När jag besöker studenter på praktik är de ofta väldigt angelägna om att berätta vilka barn som har diagnoser och hur besvärligt det är att undervisa dessa. Jag försöker tona ner den här aspekten och funderar ofta över var alla dessa diagnoser kommer ifrån. Är det mät- och kontrollsamhället som har ett starkt behov av att skilja ut de som inte är normala?
Nu kommer siffrorna som avslöjar att det ofta handlar om barn som är födda sent på året och att deras svaga prestationer tolkas som sjukdom.
Nästan en miljon barn i USA kan vara feldiagnostiserade med adhd
Att de varit yngst och minst mogna i daghemsgrupper och i skolklasser har bidragit till läkarnas missbedömningar, visar en ny studie från Michigan State University som omfattar 12 000 barn och ska publiceras i Journal of Health Economics.
Enligt studien är det 60 procent troligare att de allra yngsta barnen på daghem får en adhd-diagnos än de äldsta barnen i samma grupp. När barnen nått femte och åttonde klass i skolan är det två gånger troligare att de yngsta barnen får adhd-mediciner utskrivna jämfört med de äldsta klasskamraterna
Jag misstänker detta inte är en amerikansk företeelse, och tror att fenomenet är minst lika vanligt i Sverige.
Vi diskuterar barns utsatthet och en kollega säger:
– Jag önskar att jag en enda gång fick gå på ett utvecklingssamtal som INTE inleds med att “Det märks ju att han är född sent på året…”.
Vårt behov av att dela upp - snabba och sega!
Tysta tankar 
Skyll inte ADHD på risiga diagnoser.
Felet är att man inte använder (inte kan använda) sig de strikta metoder som finns framtagna.
Dock är det osannolikt att dessa metoder fungerar på små barn eftersom de strikta metoderna kräver interaktion mellan individen och utredaren via mängder av frågor och svar.
Kan man fullt ut testa arbetsminnet på en 7 åring. Jag vet inte. Kanske vill han/hon bara ha kärlek av en frånvarande mamma och pappa. Kanske är det själslig oro som stör och som gör arbetsminnet oroligt.
Det gäller att ha respekt för frågan. Men det får inte bli så att vi stigmatiserar ADHD bara för att diagnoserna är svåra att genomföra.
De som har riktig ADHD blir då de stora förlorarna, vilket de förresten alltid har varit.
LikeLike
Gränslinjen mellan ADHD diagnos och liknande problem är inte lätt att sätta. Lämpliga åtgärder för olika individer med ADHD diagnos kan skilja sig åt mycket. Den som studerat området tillräckligt kan ställa diagnos med stor säkerhet men de jag träffat medger att skulle man ändra något kriterieum bara lite så skulle det ge stora skillnader. Exakt hur man ska utforma kriterierna avgörs inte av det framforskade utan är egentligen en överenskommelse mellan de som forskat fram vad som borde vara mest relevant.
Diagnosen riskerar att bli stigmatiserande eftersom man löser så få problem med den utan istället bara pekar ut en individ som annorlunda.
LikeLike
Jan
De som har riktig ADHD har ett livslångt funktionshinder som i sämsta fall leder till total utslagning och eller kriminalitet. Skall de fungera i det moderna samhället behöver de samhällets hjälp.
Samhället behöver då ha diagnoskriterier.
Gränsfallsproblematiken blir blir en ofrånkomlig biprodukt.
LikeLike
Det finns så många som har olika begränsningar och egenskaper som kan leda till utslagning och kriminalitet.
Jag vågar inte ge mig in på när medicinsk behandling kräver exempelvis ADHD diagnoser men funderar kraftigt på om inte mer generella skolförbättringar är mycket bättre än att särskilja just gruppen elever med diagnos.
LikeLike
Hej Mats. Om jag inte visste att du satt vid datorn när du skrev detta skulle jag bestämt hävda att du är var ute och cyklade. Du är just nu långt ute i ödemarkerna. Vänd!
LikeLike
I filmen Vikarien kände jag ett starkt behov av att skolan borde investera i en specialbyggd Concertavagn. med sprutmunstycke.
Läraren kunde via en knapp dosera lämplig mängd via i taket monterade doseringsmunstycken.
Alternativt bygga om skolans AKUSTIK vilken var en total katastrof.
