Jag jobbar med en kurs om entreprenöriellt lärande och idag föll det på min lott att föreläsa om bedömning och betygsättning. Kursdeltagarna är yrkesverksamma lärare och jag är mycket nöjd med hur de grep sig an bananskulpturuppgiften!
Mitt upplägg bygger på Gunnar Handals tankar om olika nivåer av reflektion kring praktik. Det rena hantverket kring matriser lämnar jag till de ämneskunniga.
Som vanligt sprang tiden ifrån mig. Det är tur att Skolverkets bok om bedömning är så välskriven och informativ.
Klicka på bilden - länk till presentation - full screen
Tysta tankar 
Så Mats, vad säger du om introduktionen av ett ord som entreprenöriell i läroplanen?
LikeLike
Jag ser det som en form av guerillaverksamhet på en starkt reglerad kaserngård. Det finns en dynamik i tanken på ett förhållningssätt som bygger på barnens aktivitet och retoriken blir lätt lite högstämd när de fina orden (kreativitet, initiativ o.s.v.) paraderar. Jag vill inte medverka till att polariseringen mellan flum och katederälskare ökar, men om vi beskriver det som ett förhållningssätt innebär det ett stöd för tematiskt arbete. Jag känner vinddraget från Dewey och Freinet. Det informellla lärandet beskrivs vackert av Bunker Roy (länk i presentationen) och jag önskar att den synen på kunskap sprids.
Det är ett spännande gäng entusiastiska lärare som går kursen och vi har bra diskussioner om viktiga frågor. Samtidigt finns det ett stänka av frihetlighet som är svårt att kombinera med en skola där lärarna förväntas ha full koll på barnens utveckling under hela resan.
Jag är nog påverkad av högskolans försök att dra en skarp gräns mellan undervisning och examination. I den modellen finns det utrymme för att misslyckas i de bedömningsfria zonerna. Frågan är om det går att skapa sådana rum i en skola där lärarna ofta tycks vara vallhundar. Skräcken för att någon ska misslyckas tycks vara starkare än längtan efter att erbjuda en utmanande undervisning.
Om vi kunde bryta loss den summativa delen från undervisningen och lägga den i slutet av gymnasieskolan tror jag att det skulle förändra relationen mellan lärare elever. Lärarna blir mindre kontrollanter och eleverna får lära sig vad ansvar egentligen är.
Verkar tanken bekant?
Men när det gäller det entreprenöriella är jag avvaktande – jag gillar tanken på att det är på riktigt och älskar allt som liknar tävlingar. Kanske kan jag vänja mig vid tanken på småföretagaren som framtidens hjälte? Det är en bit kvar!
LikeLike
Fast din fråga handlade kanske mer om ordet? Det tycker jag inte om!
LikeLike
Ordet är en tungsnubblare. Jag tror inte att jag hört en enda som klarat det att snubbla på stavelserna.
Typiskt skolsystemet att välja ett sådant ord.
En entreprenör skulle aldrig komma på tanken.
LikeLike
Med tungrots-R blir det en helt orimlig utmaning. Igår försökte jag stava till ENTREPRENÖRIALITET men fastnade i funderingar om varför det bara är ett L (jfr entreprenöriella som har två!)
LikeLike
Det är ett användbart ord. Man kan använda det som artikulationsövning.
LikeLike
En fråga: Har skolfabriken blivit infekterad av Taylorismen? För det verkar som att vi påskyndar elevers utveckling som om de var svenska tomater som måste besprutas för att säljas så snabbt som möjligt. Påskyndade reaktioner, stress och alltför stora krav leder inte till någon utveckling, det autonoma hinner inte bildas, man blir en plagiat, man blir… färdigutbildad utan att begripa vad man hållit på med. Så känns det för det “bräckliga” barnet som alltid frågade efter mening, utan att finna den.
