Kan det inte vara så att det mätbara och de svårmätbara kunskaperna faktiskt korrelerar positivt? Jag kan inte peka på en speciell undersökning, eftersom min kunskap inom området endast är empiriskt, men idén om att de mjuka och de hårda frågorna står emot varandra, tror jag är helt felaktig.
I min värld står inte fakta-kunskap i kontrast mot övergripande förståelse, och än mindre mot ett “kritiskt förhållningssätt”. Tvärtom är faktakunskaper helt nödvändiga för att helheten ska bli greppbar, förståelig, kunna exemplifieras och moraliskt värderas.
Kreativitet inom alla områden verkar också alltid förutsätta en väldigt stor mängd grundkunskap, om den inte ska bli infantil. Jag kan i alla fall inte se något område där för mycket kunskap är till förfång för kreativiteten, och för mognaden som människa. Ändå verkar väldigt många rygga för att försöka lära sig saker innantill och utantill, av rädsla för att tappa just förmågan att tänka utanför ramarna. Jag har väldigt svårt att förstå det.
Om du är av en annan åsikt får du gärna förklara för mig hur du tänker, eller om det finns en annan aspekt som jag har missat. Jag håller med artikeln om att de saker den tar upp är svårmätbara eller kanske till och med omätbara, men jag ser inte det motsatsförhållandet som artikeln ger sken av skulle finnas.
De här polariteterna odlas från båda håll. Du har naturligtvis rätt i att det inte finns någon form av ren kreativitet som inte är beroende av kunskaper eller färdigheter.
Å andra sidan handlar det också om att kämpa sig upp för Blooms taxonomi så att vi inte nöjer oss med att upprepa det som vi har hört. Vi kommer nog inte undan en diskussion om kunskapssyn – frågan är kanske i vilket tonläge den ska ske.
Vi vet inte vilka konsekvenser den här tendensen att fokusera vid det mätbara har. Jag möter studenter som ‘är starkt nyttoinriktade – varför ska jag läsa den här boken om den inte kommer på tentan. Bildning riskerar att bli omodernt. Och värdegrunden – ja vad ska vi säga om den?
Är detta verkligen något nytt? “Kommer det på provet?” frågade vi redan när jag gick i skolan också, någon gång strax efter bronsåldern, och av lärarnas reaktioner att döma var det inte första gången de ställdes inför frågan.
Jag har nämnt Pirsig på min blogg vid något tillfälle, och hans motorcykelexempel illustrerar motsättningen väl – är en motorcykel i första hand en komplex maskin, eller är den först och främst en symbol för friheten att åka vart man vill?
Skillnaden är väl att skolans retorik om personlighetsutveckling och bildning har blivit skörare. Allt fler vill förenkla undervisningen och mantrat läsa-skriva-räkna riskerar att tränga undan andra dimensioner.
Blooms taxonomi… tack för det namnet. Har inte vetat var dessa begrepp kom ifrån. Men från http://en.wikipedia.org/wiki/Bloom%27s_Taxonomy känner jag igen en bild man förmedlat till eleverna om betygsättning, vilket ger mig kalla kårar. Så där ser verkligen inte min syn på kunskap ut (tittar på illustrationen en bit längre ner).
Jag ska ta en funderare och får återkomma senare. Tack i alla fall för dina svar, även om jag inte riktigt delar din bild. Men jag håller med dig om att det polariserade läget knappast gynnar varken lärare eller elever, men möjligtvis en och annan politiker och skolledare.
Ja absolut (båda påståendena). Och jag invänder inte emot kronologin, för den finns nog där.