LikeLike
Mät- och kontrollsamhället säger du Mats. Nej, jag tror det mer ligger i förskolans och skolans behov av evidensbaserade resultat. Då skriker man oreflekterat och okunnigt efter diagnoser. Speciellt i det curlingsamhälle vi lever i.
Att vi har ett kontrollsamhälle sedan nine eleven går inte att bortse ifrån. Men det ska inte tas som intäckt för att mätningar är av ondo. Gäller i vanlig ordning att ha kunskap om och varför man mäter saker och ting. Och den är ju inte så förhärskande precis i förskolan och skolan.
LikeLike
Det handlar inte om den sortens mätningar. Jag är övertygad om att det i skola och förskola finns gedigna kunskaper om varför vi behöver mäta och kontrollera resultaten av vårt arbete.
Det vi talar om här är en allt smalare normaliseringsprocess, där det idag kan räcka med att vara född för sent på året för att avvika såpass att man blir föremål för spekulationer om huruvida man har ett funktionshinder i hjärnan eller ej.
Och det i sin tur är förstås ett resultat av den sortens mätningar jag skriver om i första stycket – som även om de bygger på goda intentioner ger bieffekter (se andra stycket) som inte beaktas.
LikeLike
Janne – det var inte precis det jag försökte säga.
Det finns olika typer av mätningar.
Vissa, som du själv tar upp, leder det fel för att jag som individ råkar vara född en viss tid på året och därmed inte passar i nomaliteten för förskola och skola. Det är helt uppenbart att sent födda har senare utveckling än den som är född tidigt på året. Detta går Gud ske lov bort med åren.
Vad jag försöker säga, är att om man försöker skaffa evidensbaserad metoder, för att det just nu behövs förfärligt mycket diagnoser från skrikande curlingföräldrar som är det helt irrelevanta om man ser på den biologiska klockan.
Säkert finns det i denna populationen en och annan avvikare med fyrstavskombinationen. Men inte tillräckligt för att hävda att en större population behöver stödundervisning.
LikeLike
Å andra sidan styrs inte behovet av diagnoserna.
Många av de här feldiagnosticerade eleverna befinner sig trots allt i (skol)situationer där de behöver någon form av stöd – och det ökar möjligheterna att få det här stödet om det finns en diagnos att vifta med.
Så att även om ADHD är långt mer ovanligt än man kan tro, så är inte fallet detsamma med behovet av stöd.
LikeLike
Vi har en mycket stor grupp elever med olika slags koncentrationssvårigheter eller andra problem som gör det svårt att fungera i skolan. Den fråga jag ställer mig är om inte ett mer renodlat pedagogiskt perspektiv vore bättre, ett där man fokuserar på att möta alla elever som behöver lugnare arbetsmiljö, annan lektionslängd och tydligare instruktioner. De individuella skillnaderna mellan de som har diagnos är så stora att kunskapen om diagnosen inte ger överdrivet mycket mer information än att det är inom dessa man som pedagog ska hitta lösningar. En pedagogisk gränslinje mellan diagnos/icke-diagnos blir mot den bakgrunden faktiskt ointressant.
Kanske skulle skolan inte ens behöva bry sig om diagnosen om möjligheten att möta individer kunde tillfredställas mer.
Den nuvarande situationen när skolans resurssituation kan ändras dramatiskt beroende på hur många diagnoser man lyckas få känns djupt olustig.
LikeLike
Här håller jag med dig fullt ut.
Den moderna skolan är konstruerad för personligheter med maximal koncentrationsförmåga på det en överordnad agent påstår vara det enda viktiga i ögonblicket.
Jobbar själv mycket med ljudmiljön i skolor som teknisk arbetsmiljörådgivare.
Rumsakustiken och lokalstrukturen måste vara utopiskt perfekt för att möta den moderna pedagogikens utopier samtidigt som man beaktar olika personligheters förmåga vad gäller koncentration och fokus.
Själv brukar jag vara “sjukskrivningsnära” efter en inventeringsdag i en befolkad högstadieskola.
Helt absurd arbetsmiljö för en normalstörd vuxen individ som jag. Föredrar Sandviks Steels elektrostålverk med 110 dBA. Där kan man i vart fall ha hörselskydd på sig.
