Jag minns min utbildning på 70-talet. Barnstugeutredningen 1973 var ett ambitiöst försök att kombinera svårförenliga teorier som t.ex. Piaget och Homburger Erikson. I grunden fanns en stark tro på förskolans frigörande möjligheter och Paolo Freires ande svävade över sidorna. Vi skolades in i något som kallades “dialogpedagogik” och hade antagligen blivit stämplade som anarkister idag.
Steve Wheeler råkar nämna Ivan Illich namn på en konferens och drabbas av det onda ögat (länk):
During a presentation in Manchester two years ago, I happened to mention that Illich’s 1970s notion of deschooling society could now be achieved through new web based tools, but that we were in danger of turning the Web back into a funnel if we persisted with wholesale implementation of institutional VLEs that constrained rather than liberated learning. He is one of my favourite anarchists, I said.
In an online discussion group later, someone suggested that my mention of Illich was enough to brand me as a member of the ‘lunatic fringe’. I smiled, because I wasn’t offended by this, but genuinely encouraged. A similar thing happened to me during the plenary session of the ICL conference in Austria. I asked a question of one of the keynote speakers, and cited Illich’s deschooling position. He lost his cool and declared “No-one quotes Illich anymore!” It’s not always a bad thing to be labelled a lunatic. It often means that people just don’t fully understand what has been said. It’s the same when someone is labelled an anarchist. It is often used as a perjorative description, without a clear understanding of what it actually means.
Det bästa sättet att beskriva en diskurs är fortfarande att ta reda på vad det är vi INTE får prata om. Jag funderar över vilka tabuiserade omåden som idag finns i svensk skolpolitik. Pojkarnas skolprestationer? Könsbalansen i lärarkåren?
Ni anar nog var tipset kommer ifrån:
http://twitter.com/#!/briankotts/status/38764709884862464
Tysta tankar 
Min utbildning var byggd på aktivitetspedagogik och det var en hel del Piaget. Men även pedagoger som du nämnde. Freire och Freinet var jag mycket intresserade av. Numera har jag inte någon favoritpedagog, utan ser dem stå för ett antal pedagogiska teorier.
När jag gick min utbildning i början av 90-talet var jag inne på Vygotskij.
Men överhuvudtaget ser jag att bestämmandet av användning av en speciell tänkare eller pedagog mm är olycklig, då världen inte är lika endimensionell och absolut inte vi människor. Nu talar man om det sociokulturella perspektivet och har kastat in massor av tänkare som står ganska långt ifrån varandra under detta perspektiv. Det är stor skillnad mellan Foucault och Derrida.
Säljös text ger mig mardrömmar. Han blandar vilt.
Kanske är det den urgamla idén om att hitta en universell teori eller perspektiv som kan förklara världen och människorna i den, som även har frestat Säljö.
(Obs, jag tycker!)
LikeLike
jag är nog också en obotlig elektiker – samtidigt som jag har lätt för att kritisera studenter som inte förstår spänningen mellan sociokulturella perspektiv och renlärig behaviorism.
Säljö – hmmmm – är det tillåtet att kritisera honom i Stockholm?
Jag tycker Anders Marner beskriver de auktoritära dragen i Säljös språksyn bra i “En kulturskola för alla”:
Click to access Enkulturskolaforalla.pdf
LikeLike
Hehe! Har inte ens tagit reda på om det är tillåtet eller inte att kritisera Säljö i Stockholm. Gör det ändå!
LikeLike
*trycker på närmaste gillaknapp*
LikeLike
🙂
LikeLike
Wow!
Jag är imponerad och ser några möjliga förklaringar:
Stockholm har ett öppet klimat och uppmuntrar sina anställda till självständigt tänkande?
Du är så begåvad att du har råd att strunta i de dolda hierarkierna?
Du har inte förstått hur man bär sig åt för att få forskningsbidrag?
Du har integritet?
Du är naiv?
Hoppas att du inte tar illa upp! Jag tycker att akademisk frihet är ett spännande ämne och ser inte så mycket av den. Men mycket ängsligt bugande…
Jag
LikeLike
Jag har ett forskningsämne som ligger långt bortom vad som är accepterat som en del i den pedagogiska verksamheten, så det började nog när jag valde det. Jag gjorde inte som man brukade.
Skrev inte avhandlingen som man skall göra heller. Utgick inte från tidigare forskning heller. Gjorde nog allt på mitt eget sätt. Och det fungerade …
Nej, jag tar inte illa upp – det är ju bara positiva saker du tar upp. Utom det där med forskningsbidraget, men jag får inget ändå, på grund av mitt ämne.