Vad jag vänder mig emot är trattformen på bilden, dvs att en liten mängd fakta skapar en större mängd förståelse och den breda toppen av möjligheter att tillämpa den. Det verkar vara på en sådan bild som betygssystemet skapats (betygskriterierna innehåller ju liknande terminologi). Min verklighet är lite som att bygga ett sandslott, där faktabasen till största delen aldrig används direkt, men är nödvändig för att ta sig allt högre upp i kunskapshierarkin. Varje gång vi siktar högre, är vi tvungna att stärka grunden. Vi lurar eleverna att tro att ett “MVG” (i verkliga livet åtminstone) bygger på samma mängd fakta som räcker till ett “G”.
Kanske min bild bättre kan motivera varför man ska läsa boken som inte kommer på tentan.
Mars, riktigt i sig. Problemet är väl åter att det gäller att komma ut ur läroanstalten med grundkunskaper och lärt sig tekniken att läsa det som inte kom på tentan.
Det är ju för i hela friden inte livsavgörande vad man läst på den akademiska nivån utan hur man har förmågan att ta en abstrakt materia och omvandla den till praktisk tillämpning. Allt annat är hårklyveri.
Det kan vara så att det enda riktigt användbara svaret på frågan “kommer det på tentan” är “det kan hända, allt som tas upp i kursen kan komma på tentan”
Att elever och föräldrar kan uppfatta och uppleva betyg som morötter är en sak. De är inte professionella inom skolvärlden, de flesta av dem. Men att lärare använder och uppfattar betyg som morötter snarare än en kommunikation om uppvisade kunskaper är en annan, allvarligare fråga.
Mars har helt rätt i det somg sägs. Skulle vilja tillägga att allt går att mäta även det som kallas socialkunskap. Mäta är inte bara kvantitet. Har du givna kriterier kan du mäta med kvalitet. Betygssystemet är ett bra exempel på det. Men det är klart det blir problem om nu lärarna inte kan sätta betyg.
Hörde en befängd historia på bussen i tisdag. Där det var en elev som hade fått E-. Man bara ruttnar. Någort sådant finns inte i nya betygssystemet. Det är ett F som är betyget. För att du ska få betyget E måste samtlig kunskapskrav vara uppfyllda. Om ett eller två inte är det finns ingaet annat betyg är F. Då spelar det ingen roll hur mycket D eller C du har på i delkunskaper.
Vad är det för fel på variation? Ibland kan fokus vara på fantasi och ibland på fakta. Båda typerna av upplägg behövs för oss alla. Vem vill vara enögd när vi har två ögon?
Jag har klippt en krönika i DN 2011-06-12 av Karin Bojs som jag tycker berör det här. Jag har inte hittat den på nätet, så jag citerar.
Riktigt framstående experter går ofta på sin intuition. De känner på sig vad som är rätt. Nu visar ny forskning att det finns genvägar till intuition – som även skolbarn kan ha nytta av.
När jag intervjuade Nobelpristagaren i fysik, Andre Geim, i höstas, var det en sak som särskilt fascinerade mig. Det var när han berättade om sin utbildning på Moskvas tekniska universitet. Där gick på den tiden gräddan av Rysslands mest begåvade elever, och undervisningen var sannolikt världens mest krävande.
Andre Geim beskrev en studietakt som får allt i västvärlden att framstå som slappa hobbykurser. Men på proven fick studenterna ha med sig vilka böcker de ville. Då testades deras förståelse, inte om de kunde rabbla saker utantill.
“Vi lärde oss så mycket att vi fick en intuitiv förståelse av fysiken”, betonar Geim. Och hans kolleger intygade att han verkligen har något som liknar ett sjätte sinne för fysik.
…
Den klassiska vägen att lära ut matematik och naturvetenskap är ju att först förklara principen, sedan träna på tillämpningen.
Men i den så kallade perceptuella inlärningen gör man tvärtom. Den bygger på hjärnans grundläggande förmåga att känna igen möster.
Dessutom vill jag tillägga att hjärnforskaren Torkel Klingberg i våras uttalade sig om att det var viktigt att träna upp elevernas arbetsminne. Man behöver träna sig i att hålla många bollar i luften, att minnas för att kunna använda sig av det man lärt sig. Och då kan man tänka att gamla tiders utantillinlärning inte var så dum.