LikeLike
Sen får det här förstås inte leda till att vi börjar tänka skolutopi. Både lärare och lokaler kommer att vara ändliga resurser även om vi fördubblar skolans budget. Att undervisning ganska ofta behöver bedrivas i större grupper och att man måste ha olika ordningsregler för att få ner ljudnivån känns som att det borde vara självklart även när det inte är optimalt för alla.
Min huvudpoäng är att just diagnos eller inte, kanske är alldeles för överbetonat när skolan/läraren väljer om en individuell lösning är tillräckligt högt prioriterad.
LikeLike
Tänk på kostnaderna som läggs i dag på alternativa skollösningar? Skoldaghem? särskolan? Riksgymnasiet? hela kittet med verksamheter med extremt mycket högre personaltäthet, och mer generös tillgång till olika hjälpmedel, specialistinsatser, lokaler, färdtjänst, etc? Det är bara en annan budget, och vilar tryggt i en lång idetradition om sär- skiljning och sortering.
LikeLike
Vi är överens om att det känns väldigt konstigt att till varje pris undvika sortering pga skillnader och sen ha en sådan stor verksamhet som just innebär detta.
LikeLike
Är det att det är läkare som sorterar som gör skillnaden??
LikeLike
Studien: diagnossituationen ser med all sannolikhet inte likadan ut i USA som här. Här är vi mer restriktiva. Och den överförskrivning av diagnos som det fanns en tendes till för sådär 8- 10 år sedan verkar ha avtagit. Men! om 60% av eleverna med ADHD är födda sent på året, är ju fortfarande 40% inte födda sent på året. Och: vad ÄR sent på året? andra halvan? Hur ser fördelningen av födslar ut? 50-50?
Vi kanske kan enas om att en viss diagnoshets på grundval av lärares/förskolelärares bedömningar av elevers uppfattade svårigheter kan finnas som en faktor. I diagnoskriterierna krävs t.ex. att svårigheterna ska föreligga i minst två miljöer, och det baseras naturligtvis på intervjuer både med skolpersonal och anhöriga.
Man kan önska att skolan kunde ta hand om elever med t.ex. ADHD, utan att för den skull märka ut eleverna som bärare av problemet. Men! tyvärr, antagligen är det ett alldeles för omfattande kunskapsområde som kräver lång erfarenhet och djup teoretisk förståelse för att man ska kunna anpassa miljö och krav så att elever i den här typen av svårigheter får vad dem behöver. Tyvärr, det verkar så. Som om det räcker som lärare att utgå från sin egen moral, från vad denne tänker om vad MAN gör och inte gör.
I det här klustret av skolproblem som bidrar till stigmatisering ligger inte minst frekventa rop på hårdare krav, ordning och reda, TYDLIGA uppnåendemål, fastarer kriterier.
Hur vill man ha det i skolan? En skola för alla? eller en folkpartistisk “kunskapsskola”? Kan man tänka fram lösningar som ger både och? En skola med så mycket kunskap som möjligt till alla?
LikeLike
I ADHD diskussionen kommer vi nära varandra när det gäller lämpliga åtgärder.
Sen håller jag inte med om att ordning och reda ökar stigmatisering utan ser att mobbning mm minskar i klasser där sådant fungerar bra.
Jag väljer förstås inte Lars Ohly’s skola där “alla ska kunna allt” för det känns hemskt att tvinga praktiskt inriktade elever att läsa Fysik B och ser det som ett härligt mål med en “folkparistisk kunskapsskola” där praktiska kunskaper också ses som något viktigt.
LikeLike
Jag menar inte att det är något fel på ordning och reda, tvärtom, jag är naturligtvis en strukturfascist som pedagog, men jag är emot det som oftast ligger som undertext i mediala uttalanden om “ordning & reda” i skolan, vilket insinuerar att bråkstakar som spelar Allan ska ut för att lugnet ska kunna härska.
Man ska värdera all kunskap, hur skulle samhället annars fungera, men man ska inte låta de “praktiska” (som om det var enkelt att separera teori & praktik?) kunskaperna bli de överblivna smulornas fest för att man misslyckats med att skapa en skola som fungerar lärande för alla. Vem tror att bara för att du har uppmärksamhetsproblem vill du bli mekaniker?
LikeLike
Jag tycker att det låter rimligt att vi hittar en lösning så att eleven slipper spela Allan i klassrummet. Det är ju en rädd liten kille som skulle behöva hjälp att göra något annat det handlar. Jag vet inte varför vi skulle behöva bli upprörda över någon som pratar om ordning och reda och tro en massa om undertexter. De vill ju åt samma håll som vi.
I den gamla teknikundervisningen handlade det inte om de överblivna smulornas fest. Då hade de riktiga tekniklärare med bra kunnande och grupper som var tydligt mindre än språkens. Det viktigaste var dock valfriheten så att att eleverna kunde söka efter de miljöer de själva trodde på.
LikeLike
Apropå.
Vet ni att man vid ett WAIS test kan erhålla så låga siffror som 7 för arbetsminnet när det normala är 100 och ändå få det samlade IQ 135.
Jag beskriver en verklig ung vuxen människa som jag känner.
Extremt högbegåvad bara det är lugn och ro och om man får göra det som man tycker är KUL.
Något att beakta för de individer som dränkte ämnet teknik i en postmodernistisk sörja.
LikeLike
Arbetarrörelsen själva utsätter (s) för kraftfull kritik när det gäller synen på yrkeskunskaper i rapporten: http://www.arbetarrorelsenstankesmedja.se/rapporter.aspx?id=189 . Denna felaktiga syn på praktiskt arbete har också lett till missgrepp på högstadiet och det allvarligaste är slopandet valet att ägna sig åt riktig praktisk teknik (inte klippa och klistra).
LikeLike
Ja du ser hur det är med ideologiska föreställningar som saknar sin grund i kunskap och logik.
Det blir enbart en tidsfördröjning till den bittra insikten infinner sig.
De som betalat för tramset får aldrig någon återbäring.
Men bättre sent än aldrig.
Kanske dags att inse att människan inte enbart kommunicerar med ord som pratas och skrivs.
Att montera och tapetsera är också ett språk för mänsklig bekräftelse och selektion.
LikeLike
Intressant!
Är det bara jag som tycker att vi oftare tenderar att ge “adhd-förklaringen” till pojkar än flickor? Finns det en könsaspekt i frågan?
LikeLike
Jag tror mig ha läst att ADHD är 3-4 gånger så vanligt bland det manliga könet.
Men går man djupare så känns det logiskt att AD-komponenten kan vara lika vanligt bland flickor och att det är HD-delen av ordet som kopplar till pojkars övriga egenskaper i att överlag vara mer utåtagerande och springiga. Kanske testosteronet har en effekt på “hyperaktiviteten”.
Det är AD komponenten som i första hand märks inne i den egna hjärnan medan det är HD-komponenten som omgivningen har svårt att hantera och lider utav.
LikeLike
Mycket bra förklarat, Anders.
LikeLike
Tack för det Morrica.
Ämnet tillhör mina ständiga funderingar om den mänskliga hjärnans komplexitet och variation och evolutionens ständiga sökande efter det ultimata.
I en annan kultur / biotopiskt tillstånd var/skulle ADHD vara den eftertraktade personligheten.
Nu endast vissa varianter.
LikeLike
Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder)
För de fåkunniga.
http://sv.wikipedia.org/wiki/ADHD
Den där könsaspekten är nog svår att inte se.
Tidigare fick barnen diagnosen DAMP och det var ännu underligare att så många pojkar hade fysiologiska fel på hjärnan.
http://sv.wikipedia.org/wiki/DAMP
LikeLike
Jag var på fortbildning om hur man möter barn med olika typer av diagnoser och det vi fick lära oss var att bortse från diagnosen och fokusera på individen. Vad fungerar? Vad fungerar inte? Det slog mig som ett mycket gott råd.
Ur ett lärar och föräldraperspektiv är en diagnos ofta något positivt. Då får eleven hjälp, då finns det resurser. Det kan vara en orsak till överdiagnosticering i vår fattiga skola, där allt handlar om att kommunerna ska komma undan så billigt de kan utan att bli anmälda.
LikeLike
Överdiagnosticering för att skaffa pengar känns så sorgligt.
Jag känner mig väldigt säker på att i så fall är det någon av dessa som hade mått bättre utan den felaktiga diagnosen samtidigt som vi har många elever med andra svårigheter som kunde behövt mer resurser.
LikeLike
Jan L: “Överdiagnosticering för att skaffa pengar känns så sorgligt.”
Särskilt när det egentligen inte behövs. Pengarna – eller resurserna ska ju plockas fram vid behov, inte vid diagnos. Men tyvärr ser ju skolverkligheten ut så idag. Diagnosen ger “leverage” i kampen för elevernas bästa…
LikeLike
Behovet finns ständigt. Lärarens utmaning att möta allas olika behov är alltid för stor för att man ska lyckas helt!
LikeLike
Ett förtydligande: 60 procent fler av de sent födda som får diagnos innebär att om det är 1000 elever som får diagnos av de som är födda i början av året så är det 1600 av de födda i slutet. Detta är rejält alarmerande siffror de har råkat ut för i USA och även om vi i Sverige är mycket bättre så borde även våra varningsklockor ringa tydligt.
LikeLike
Jan
Det där var en klok kommentar.
Allt är inte ADHD.
Det är lite skrämmande att veta att personer födda tidigt på året har lättare att “lyckas” i karriären. Ett jäkla årstidssamhälle har vi.
Det kan väl inte bero på sommarbefruktningar och pigga spermier/ägg. Eller handlar det om skolans stereotypa termins och årsindelning.
Men tänk om: Ve och fasa att det beror på både ock.
Inför därför för säkerhet två nya lagar.
1) Ingen befruktning månad 10-04.
2) Barn födda efter månad 07 börjar skolan ett år senare.
LikeLike
Så roligt och bra förslag att jag inte kommenterar hur realistiskt det är. 😉
Det är verkligen skönt med någon som Anders som snackar utan krusiduller istället för Ohly-gänget som låter så snälla när det säger att “alla ska kunna allt” och egentligen handlar det om mängder av personliga katastrofer då duktiga inte får stimulans, svenssonbarnen tvingas läsa sådant som inte passar dem och de som har mest problem tvingas in i likformighetens tvångströja. Må vi slippa mjukisdumpratarna i regeringsställning
LikeLike
Jag kan väl få betona att:
– Lag 1 kan upplevas som både integritetskränkande och utopisk.
– Lag 2 är fullständigt realistisk eftersom vår definition av tid och årstid endast är en kulturell konstruktion.
Har vi tur så tar de eventuella effekterna ut varandra. Dvs så att vi i framtiden slipper konstatera att barn födda under den andra halvan av året har sämre chans att lyckas i karriären.
Jag kan väl i detta sammanhang betona att mitt företag har brutet räkenskapsår dvs från 0701-0630 och att det fungerar helt förträffligt. T.o.m bättre än förträffligt.
LikeLike
Pingback: Döda papegojor med ADHD « Flumpebloggen
Vår professor Tomas Petersson har skrivit en avhandling om hur idrottsrörelsen sorterar bort barn från elitsatsningar födda under det andra halvåret vid storgallringen vid 12-årsåldern.
Det visar sig vara helt fel strategi och många av de bortsorterade tar gruvliga revanscher på andra vägar!
Jag tror det har med diskussionen att göra.
LikeLike
Det har varit en lång dag och jag har missat alla turerna i diskussionen.
Jag är glad och tacksam över att ni som skriver här är så vänliga mot varandra och är väldigt stolt över er!
LikeLike
Jag rekommenderar min vän Kristian Lutz avhandling och jag tror att titeln säge allt:
Kategoriseringar av barn i förskoleåldern – Styrning & administrativa processer
– av Kristian Lutz
Ladda hem, läs och återkom!
LikeLike
Jag är inte överraskad, då jag sedan ett par år har hört röster som varnat för både överdiagnosering och övermedicinering (tex Ritalin). Tyvärr verkar det vara så att man framförallt vill göra lärarinnas (form medveten) arbete så enkelt som möjligt, och härvid straffar naturliga beteenden, framförallt dem “pojkaktiga”. Ett nämnt potentiellt framtidsproblem är härvid att bilden av vad som är normalt förskjuts ytterligare genom att “avvikande” beteenden medicineras bort.
LikeLike
Metoden har annars varit att placera pojkarna i:
1) korridoren
2) Obs-klasser (det har hetat olika saker genom tiderna)
Statistiken för det som Kristian kallar klassificering av avvikande beteenden är inte uppmuntrande för oss som tror att skolan är till för alla barn.
Flickor födda tidigt på året är de skenbara vinnarna.
LikeLike
Varför har vi fått ökade problem med att just de stökiga pojkarna misstrivs i skolan, nu när korridoralternativet och OBS-klasser, mm har avskaffats.
LikeLike
Trivdes de bättre i skolan tidigare, eller är det i själva verket något annat som ändrats?
LikeLike
Det känns som att vi inte har hittat några lösningar eller förbättrat något genom borttagande av OBS-kliiniker etc. Att kommentera orsaken till försämringarna känns mycket svårare och något jag måste tänker mer på. En sorgsen tanke om att vi borde haft någon typ av forskning igång som verkligen kunde ha utvärderat de förändringar som gjorts.
LikeLike
Problemen har nog inte ökat – de har blivit mer synliga!
Målstyrningen gör det svårare för läraren att stå ut med avvikelser inom klassrummet.
LikeLike
Mina erfarenheter pekar på att problemen har ökat kraftigt.
LikeLike
Kanske beror det på hur vi definierar “problemen”.
I den gamla skolan var det inget problem att många barn fick ettor i betyg. Idag kallar vi dem underkända och lyfter problemet till politisk nivå.
LikeLike
Ja, här finns nog en liten ledtråd. Mina högstadieklasskamrater hade flera ettor men bra betyg i slöjd, teknik och något till ämne räckte för att de skulle ha bra förutsättningar för att få jobb så fort de blev 18.
Det är inte bara omdefiniering av vad som är problem, det är också en reell skillnad i vad som ger livsproblem.
Sen finns det mycket som pekar på att vi förlorat relativt sett gentemot många andra länder när det gäller en hel del kunskaper. Det finns heller inget belägg för att vi relativt sett höjt oss gentemot flera länder på något område.
LikeLike
Ett litet påpekande:
Det är ofta så att dessa lärarinnor möter utmaningar långt större än de kan klara av och att det i stort sett alltid är mycket positivt för 26 andra elever att hennes uppgift blir enklare.
LikeLike
Här måste man dock vara mycket försiktig med vilka medel som sätts in. Problemet är att i åtminstone USA tar man gärna till Ritalin eller andra droger som en standardlösning, och de potentiella negativa konsekvenserna av detta på individen (som ju dessutom inte frivilligt sitter i skolan) är för stora för att detta ska vara försvarbart. En pedagogisk speciallösning som ett led i allmän optimering och individualisering av undervisningen är en sak—att diagnosera en funktionsnedsättning och skriva ut medicin som förändrar personligheten och eventuellt har långfristiga biverkningar är en helt annan.
LikeLike
Ja, jag känner också en oro för denna medicinering. Är det så viktigt att kunna ha kvar eleven i en storgrupp att medicinering är bättre än speciallärare eller liknande lösningar?
LikeLike
Eleven har ett liv utanför skolan också, och fungerande medicinering innebär ofta skillnaden mellan att kunna delta i gruppaktiviteter och att hamna utanför för att handikappet ställer till det i det sociala samspelet. Och ja, det är viktigt för eleven att få lära sig hantera tillvaron i den stora gruppen, möjligheterna och alternativen för dem som kan hantera denna sociala konstruktion är oändligt mycket större än för den som inte kan.
LikeLike
Morrica’s kommentar väcker ett minne av en ADHD-tjej som inte klarade av storgrupp utan medicinering. Då flippade hon ur. Samtidigt hörde hon till den typ av människor som lär sig bäst i grupp och kunde där lära sig mycket medan hon egentligen inte åstadkom något på egen hand. De individuella skillnaderna kommer i många kombinationer och standardlösningar blir så svåra att hitta och jag känner mig djupt okunnig men tror mig inte vara ensam i den känslan.
LikeLike
@morrica
Att livet utanför skolan också påverkas är egentligen ett mycket starkt argument mot droger. Framförallt är det inte alls säkert att de beetenden som medicineras bort från klassrummet också är problematiska på lekplatsen eller i familjelivet.
Poängen här är just att man medicinerar dem som verkligen behöver medicinen baserande på en så objektiv läkar-/psykiatrikerbedömning som möjligt, med en blick på elevens helhetssituation—och att man inte medicinerar dem som skolan subjektivt pekar ut som störmoment under 30–40 timmar per vecka.
LikeLike
michaeleriksson, nej, så förhåller det sig inte Din argumentation bygger på det felaktiga antagandet att medicinering sker utifrån skolans behov.
LikeLike
Läs igenom kommentaren igen och beakta sammanhanget i den här underdiskussionen.
(I sidofrågan, om huruvida skolan styr eller inte, kan det sedan mycket väl vara att det är bättre i Sverige än i USA, men man bör fortfarande varna för faran. Likaså kanske det finns många fall i USA där föräldrarnas bekvämlighet, inte skolans, har styrt, men detta ändrar inte på problemet—och inte heller på slutsatsen.)
LikeLike
Det ändrar inget, michaeleriksson, ditt grundantagande är lika fel fortfarande. Syftet med medicinering är att underlätta den medicinerades liv och tillvaro, inte att anpassa personen efter rådande mode i skolvärlden.
LikeLike
Bortsett från att du fortfarande inte verkar ha läst det hela i kontext:
I idealfall ges mediciner till dem som behöver dem för att uppnå en förbättring. I verkligheten är det inte alltid så. Bekvämlighet är här mycket väl en faktor—vilket kan ses på en del andra metoder i skolan eller skildringar från psykvården (som har en liknande situation). Åldringsvården är till en viss del liknande.
Härutöver behöver det inte vara så att man medvetet (tex) tittar på vilka elever som är bråkiga och “löser” problemet med droger. Det räcker utmärkt med välmenande feldiagnoser eller lika välmenande försök att utvidga användandet till en symptombekämpning.
LikeLike
michaeleriksson.
Ditt ordval är både nedlåtande och stigmatiserande, och jag är osäker på om det kommer sig ur ren okunnighet eller om det är så att du också använder ordet ‘droger’ när du talar om andra mediciner som insulin, magnecyl eller bisolvon?
LikeLike
Absolut! Det är viktigt att inte skuldbelägga enskilda pedagoger.
Frågan om arbetssätt återkommer ändå och vi har en utbildningsminister som tror att “mer katederundervisning” är lösningen. Det är en riskabel tes!
LikeLike
http://johankant.wordpress.com/ har väldigt många inlägg där han lyfter fram “katederundervisning” inte som en gammaldags enkelriktad kommunikation utan som ett sätt att använda hela klassen som grupp och skapa stor dynamik med både mycket elevinteraktion och effektiv kommunikation lärare elev.
Jag som tycker att det är så tråkigt att arbeta ensam oroas av trenderna bort från lärarledd undervisning i grupp. Som mattelärare är jag skräckslagen över att genomgångar ibland försvunnit som undervisningsmoment och att eleverna utan ledning ska tränga in i så svåra strukturer på egen hand med hjälp av läraren i maximalt 2 minuter/lektion.
LikeLike
Även om just de barn som ibland då, uppenbarligen, blir föremål för felaktigt satta diagnoser kan vara hjälplöst förlorade vid katederundervisning riktad en stor grupp, med i huvudsak verbal information, allmänt hållen i hypoteser och frågor.
LikeLike
Läs lite av Johan Kant så inser du att här handlar det om att nå så många som möjligt av de som har svårt att fixa skolvardagen. Min personliga erfarenhet är att det absolut finns elever som inte fixar storgrupp men mycket enskilt arbete är det nästan ingen elev med problem som klarar.
LikeLike
Jag är rätt vilsen i den här diskussionen men en anhängare av både självständigt arbete och gruppuppgifter. Samtidigt ringer det en röst från ett samtal med en avhoppad manlig student duktig pedagog med väldigt stort hjärta):
– Jag klarade inte av all den där friheten då vi förväntades läsa böcker själva…
LikeLike
Det finns väl inga standardlösningar, strogrupp 30 – 1 borgar för en omöjlighet, lärargärning på egen kammare ser också ut att vara ett misslyckat koncept, lärarlag med god handledning, fokus på lärande möten, samt uppföljande utvärderingar med reflektioner kring framgångar motgångar för det dynamiska arbetet med att försöka stimulera den enskilda hjärnan & kroppen tror jag är nödvändigt. Inte this or that, man tittar, ser, lär … gör, anpassar … så som lärare brukar, man ser till helheten. Men var går det fel? Det räcker inte? Det verkar inte räcka med goda intentioner? Och varför kan man genomgå en lärarutbildning med en(!) lektion disponerad möte med elever i svårigheter, och den lektionen hålls av en åldrad herre i sociologilägret med 20 år gamla erfarenheter från ett skoldaghem, som säger att ‘ja: hjälpa, det är det inte mycket med, ibland måste man acceptera att det är livet.’ Och det är sant, men däremellan … DÄREMELLAN!?!