LikeLike
Så skönt! (inte det där med forskningsbidraget alltså)
Jag har en lite halvreligiös syn på den högre rättvisan och vill gärna tro att alla fega opportunister ska brinna en liten kort stund i helvetet innan de ångrar sig och får syndernas förlåtelse av ett allsmäktigt Vtenskapsråd!
LikeLike
Freire är nödvändig, inte som ensam pedaogog men som ett av många tydliga fokus. Han står på något sätt för frågan; hur politisk får skolan bli i sina syften?
Kul att läsa och erinra sig namn som Illich med samhälle utan skola, Freinet med skolan på elevernas grund och verkligheten som startpunkt.
Antagligen bär man i sitt lärarliv med sig flera av dem, medvetet eller omedvetet.
Själv tog jag Vygotskij till mitt hjärta när jag dök på honom för ett par decennier sedan nu och han har valt att stanna kvar, men inte ensam på tronen. Han bottnar så bra med ett brett perspektiv på människolivet och står på flera ben, inte bara det pedagogiska. Hans teorier om scaffolding (stavning?), proximala zonen, språkets funktion i lärandet osv har hållit genom åren. Inte den sämste att bygga en ny läroplan på. Även om jag nog kan tycka att nyheterna i den är rätt så små.
LikeLike
Spännande hur vi förhåller oss till vår egen historia – en del av oss skäms och försöker distansera sig från perioder av marxism, feminism, essentialism, ekonomism (eller vad de nu kan ha varit). Andra försöker integrera de här erfarenheterna i sin nuvarande världsbild och vi vill nog gärna beskriva det som om vi har blivit klokare.
jag är inte stolt för allt jag gjort – men det är få tankar jag vill ha otänkta!
Därför är det trist med en akademi som tar sig rätten att peka ut den rätta vägen och tabuisera andra sätt att tänka!
LikeLike
Den här akademien som tabuiserar andra sätt att tänka, vad avser du då?
Jag tycker vi har en öppnare skoldebatt än vi har haft på mycket länge.
LikeLike
Vilka delar av akademien menar du är aktiv i skoldebatten?
LikeLike
Nja jag var ju så osäker på vad du avsåg med akademien att jag generaliserade frågan till om vi vanliga lärare upplever mer eller mindre tabun från olika överheter. Jag minns skolverksdragningar och föreläsningar där sånt som elevfokus, individualisering och Robert E Slavin användes för att tysta andra åsikter. Kollegor har fyllt på med skräckhistorier.
LikeLike
Det finns säkert många exempel på att forskare har använt sin förmenta vetenskaplighet för att proklamera någon form av pedagogisk legitimitet.
Professor Olweus är väl ett bra exempel bland de rivaliserande antimobbningsprogrammen.
Min poäng är nog att det inte är forskningens viktigaste uppgift att peka på enkla lösningar (“detta fungerar”) men att det kanske vore bra om de försökte vara en mer aktiv del av debatten.
Under 2000-talet fick Björklund svartmåla skolan på DN länge innan någon reagerade. Kanske utifrån en lite högfärdig position – man tog honom inte på allvar förrän det var för sent.
Därefter var motståndet lite yrvaket – och nu vågar man inte!
LikeLike
Du vet förstås att jag anser att svartmålningen av lärarna och då egentligen skolan också började långt tidigare. Jag anser också att skolforskning övergeneraliserats och tappat i trovärdighet. Jag vill ha en forskning som är aktiv i debatten men inte till priset av att forskare säger för mycket.
LikeLike
Välformulerat, “hur politisk får skolan bli i sina syften” och mitt svar ligger ganska långt ifrån Paulo Freire även om jag är oerhört positiv till alfabetiseringskampanjer. Jag är förstås färgad av min utbildning men tycker att Ferenc Marton tar Vygoskij ett steg längre.
LikeLike
Hmmmm – jag tänkte skriva något om olika kunskapsteoretiska utgångspunkter men insåg att det blev onödigt djupt onödigt snabbt!
LikeLike
Jag har suttit i Freires knä – utan att jag ens visste att det var han! /Janis
http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Pye_Engstrom_2008.JPG?uselang=sv
LikeLike
Wow – med den bakgrunden kan du inte göra fel!