Det viktigaste i citatet torde vara det Geims betonar:
”Vi lärde oss så mycket att vi fick en intuitiv förståelse av fysiken”
Experternas intuition är ingen flummig magkänsla, ingen medfödd förmåga, ingen abstrakt talang, inget övernaturligt sjätte sinne, utan bygger på grundliga och gedigna kunskaper. Kunskaper först, det som kallas intuition sedan. Försöker man göra tvärtom blir det charlatanmässiga amatörgissningar av alltihop.
Just. Det handlar om att göra. Jag läste för något år sedan att det krävs ca 10.000 timmars övning i vad än du vill bli bra på för att bli en mästare, t ex i schack men även i musik. D v s du måste sysselsätta dig med det du vill bli duktig på.
Människor kan vara kunniga och övat mycket trots att de inte gått på någon institution. Beatles gick nog inte någon kurs någonstans. Men i Hamburg fick dom sina 10.000 timmar genom att ha många föreställningar varje kväll. Samma sak med Jimmy Hendrix, som alltid hade gitarren med sig.
När jag har läst artikeln närmare tänker jag så här kring dess innehåll.
Tolerans, solidaritet, empati etc går väl inte att mäta och då inte heller att ge betyg i. Men det här är väl något man jobbar med hela tiden och som kommer in i varje gruppsituation, vare sig det är lektion eller rast. Däremot kan man undervisa i hur vetenskapen just nu tror att att människan fungerar, så att barnen får en något att förhålla sin egna subjektiva känslor till.
Kreativa och samarbetsvilliga vill nog arbetsgivaren ha sina blivande anställda. Kritiska och med civilkurage står nog inte så högt på önskelistan. För att kunna vara kreativ inom ett område, måste man nog först ha en hel del kunskaper, så man vet vilka reglar man kan bryta.
Hur väl de unga uppskattar livet och då även natur och konst, går inte att sätta betyg på. Det här är väl mer att man inte bara ska överleva, utan också kunna leva. Frågan är hur man utformar den typen av “undervisning”?
För att kunna ta ställning om miljön och samhället måste man ha “hårda” kunskaper, fakta som underlag för ställningstagande. Det kan man sätta betyg på. Hantera datorer får man erfarenhet av på vägen och vissa delar kan man ha skrivning på. Även måla och sjunga kan man på sitt sätt betygsätt, om man vill.
Att ägna en lektion i matematik till att “undervisa” i social kompetens känns inte speciellt bra i mina ögon. Om man nu inte ser det som att när man är tyst och gör sina uppgifter visar man andra hänsyn när dom ska utföra sina uppgifter.
“social kompetens” är nog ett förlorat ord, däremot tror jag att bildning och livskvalitet bör finnas i bakgrunden och ibland i huvudrollen i skolornas planering.
Men då måste vi ha ett kollegium som har en någorlunda gemen sam syn på vad ordet innebär!
Tysta tankar 
Pingback: Björn – om skola och utbildning
Kan det inte vara så att det mätbara och de svårmätbara kunskaperna faktiskt korrelerar positivt? Jag kan inte peka på en speciell undersökning, eftersom min kunskap inom området endast är empiriskt, men idén om att de mjuka och de hårda frågorna står emot varandra, tror jag är helt felaktig.
I min värld står inte fakta-kunskap i kontrast mot övergripande förståelse, och än mindre mot ett “kritiskt förhållningssätt”. Tvärtom är faktakunskaper helt nödvändiga för att helheten ska bli greppbar, förståelig, kunna exemplifieras och moraliskt värderas.
Kreativitet inom alla områden verkar också alltid förutsätta en väldigt stor mängd grundkunskap, om den inte ska bli infantil. Jag kan i alla fall inte se något område där för mycket kunskap är till förfång för kreativiteten, och för mognaden som människa. Ändå verkar väldigt många rygga för att försöka lära sig saker innantill och utantill, av rädsla för att tappa just förmågan att tänka utanför ramarna. Jag har väldigt svårt att förstå det.
Om du är av en annan åsikt får du gärna förklara för mig hur du tänker, eller om det finns en annan aspekt som jag har missat. Jag håller med artikeln om att de saker den tar upp är svårmätbara eller kanske till och med omätbara, men jag ser inte det motsatsförhållandet som artikeln ger sken av skulle finnas.
LikeLike
Men Mars då, nu petar du ju hål på hela skoldebatten, och all luft pyser ur!
Skämt å sido, givetvis har du helt rätt.
LikeLike
De här polariteterna odlas från båda håll. Du har naturligtvis rätt i att det inte finns någon form av ren kreativitet som inte är beroende av kunskaper eller färdigheter.
Å andra sidan handlar det också om att kämpa sig upp för Blooms taxonomi så att vi inte nöjer oss med att upprepa det som vi har hört. Vi kommer nog inte undan en diskussion om kunskapssyn – frågan är kanske i vilket tonläge den ska ske.
Vi vet inte vilka konsekvenser den här tendensen att fokusera vid det mätbara har. Jag möter studenter som ‘är starkt nyttoinriktade – varför ska jag läsa den här boken om den inte kommer på tentan. Bildning riskerar att bli omodernt. Och värdegrunden – ja vad ska vi säga om den?
– Kommer den på provet?
LikeLike
Är detta verkligen något nytt? “Kommer det på provet?” frågade vi redan när jag gick i skolan också, någon gång strax efter bronsåldern, och av lärarnas reaktioner att döma var det inte första gången de ställdes inför frågan.
Jag har nämnt Pirsig på min blogg vid något tillfälle, och hans motorcykelexempel illustrerar motsättningen väl – är en motorcykel i första hand en komplex maskin, eller är den först och främst en symbol för friheten att åka vart man vill?
LikeLike
Skillnaden är väl att skolans retorik om personlighetsutveckling och bildning har blivit skörare. Allt fler vill förenkla undervisningen och mantrat läsa-skriva-räkna riskerar att tränga undan andra dimensioner.
LikeLike
Varför då? Som betygskriterierna är uppbyggda är fakta basen som gäller oavsett betygsnivå där läggs förmåga i stigande progressionsgrad.
LikeLike
Tänker du i två dimensioner fakta/förmåga?
Jag kan se fler.
LikeLike
Nej, flera dimensioner, men i botten är det alltid fakta vi utgår från hur mycket vi än förnekar detta.
LikeLike
Blooms taxonomi… tack för det namnet. Har inte vetat var dessa begrepp kom ifrån. Men från http://en.wikipedia.org/wiki/Bloom%27s_Taxonomy känner jag igen en bild man förmedlat till eleverna om betygsättning, vilket ger mig kalla kårar. Så där ser verkligen inte min syn på kunskap ut (tittar på illustrationen en bit längre ner).
Jag ska ta en funderare och får återkomma senare. Tack i alla fall för dina svar, även om jag inte riktigt delar din bild. Men jag håller med dig om att det polariserade läget knappast gynnar varken lärare eller elever, men möjligtvis en och annan politiker och skolledare.
LikeLike
Det finns en uppenbar risk för mystifikation men nog behöver vi begrepp för att beskriva lärande.
De fyra F:n är en ganska banal bild.
LikeLike
Ja absolut (båda påståendena). Och jag invänder inte emot kronologin, för den finns nog där.
Vad jag vänder mig emot är trattformen på bilden, dvs att en liten mängd fakta skapar en större mängd förståelse och den breda toppen av möjligheter att tillämpa den. Det verkar vara på en sådan bild som betygssystemet skapats (betygskriterierna innehåller ju liknande terminologi). Min verklighet är lite som att bygga ett sandslott, där faktabasen till största delen aldrig används direkt, men är nödvändig för att ta sig allt högre upp i kunskapshierarkin. Varje gång vi siktar högre, är vi tvungna att stärka grunden. Vi lurar eleverna att tro att ett “MVG” (i verkliga livet åtminstone) bygger på samma mängd fakta som räcker till ett “G”.
Kanske min bild bättre kan motivera varför man ska läsa boken som inte kommer på tentan.
LikeLike
Mars, riktigt i sig. Problemet är väl åter att det gäller att komma ut ur läroanstalten med grundkunskaper och lärt sig tekniken att läsa det som inte kom på tentan.
Det är ju för i hela friden inte livsavgörande vad man läst på den akademiska nivån utan hur man har förmågan att ta en abstrakt materia och omvandla den till praktisk tillämpning. Allt annat är hårklyveri.
LikeLike
Det kan vara så att det enda riktigt användbara svaret på frågan “kommer det på tentan” är “det kan hända, allt som tas upp i kursen kan komma på tentan”
LikeLike
Vad är problemet. Betyg är väl att mäta kunskap.
LikeLike
Delvis. Mätningen sker för sig och ska resultera i ett betyg. I ett absolut transparant system är det kanske samma sak.
För många är nog betyg mer en belöning. Den berömda moroten.
LikeLike
Att elever och föräldrar kan uppfatta och uppleva betyg som morötter är en sak. De är inte professionella inom skolvärlden, de flesta av dem. Men att lärare använder och uppfattar betyg som morötter snarare än en kommunikation om uppvisade kunskaper är en annan, allvarligare fråga.
LikeLike
Kan så vara. Men med de nya betygskriterier som finns från och med nu är det ordet uppfyllande som gäller inte uppnående eller morot.
LikeLike
Mars har helt rätt i det somg sägs. Skulle vilja tillägga att allt går att mäta även det som kallas socialkunskap. Mäta är inte bara kvantitet. Har du givna kriterier kan du mäta med kvalitet. Betygssystemet är ett bra exempel på det. Men det är klart det blir problem om nu lärarna inte kan sätta betyg.
Hörde en befängd historia på bussen i tisdag. Där det var en elev som hade fått E-. Man bara ruttnar. Någort sådant finns inte i nya betygssystemet. Det är ett F som är betyget. För att du ska få betyget E måste samtlig kunskapskrav vara uppfyllda. Om ett eller två inte är det finns ingaet annat betyg är F. Då spelar det ingen roll hur mycket D eller C du har på i delkunskaper.
LikeLike
Vad är det för fel på variation? Ibland kan fokus vara på fantasi och ibland på fakta. Båda typerna av upplägg behövs för oss alla. Vem vill vara enögd när vi har två ögon?
LikeLike
Inget fel men när du tänker out off the box bygger det på att du vrider fakta. Alla fantasy berättelser byggda på tänk om…
LikeLike
Jag har klippt en krönika i DN 2011-06-12 av Karin Bojs som jag tycker berör det här. Jag har inte hittat den på nätet, så jag citerar.
Dessutom vill jag tillägga att hjärnforskaren Torkel Klingberg i våras uttalade sig om att det var viktigt att träna upp elevernas arbetsminne. Man behöver träna sig i att hålla många bollar i luften, att minnas för att kunna använda sig av det man lärt sig. Och då kan man tänka att gamla tiders utantillinlärning inte var så dum.
LikeLike
Det viktigaste i citatet torde vara det Geims betonar:
”Vi lärde oss så mycket att vi fick en intuitiv förståelse av fysiken”
Experternas intuition är ingen flummig magkänsla, ingen medfödd förmåga, ingen abstrakt talang, inget övernaturligt sjätte sinne, utan bygger på grundliga och gedigna kunskaper. Kunskaper först, det som kallas intuition sedan. Försöker man göra tvärtom blir det charlatanmässiga amatörgissningar av alltihop.
LikeLike
Just. Det handlar om att göra. Jag läste för något år sedan att det krävs ca 10.000 timmars övning i vad än du vill bli bra på för att bli en mästare, t ex i schack men även i musik. D v s du måste sysselsätta dig med det du vill bli duktig på.
LikeLike
Kanske – samtidigt händer det att en del personer lyckas måla och sjunga på ett nytt sätt genom att ha undvikit institutionaliserad undervisning.
LikeLike
Människor kan vara kunniga och övat mycket trots att de inte gått på någon institution. Beatles gick nog inte någon kurs någonstans. Men i Hamburg fick dom sina 10.000 timmar genom att ha många föreställningar varje kväll. Samma sak med Jimmy Hendrix, som alltid hade gitarren med sig.
LikeLike
Just nu är jag uppfylld av Kspecial om Jan Johansson. Han var verkligen en speciell begåvning som hävdade sin egenart.
Klart att han hade teknik, men det är något annat som fångar! Programmet famlar i beskrivningen av vad är.
Sevärt!
LikeLike
Det var ett nytt och intressant sätt att citera som du visar på här. 🙂
LikeLike
Jag är intresserad av kunskapens intuitiva sida. Samtidigt tror jag att båda modellerna har brister.
Att gå från enkelt till komplicerat ELLER att gå från komplicerat till enkelt – det valet är i sig reduktionistiskt.
Inom läsundervisningen har kriget mellan analytisk och syntetisk teori pågått länge.
Ingen vann. Vi behöver båda synsätten.
LikeLike
Ingen vann, eller båda vann? Skillnaden är dramatisk, i synnerhet för eleverna.
LikeLike
Du måste på något sätt öva upp din intuition. Den kommer inte bara av sig själv. Du behöver 10.000 timmar för att bli riktigt duktig.
Sedan är det en annan fråga hur man lägger upp sin “undervisning”. Att gå från det enkla till det komplicerade eller från helheten till delarna.
LikeLike
När jag har läst artikeln närmare tänker jag så här kring dess innehåll.
Tolerans, solidaritet, empati etc går väl inte att mäta och då inte heller att ge betyg i. Men det här är väl något man jobbar med hela tiden och som kommer in i varje gruppsituation, vare sig det är lektion eller rast. Däremot kan man undervisa i hur vetenskapen just nu tror att att människan fungerar, så att barnen får en något att förhålla sin egna subjektiva känslor till.
Kreativa och samarbetsvilliga vill nog arbetsgivaren ha sina blivande anställda. Kritiska och med civilkurage står nog inte så högt på önskelistan. För att kunna vara kreativ inom ett område, måste man nog först ha en hel del kunskaper, så man vet vilka reglar man kan bryta.
Hur väl de unga uppskattar livet och då även natur och konst, går inte att sätta betyg på. Det här är väl mer att man inte bara ska överleva, utan också kunna leva. Frågan är hur man utformar den typen av “undervisning”?
För att kunna ta ställning om miljön och samhället måste man ha “hårda” kunskaper, fakta som underlag för ställningstagande. Det kan man sätta betyg på. Hantera datorer får man erfarenhet av på vägen och vissa delar kan man ha skrivning på. Även måla och sjunga kan man på sitt sätt betygsätt, om man vill.
Att ägna en lektion i matematik till att “undervisa” i social kompetens känns inte speciellt bra i mina ögon. Om man nu inte ser det som att när man är tyst och gör sina uppgifter visar man andra hänsyn när dom ska utföra sina uppgifter.
LikeLike
“social kompetens” är nog ett förlorat ord, däremot tror jag att bildning och livskvalitet bör finnas i bakgrunden och ibland i huvudrollen i skolornas planering.
Men då måste vi ha ett kollegium som har en någorlunda gemen sam syn på vad ordet innebär!
LikeLike