LikeLike
I allra högsta grad! Taylorismen är drömmen för skolpolitiken. Tydlig arbetsfördelning och systematisk kvalitetskontroll. Inga avvikelser!
Baksidan är en kraftig bortsortering av alla som inte passar in.
Jag antar att du sett denna?
LikeLike
Gillar verklligen tomatjämförelsen, Anca.
LikeLike
Du ser det som guerillaverksamheten? Jag som bedriver guerillaverksamhet mot entreprenörskapet som jag uppfattar som kaserngården… Där ser man. Min uppfattning är att politiker ska läggar fram mål och färdigheter. Hur är professionens sak. För endast då är vi på hugget ända tills vi lyckas. När medel stipuleras av myndigheterna blir medel mål och de riktiga målen ouppnådda.
Ordet är erbarmligt. Hur kan en jordnära kvinna som Maud Olofsson komma på att introducera ett begrepp som måste förklaras för lärare, elever och föräldrar – och som även efter förklaringarna lämnar många som levande frågetecken.
LikeLike
Ordet är verkligen en plåga och jag rodnar fortfarande över den felstavade kurshemsidan jag gjorde (tystnad).
Jag tycker att den här lilla skriften ger en bra introduktion:
http://www.skolverket.se/publikationer?id=2374
Många kursdeltagare letar efter det där frirummet som de har hört talas om men som tycks leva en tynande tillvaro. Tanken på att målen går att nå på olika sätt är inte ny, för mig ligger det nära det konstruktivistiska förhållningssättet. När jag producerar något lär jag mig.
Om skolan domineras av skedmatning framstår de här tankarna som oförtjänt revolutionära!
Hmmm…. menar du att entreprenörerna har tagit över skolan hos dig? Är det sådan där UF-nissar?
LikeLike
Den här boken är också bra:
http://www.liber.se/Hogskola/Lararutbildning-och-pedagogik/Pedagogik/Allman-pedagogik/Entreprenoriell-pedagogik-i-skolan/
LikeLike
Mats, jag har inte sett den videon du lade upp, den var väldig intressant!!! (precis som allt annat du delar med dig.) Helena, allt slutar i “icke-kongruens”, vi lever i en ständig motsägelse och mår dåligt av det. Fler akademiker har börjat missbruka sin kunskapsmakt som de egentligen bara inbillar sig att de har. Barnen lider och behöver tid att slicka sina sår, och istället för tid, får de TIDSPRESS och istället för omtanke/omsorg, får de fler KRAV på sig, och det är inte lärarnas fel, det är den schizzoferna politikens misstag. Målfixering, påminer mig om Charly Chaplins “Modern Times”, maskinen går bara snabbare och snabbare, och människan reduceras, anklagas och straffas, precis som Jan Björklunds strategi är byggd, riktigt behaviouristiskt! Men vi nya lärare, kommer förhoppningsvis med nya “romantiska” metoder, jag vill tillbaka till Sokrates tid, då alla satt under ett träd och filosoferade om livet och meningen med allt. Finns det ingen tid för tanken och känslan, ideerna och reflektionen? Allt går så himla snabbt…
LikeLike
Tack Anca!
Den scenen är underbar! Jag ska funder på hur jag ska använda den i undervisningen.
En del studenter kanske upplever livet på högskolan så?
