Per T Olsson diskuterar det laddade ordet och utgår från Bertil Ohlins invändningar på 50-talet.
Ohlin, som under många år personifierade alternativet till Socialdemokraterna, ogillade emellertid begreppet borgerlig. Det är inte, skrev han i sina memoarer, ”en terminologi som hör hemma i en objektiv framställning”.
Ohlins aversion mot ordet är förståelig. Det har en marxistisk klang: bourgeoisien, eller borgerskapet, var Karl Marx benämning på kapitalismens härskande klass.
(…)
Och utöver en gemensam antisocialistisk grundhållning har de partier som avses så olika idémässiga rötter att ett samlingsnamn blir missvisande: en värdekonservativ kristdemokrat representerar en annan sorts borgerlighet än en kulturradikal folkpartist; en urban moderat och en centerpartist på landsbygden gör olika prioriteringar.
Jag tror att många gärna vill se dagens upphetsade skoldebatt som opolitisk. Den handlar om barnens lycka, lärarnas status och nationens framtid. I en stor opolitisk omfamning förfasar vi oss över Zarembas skräckskildringar och värms av att tillhöra den goda sidan – vi som vill att det ska vara ordning och att barnen ska lära sig något.
Men frågan återstår: är det verkligen en borgerlig politik att vilja öka kontrollen och förstatliga skolan? Idag beskrivs misslyckandena som en följd av socialdemokratins dåliga politik och den usla forskningen. Hur ser den borgerliga visionen ut? Friskolor till alla?
Per T fortsätter:
Bertil Ohlin hade rätt. Termen borgerlig är ett elände. Det är något med själva ordet som spökar; det är liksom belastat av en förlorarstämpel från det förflutna som inte ens alliansen har lyckats radera.
För om man blundar och tänker på ordet borgerlig, vad ser man då för sitt inre?
Flimrande bilder från den ena valvakan efter den andra där molokna partiledare konstaterar att det inte blev maktskifte den här gången. Heller. Thorbjörn Fälldins svettiga anlete. Ola Ullsten, hjälplös som en tappad äggula. En arrogant Carl Bildt som pekar ut den ”enda väg” som slutar vid 500 procents ränta. En förvirrad Olof Johansson, vilt fäktande mot Öresundsbron.
Till de här bilderna fogar jag en stridslysten och segerviss utbildningsminister i färd med att återskapa gårdagens skola.
Tysta tankar 
Lpo94 genomdrevs av en borgerlig regering. Man kan se de olika partiernas önskningar i den. En borgerlig regerings läroplan som skulle implementeras i en skola som av tradition har haft som mål att alla skall ha samma kunskaper varhelst de bor i landet.
Vi har en borgerlig utbildningspolitik, men det har vi haft sen länge.
Kanske den rönt större framgång om inte kommunalisering genomfördes några år tidigare.
LikeLike
Att vilja öka kontrollen och förstatliga skolan är väl ideologiskt sett så långt till vänster man kan komma?
För övrigt tycker jag att det är ett problem att man så ofta i debatten hänvisar till ideologiska rötter och händelser som är flera decennier gamla, både i den partipolitiska debatten och den mellan lärarförbunden. Jag tror att det stänger ute yngre människor (skönt att få sälla sig till denna skara 😉 ). Ska jag inte kunna tycka att t ex Vänsterpartiet, Moderaterna eller Lärarförbundet kommer med vettiga förslag i dag utan att bli sammankopplad med åsikter som de hade för en massa år sedan? Varför kan man inte fokusera på att definiera vad de står för i dag i stället?
LikeLike
Det känns verkligen som om en del av dagens åsikter har varit i säck innan de kom i påse! (jag är inte så bra på ordspråk)
Någon borde vädra – problemet är att ingen verkar vara beredd på att backa. Och LR är höga på adrenalin…
LikeLike
Det där är en viktig fråga att reda ut Mats. Jag tror tyvärr att många reflexmässigt tar avstånd från allt som en borgerlig regering lägger fram på området för att det per deinition också skulle vara borgerligt i sig. Just när det gäller skolfrågor tror jag dock detta är alldeles för smiplistiskt. Jag är nog inte ensam bland forskare i universitetsvärlden som uppfattar sig som i någon mening radikala och som likväl tycker att mycket av det som nu föreslås av den borgerliga regeringen på det skolpolitiska omådet i mycket (inte förbehållslöst och entydigt) pekar åt rätt håll. Att stämpla något som borgerligt på skolpolitikens område säger i mina ögon egentligen ingenting. I grunden handlar det mer om kunskaps- och samhällssyn, snarare än ytlig politisk retorik. [Ska försöka ta mig lite tid under påskveckan och skriva ett lite längre inlägg om detta på min blog, Mats]
LikeLike
Det ser jag fram emot!
En hel del av de här ställningskrigen verkar korsa blockgränser brutalt.
Jag försöker använda ett barnperspektiv men det känns väldigt udda. Kanske reproducerar jag myten om ett möjligt opolitiskt sådant – barnets rena intresse…
LikeLike
Vad händer om du istället för ett barnperspektiv skiftar till ett elevperspektiv när du pratar om skolan?
LikeLike