LikeLike
Jag upplever anarki som ett system för omogna, ett system med dåligt ansvarstagande och ett system som ofta släpper fram “den starkes rätt”. Jag får ont i magen av anarki och vet att kreativa idéer behöver mer struktur runt omkring för att växa. Jag arbetar ofta med att slänga ut svåra frågor och skapa problemställningar för att föda funderingar i elevernas huvuden men kan uppleva att elever får i ont i magen av den pedagogiken. Paulo Freire är ständigt aktuell och intressant men samtidigt upplever jag att det är viktigt att läraren också får fram det som Ferenc Marton kallar det normativa synsättet. Lite recept på hur man ska göra saker minskar ont i magen och gör tillvaron drägligare för eleverna. Det är verkligen viktigt att vi polemiserar mot Freire för han hade inte så där helt rätt.
LikeLike
Ändå var hans praktik ytterst handfast – alfabetiseringskampanjer i djungeln var ju inte sådana där dekonstruktionistiska orgier som du antyder att Freire delvis skulle kunna hållas ansvarig för!
LikeLike
Fördelen med att föra ett samtal såhär offentligt är ju att man får chansen att belysa de vanföreställningar kring olika fenomen som seglar omkring och ställer till det i debatten.
Freire var viktig, oerhört viktig, i sitt sammanhang, men lyfter man ut honom ur sammanhanget är det inte självklart att det fungerar lika bra. Ett viktigt samtal.
LikeLike
Freire, var oerhört viktig genom att göra oerhört bra saker, annars hade han varit rätt ointressant och hans tankar hade flutit omkring på ett sätt som gett dem ytterst litet värde. Nu får hans tankar en konkret lärorik dimension som är bra att ha med i skoldebatten även om vi ska arbeta med avgränsningarna av deras giltighet.
Att studera avgränsningarna för forskare och tänkares idéer ser jag som en av de stora utmaningarna framgent. När är de bra, när fungerar de inte.
LikeLike
Den nya läroplanen LGR11 har en allvarlig brist då den reflekterar “enhetselevens” utveckling enligt Piaget´s stadieteori men saknar de differentialpsykologiska principerna för en genuin individualisering av undervisningen.
Vi behöver en skoldebatt där fakta accepteras i stället för att sopas under mattan. DIVERGENSPRINCIPEN och dess konsekvenser bör stå i centrum likaväl som den svåra frågan om hur undervisningen skall INDIVIDUALISERAS.
TVÅ HUVUDUPPGIFTER FÖR DEBATTEN OM FRAMTIDENS SKOLA.
Utifrån existensen av betydande intelligensskillnader mellan eleverna men framför allt utifrån divergensprincipens giltighet bör den skolpolitiska debatten som första steg syfta till att lösa följande problem av helt avgörande betydelse för utformningen av framtidens skola:
1. Hur skall läroplansmålen definieras för olika elevgrupper så att de inbegriper både den momentana kunskapsvariationen och variationen i utvecklingstakt?
2. Hur skall läromedlen konstrueras så att de optimalt är anpassade både till den momentana kunskapsvariationen och variationen i utvecklingstakt hos olika elever?
Se ”Sture Erikssons hemsida”: http://home.swipnet.se/StureEriksson/
LikeLike
Intressant – men “vag anknytning till ämnet”?
LikeLike
Jag är inte säker på att jag tycker vi ska gå djupare i att definiera målen. Vad som alla behöver kunna och några betygskriterier uppåt räcker gott. Sen har vi ämnets syfte och ofta en kraftfull lust att lära sig allt möjligt hos de duktigaste eleverna. Friheten för den enskilde läraren att möta eleverna på rätt nivå behöver inte stoppas in i allt för mycket mallar.
Som en anknytning till den grundläggande debatten om anarkister, så tycker jag att vi kan tillåta lärare och elever att tillsammans få vara lite anarkister om de bara når det som redan är definierat.
Jag gör lite reklam för Ferenc Marton också. Hans modell av lärandet visar på den normativa delen som liten och viktig men att det är nödvändigt att också visa många alternativa perspektiv, fast inte exakt vissa specifika. Jag tror att de tankarna måste vara med innan vi går för djupt med mål och olika kunskapsvägar.
LikeLike
Jag har en forskande kamrat som menar att Ferenc Marton inte finns -han har övergått till att bli en ren myt.
Kan du bevisa att han existerar?
LikeLike
Jag har haft möjligheten att höra honom föreläsa.
Jag missade dock att videofilma denna viktiga händelse, youtube var inte lika etablerat då och jag hade ingen videokamera på min telefon.
När svensk pedagogisk forskning egentligen inte citeras utomlands längre kan det kännas bra att ha något positivt att komma med. Jag har beställt boken av Peter Gärdenfors med förhoppningen att hitta ytterligare något bra svenskt.
LikeLike
Skolportens årsöversikter tycker jag är bra introduktioner – ett alternativ till de här burdusa sågningarna på ledarplats.
I sanning respektlösa.
LikeLike