LikeLike
Mats, jag talar för alla elever, inte bara för mig själv. Vetenskpen säger att hjärnan behöver 20 dagar på sig för att bearbeta en bok, vi har typ minst 8 böcker och 10 artiklar, blir galen! Och vet du vad som gör mig galen? Det är tidsbristen INTE kunskapen. Tidsbristen som vi alla upplever, leder till prestationsångest och avsmak för hela utbildningen, många har redan hoppat av och fler är på väg! Vi känner att vi inte är här för att bli lärare i själen, utan endast för att få ihop ett G så vi kan slippa den ständiga oron och psykiska stressen. Och här handlar det inte längre om dålig studieteknik, det handlar helt enkelt om att det måste läras in alldeles för mycket på för kort tid, vilket inte leder till någon “ZPD”, det leder bara till stressplugg, skumläsning och dålig hälsa. De flesta bryr sig inte om de begripit något, de vill bara flyga igenom skolan och se sig färdiga, är det våra blivande lärare? Snälla, visa Charly´s video för klassen, så ska vi se hur många det är som upplever skolan så…
Jag kanske är för romantisk när jag säger att Sokrates tiden behövs i skolan, men jag talar för alla barn jag talat med på alla mina arbetsplatser, jag har verkligen LYSSNAT på dem, och dem mår inte bra alls. Vi behöver åtminståne LÅTSAS lyssna om vi inte bryr oss, så det ser “demokratiskt” ut. För i slutändan görs det ändå inget åt det, och det vet eleverna mycket väl, därför har de förlorat respekten för lärare och allt som har med skolan att göra. En pessimism har infekterat den nya generationen, och vems fel är det?
Kan vi låtsas att vi bryr oss, och lyssna en stund för “demokratins” skull?
LikeLike
Oj!
Det är en viktig fråga du tar upp och jag är medveten om problemet. Många vittnar om stoffträngsel och målinflation. Jag tror också att det är en farlig väg om vi tror att det går att höja kvalitet genom att skruva upp kraven utan att ge förutsättningar för mer undervisningstid.
Förhoppningsvis vill du driva den här frågan i programrådet? Jag ser ingen annan väg än den formella gången med utvärderingar. Studentinflytande är svårt – särskilt om många har genomskådat kulissen…
LikeLike
LikeLike
Jag är svag för allt indiskt!
Nu fattar jag var Van fick inspiration!
LikeLike
Elever kan inte påverka något som beslutats uppifrån, och de enda som kan lösa problemmet är de som skapat det från allra första början. Drömmen om en ökad tillväxt smittar alla verksamhet, och det är bara synd att skolan blivit ett företag/fabrik. Det är inte lätt att lösa ett så komplext problem, men jag hade gärna tagit upp detta i programrådet, bara för att se vad man får för respons. Man har tagit för givet att inget händer, och det är farligt då man blir likgiltig. Blir man inte ett “reaktivt och bräckligt barn” när man inser att man inte kan påverka?
Här finns ett videoklipp på “bräckliga” och “reaktiva” barn som fått chansen att träffa en RIKTIG lärare, en sådan som vågade tänka ut ur boxen och som öppnade dörrarna för de “icke kompetenta barnen” som saknade “social kompetens”. Jan Björklund hade inte orkat en ända dag i det här klassrummet, men har lätt för att döma.
LikeLike
Betvivlar du att mål kan nås på många sätt, Mats? Och jag har inte jobbat i en skola dominerad av skedmatning, utan i en skola dominerad av precis den typen av projekt byggande på elevens naturliga intressen som är hörnpelare i “entreprenöriellt lärande”. och inte blivit imponerad.
LikeLike
Det tvivlar jag inte en sekund på!
Jag blir nyfiken på vad det är som fattats den verksamhet du beskriver . Är det ideerna eller utförandet?
Handlar det om elevernas mognad och motivation?
Eller genomskådade de kulissen?
LikeLike
Mats, skolan ska öppna nya världar, väcka nya intressen. Raketbränsle, passion – det är vad vi har brist på i skolan. Utilitarism finns det gudi nog av. Jag läser en biografi om Steve Jobs just nu. Tror han skulle hålla med mig.
LikeLike
Jag tror vi är ganska överens. För mig handlar det om att ta vara på kreativitet. En del av oss hittar den i begränsning – andra behöver mer frihet.
När det gäller utilitarism är jag kluven. Alla vill väl känna sig lite nyttiga nån gång – men som livsstil är det rätt trist!
LikeLike
Pingback: Formativ bedömning | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg