som är larvig, så är det kanske bättre att diskutera varför du anser att det är så än att gömma den diskussionen bakom en pseudo-diskussion om generaliseringar och definitioner av grupper.
Motsvarande diskussion om pojkars beteenden har redan fått ett enormt utrymme oavsett om du tycker att det är bra eller inte och det framstår då som ganska överkänsligt att genast hugga på en sådan tankegång innan den hunnit utvecklas till ett sådant stadie att det blir möjligt att definiera grupper närmare.
Det behöver inte handla om gener eller stora grupper för att påverka t.ex. betygs-/resultatfördelningar, men det kan göra det. Detta är dock inget man vet från början och det finns därför ingen anledning att stampa på idéerna på det stadiet. Detta är bakgrunden till min tidigare kommentar.
LikeLike
Det är helt tillåtet att testa tankar här. Frågan om könets betydelse ( hos lärare och elever) har varit tabuiserade som forskningsområde och därför är det fritt fram för spekulationer.
LikeLike
Käre Johan,
Du är säkert duktig på saker och ting här i världen men tankeläsning hör helt klart inte till dessa. Kanske är det så att du vädrar små fördomar om att alla kvinnor är någon slags radikalfeminister här, vad vet jag, men låt mig bara för tydlighets skull påpeka att det var Mats (som är man) som stod för avgränsningen och jag(som är tant) som frågade om jag uppfattat honom rätt.
Är du med på banan nu?
LikeLike
Du, Mats, är det ett hot eller ett löfte? Och har du med det här inlägget redan brutit med din föresats? 😉
LikeLike
Jag är inte så bra på löften. Trolösheten är min religion.
Men jag försöker dra ner på de här inläggen. Ibland blir jag skrämd av min förutsägbarhet och jag vill gärna förvåna mig själv ibland.
LikeLike
Den logiska slutsatsen av det faktum att pojkarna missgynnas i skolan, blir inte att pojkarna kommer att drabbas i “det verkliga livet”. Däremot innebär flickornas fördelar innanför skolväggarna, att de ytterligare halkar efter, i det som händer utanför. Som alltid.
Läs mitt blogginlägg för att hänga med i logiken:
//Dennis
LikeLike
Jag ser din poäng – verkligen!
LikeLike
Ang Dennis kommenter så blir jag mest less på alla som minsann kan skriva eller tala så fint om “hur skolan borde vara” – som om alla lärares ambition vore att ta död på kreativitet och korvstoppa elever med onödigheter. Jag säger bara testa själv att ge ett gäng tvååringar, åttaåringar, femtonåringar eller för all del i största delen av samhället femitoåringar:
“…frihet att själva bestämma…
…vad vi gör…
…hur vi gör det…
…med vem vi gör det…
…och när vi gör det.”
Vanliga “dödliga” lärare nöjer sig med att försöka se till att eleverna lär sig så mycket som möjligt samtidigt som de har så kul som möjligt och utvecklas till så sjyssta individer som möjligt.
Den dag någon kan visa mig att man lyckats massproducera skola (vilket är det enda vi kan inom rimliga ekonomiska ramar) utifrån dessa frihetsideologers entreprenöriella (blev det rätt nu?) dogmer så ska jag överväga om jag har fel. Nån som vill anmäla sin unge som försökselev?
LikeLike
Tack för att du tog dig tid att kommentera, Anna.
Jo, jag har faktiskt testat…flera gånger…i många år…och det funkar finfint 🙂
Testa du med, vet jag 🙂
//Dennis
LikeLike
Jag tror det finns utrymme för både cyniker och romantiker – de flesta av oss försöker balansera de här sidorna i vardagen. Ibland går det riktigt bra.
LikeLike
1. Mats, jag ber om ursäkt för att jag “kidnappar” tråden off topic, men det går inte att kommentera hos Dennis. Lämnar tråden till ämnet efter detta 🙂
2. Dennis, jag ber om ursäkt för att jag uttryckte mig otydligt. Det är inte det att jag tror att det inte går, eller att det skulle vara för svårt för mig eller lärare (själv undervisar jag inte just nu). Jag tror helt enkelt inte att det är önskvärt. Vi har inte samma bild av vad eleverna och samhället behöver. Mats delar upp oss i cyniker och romantiker och jag tror att jag vet vem han kallar vad. Jag menar att det är cyniskt att inbilla eleverna att det framtida samhället inte kommer att kräva precis det motstatta till det jag citerar från dig ovan. Ingen av oss vet vart samhället och arbetsmarknaden är på väg, men jag har svårt att tro att det inom överskådlig tid inte kommer att vara vanligast med arbeten där man förväntas komma i tid, utföra en bestämd uppgift, se till att få den klar inom till en viss tidpunkt och dessutom utföra den för eller med personer som man inte själv valt. Att kunna se kreativiteten och glädjen i detta är för mig skolans uppgift och då är det det lärarna behöver stöd i, inte beskrivningar av att de borde göra något helt annat, något som inte ens ryms inom de demokratiskt beslutade styrdokumenten. Jag uppfattar mig själv som en romantiker, som tror att skolan kan bidra till bildning och lära ut att man måste ta ett individuellt ansvar för det kollektivt bästa. Att göra det man själv vill, när och hur och med vem man vill behöver man inte lära sig, det föds vi ju med.
LikeLike
Väl formulerat, Anna!
LikeLike
Hej igen, Anna.
Min bestämda uppfattning, är att ett paradigmskifte har ägt rum (i samma omfattning, och större, än det då vi gick från bondesamhälle till industrisamhälle). I ett sådant upphör regler att gälla. Gamla sanningar blir till nya. Det som tidigare varit framgångsrikt fungerar inte längre.
I de sammanhang som jag befunnit mig i, i snart 10 år, har jag träffat vd:ar och personalchefer från mängder av olika branscher (jag arbetar bl.a. med att ta fram Yrkesutbildningar i samverkan med näringsliv, stat och kommun). En överväldigande majoritet av dessa, är överens om att det nya paradigmet, kräver HELT andra kompetenser och färdigheter än tidigare. Oftast sådana, som går just precis tvärtemot, det som tidigare varit nödvändigt.
Därmed inte sagt att just precis allting är annorlunda nu än förut. Således kommer det med all sannolikhet fortfarande att vara viktigt att just komma i tid, hålla deadlines etc.
Dock känner jag mig helt säker på att just friheten att själva bestämma ”vad vi gör, hur vi gör det, med vem vi gör det, och när vi gör det”, är en direkt förutsättning för att bygga de kompetenser som vi alla (förutsätter jag) kan vara överens om att samhället behöver framöver, nämligen: förmågan att vara kreativ, förmågan att berätta en historia, förmågan att se komplexa sammanhang, förmågan att skapa goda relationer, förmågan att designa och förmågan att sprida glädje.
Kolla gärna in ett klipp från min senaste föreläsning kring ämnet (http://www.youtube.com/watch?v=JkaKD2QVyEk) och fortsätt gärna diskussionen med mig via Facebook 🙂
Ha det great 🙂
LikeLike
Jag har ingen avsikt att dela upp er i fack. Båda positionerna behövs och vi pendlar mellan dem.
Själv beskriver jag mig som obotlig romantiker ( med cyniska prickar).
Att fokusera på potentialer behöver inte innebära naivitet även om det öppnar för besvikelser.
LikeLike
Jag vet att det inte var din avsikt Mats, det var bara en så lättköpt poäng för mig att spinna vidare på det 😉
Själv är jag nog i huvudsak en obotlig cyniker med romantiska prickar (som väl då borde ha formen av små rosa blommor, typ mormors sovrumstapet).
När det gäller paradigmskiften ställer jag mig tvekande till att ha alltför bråttom att anpassa sig, det är så trist att se alla de fina badankorna (och eleverna med för den delen) forsa ut med badvattnet.
LikeLike
Vi som jobbat länge intar kanske en slentrianmässigt avvaktande hållning till skolfrälsare, konsulter och andra bilhandlare som sveper in oss med allsköns retorik. Jag hör definitivt till den skeptiska gruppen och hävdar konsekvent att jag erövrat rätten att yttra mig genom 25 år i barngrupp.
Samtidigt anar jag att det finns en viss risk att jag uppfattas som dryg och förändringsobenägen.
Men jag håller med Anna och värjer mig om lättsinnigt utropade nya paradigm. Var är de? Hur ser de ut? Kan vi ta på dem?
Särskilt tråkigt blir det när det nya paradigmet är besvärande likt det gamla.
LikeLike
Jag tror just att den slentrianmässigt avvaktande hållningen kan vara en del av grundproblemet, Mats. Den, i kombination, med förmågan att lyckas blunda för den fantastiska förändring som ägt rum, utanför skolans väggar de senaste 20 åren. En förändring, som dock, i allra högsta grad, borde ha med det som händer innanför väggarna att göra.
Min ambition, med mitt första inlägg, var inte att diskutera huruvida ett paradigmskifte ägt rum eller ej. Den diskussionen förutsatte jag vara avslutad för länge sedan. Inte heller var min avsikt att trampa någon på tårna, även om jag anar att det är just det jag gjort. Sorry.
Jag gissar att ni kollat in Sir Ken Robinsons föreläsning, ”Changing EducationParadigms”, http://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U, och frestar därför med Daniel Pinks ”On the surprising science of motivation”, http://www.youtube.com/watch?v=rrkrvAUbU9Y och Eric Qualman ”Did You Know 2011- Welcome To The Social Media Revolution”, http://www.youtube.com/watch?v=dQFMH343ORk.
Dessa klipp, om några, tycker jag, som faktiskt också befunnit mig i skolans värld i över 20 år (dock inte på heltid), visar en mängd olika tecken på att ett eller flera paradigmskiften ägt rum. Eller, vad säger ni?
LikeLike
Jag säger som Joseph Heller “Någonting har hänt” – frågan är bara om det är på ytan eller djupet.
Ja produktionsförhållandena förändras snabbt och den lille hobbymarxisten i mig menar att det har konsekvenser för hur den ideologiska överbyggnaden (och dit räknar jag skolan) ser ut. På ett plan innebär det också att de nya idéerna legitimerar de förändringar som redan har skett – å andra sidan kan vi tänka oss att det nya tänkandet också underlättar eller skyndar på de historiska rörelser vi ser omkring oss.
Tack för länkarna – de är bekanta och mycket tankeväckande. Jag skulle gärna befria skolan ur industrimetaforernas strupgrepp och är djupt skeptisk till stadieteoriernas linjära utvecklingssyn. Baksidan är att vi måste ha någon form av kommunicerbar struktur som de flesta förstår. Idag känns det som om formen ibland är viktigare än innehållet och att vi fokuserar på det mätbara, men vad skulle Skolinspektionen annars inspektera…
Jag är delvis skeptisk till en del av paradigmskiftesretoriken av andra skäl. Uppgörelsen med utvecklingspsykologin inom den moderna barndomsforskningen (jfr Sommer m.fl) innebär en besvärande teorilöshet. Våra studenter lär sig att Freud, Piaget och Erikson har fel och att det har kommit något nytt och fint som kallas “det kompetenta barnet” – men det är en bildning som vilar på lösan grund.
LikeLike
Okidoke, Mats…jag ska läsa ditt inlägga ett par gånger till…är inte säker på att jag hänger med i svängarna…hehehe.
Får nog studera Sommer, m.fl. lite djupare…och även hämta in det där med “det kompetenta barnet”.
Du var alltså lättare att förstå i “Pojkaktig orkester”, som jag fullständigt älskade när mina kids var små…och fortfarande älskar 🙂
Hälsa Jörgen och Figge, om du springer på dem ,förresten.Har lirat en hel del med dem 🙂
Hörs.
LikeLike
Får man länka till samma sak i två olika trådar hos dig Mats? Om inte ber jag dig ta bort den i den andra tråden, där den helt klart var off-topic, här känns den mer relevant.
http://www.matsohlin.com/?p=201
Jag tror inte folk känner sig “trampade på tårna” Dennis. De känner att uttalanden om att “inget hänt inom skolans väggar på 20 år” är ett rent hån mot det arbete de utför. Självklart har det tvärtom hänt massor, varav en del för att anpassa sig till en förändrad värld, en del för att värna sig och eleverna emot densamma.
LikeLike
Jag har inte haft för avsikt att håna. Däremot att utmana och ifrågasätta.
Vidare håller jag inte alls med dig om att det generellt sett har skett stora, viktiga och avgörande förändringar innanför skolans väggar. Inte alls. Särskilt inte om man jämför med det som händer utanför, och särskilt inte om man med förändringar menar “utveckling, i rörelse, framåt”. Tyvärr, där skiljer sig nog vår uppfattning om hur verkligheten är beskaffad, väsentligt åt.
LikeLike
Ah – tack för vinken Dennis! Det är där vi har träffats!
Jag menade inte att vara svår – men eftersom jag jag jobbar med de här begreppen och examinerar studenternas eventuella förståelse av dem måste jag hålla uppe masken.
Sommer är väl värd att läsa
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9147020598
Problemet är att den kräver en viss underliggande bildning. Annars gör boken bara ont!
LikeLike
@Anna
Jag har inga regler alls för länkning och tycker också att Öhlins kritik av Ken Robinson är intressant. Jag använde den i en presentation av hur den utbildningspolitiska diskussionen ser ut just nu. Kritiken av kritiken av kritiken…
Att både omfamna och undvika utvecklingen – jo det är väl den största utmaningen!
LikeLike
Kanske lite så här, som Lena Sommestad skriver: Obetalt arbete i hem och familj är också en del av samhällsekonomin.
LikeLike
Sommestad är mångordig och jag ser inte riktig sambandet – ge mig en ledtråd!
LikeLike
All denna framgång inom skolan, men sedan bli begränsad av obetalt arbete i hemmet. Killarna kanske klarar sig utan betyg; kvinnorna som fick betygen hänger ändå inte med i arbetslivet.
LikeLike
Jag undrar över din tes. Vad innebär det att inte hänga med i arbetslivet?
Är det öppen diskriminering eller kan vi tala om någon form av val?
LikeLike
Visst är det ett slags val, men frågan är hur fritt det är. Många av de här valen sker som någon form av reflex, för man är inte medveten om vad man egentligen gör.
LikeLike
Jag är skeptisk till att beskriva val som icke medvetna. Tanken på att människor ska medvetandegöras riskerar att bli uppfostrande och normativ.
Därför undrar jag på fullt allvar om detta verkligen är en politisk fråga.
Är det i så fall en arbetsmarknads- eller familjepolitisk fråga?
Eller handlar det om skolpolitik?
Eller (hemska tanke) om människosyn?
LikeLike
Kan vi kalla dem oreflekterade val, fattade på grudval av sedvänja och förväntningar snarare än mer genomtänkta grunder?
LikeLike
Jag är rädd att reflektionsbegreppet skapar nya problem – det finns ganska många rivaliserande definitioner.
LikeLike
Oreflekterat blir bra. Vi ska inte överskatta människans rationalitet.
LikeLike
Jag var mer ute efter att försäkra mig om att jag förstått vad Maths ville säga än erbjuda någon defintion, Mats, trots att begreppet reflektion är intressant i sig att reflektera kring.
LikeLike