Man kan få ihop ett miljörelaterat synsätt på funktionsnedsättningar med det medicinska paradigmet, mig veterligen är det också socialstyrelsens hållning i frågan, så hur man på lärarhögskolan, i alla fall i Göteborg, fortsätter ta sig friheter och göra sig till tolk för en tvist, det vet jag inte … Det är frånvänt vardagsverkligheten som familjer lever i, där möten med bl.a. BUP och neuropsykiatriska team jobbar i en helt annan riktning.
LikeLike
Det finns många saker att kritisera lärarutbildningen för men det är ofta inte samma. Jag hade exempelvis totalt usel förberedelse för betygssättning men ADHD föreläsare och seminarieledare gjorde ett stort jobb.
Sen är ADHD ett jätteområde där det är omöjligt att i en generell utbildning täcka in det mer än ytterst översiktligt men tyvärr gäller samma sak dyslexi och mängder av utmaningar. I grunden är det förstås också svårt att nå tillräcklig nivå i det som är basen för vår lärargärning vare sig det gäller att lära barn läsa eller att förklara relativitetsteorin.
LikeLike
Jag är bekymrad över det höga tonläget i den här svåra frågan och är rädd att vi ska hamna i en repris av Gillberg-Kärfve diskussionen:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Eva_K%C3%A4rfve
Kanske är den försiktiga behandlingen av frågan på lärarutbildningen i Göteborg kopplat till närheten till Gillberg? Äsch, jag vet inte.
Ibland har jag funderat över det oresonligt stora intresset som studenter visar för specialpedagogiska frågor. Jag tycker att de borde börja med att fundera över sådant som hur man fångar vanliga barns intresse och skapar intressanta lektioner.
LikeLike
Specialpedagogik är nog bra. Men det får väl inte ta överhanden hos lärarstudenterna i grundutbildningen. Där ska de lära sig det social spelet i grupper och se gruppmedlemmars olikheter. Inte om dom behöver specialpedagogik.
I stort sätt har du tre kategorier i en grupp, de som tar tid på sig, normala och de som har bråttom. Och ingen av dem är onormala på något sett.
Det är extremerna på båda ytterkanterna man ska vara observant på.
LikeLike
Mats, om studenterna visar att detta är något de tänker mycket på kanske det helt enkelt är så att de behöver få en grund att stå på i denna ände innan de kan börja fundera över hur de ska fånga norm-eleverna?
LikeLike
Hos mig finns ett stort intresse av att förstå även det mer ovanliga men ett fokus på att bli bättre på att möta blyga, långsamma, trötta, understimulerade, ivriga, otåliga, skämtsamma, …. elever dvs. de “normala”
LikeLike
Specialpedagogik är ju ingen pryl, det är ett tvärvetenskapligt kunskapsområde utan klar definition. Vad Special pedagoger gör, ser ju väldigt olika ut, på olika ställen. Spåren av special pedagogen, special läraren är väl också läge att ifrågasätta.
LikeLike
MrsS, hur menar du när du skriver om spåren av specialpedagogen?
LikeLike
Jag tänker nog att det är en bra grund att förstå det normala innan man fördjupar sig i avvikelsen – men det finns något kittlande i det onormala som lockar. I en kurs uppmanas studenterna att läsa en barndomsskildring (som vi ska analysera ur psykologiskt, historiskt och sociologiskt perspektiv med beaktande av perspektiven… osv).
Vi har blivit tvungna att bestämt avråda dem från boken “Pojken som kallades det”, som 90% tycks ha läst och älskar att förfasa sig över.
Specialpedagogens arbetsfält handlar mycket om att gestalta visionen om “en skola för alla” och förstå de svårigheter som uppkommer då barn med olika förmågor samlas i gemensamma lokaler. Den traditionelle specialläraren jobbade ofta med individuellt stöd. De här två yrkesrollerna ligger delvis utanför kursplanerna för en vanlig lärarexamen.
Typ påbyggnad.
LikeLike
Jag upplever nog att det oftast är dags för fördjupning när man nått nivån att man utbildar sig till lärare.
När det gäller böcker som är mer känsloladdade än seriösa så är min tro att det handlar mer om att få till stånd en diskussion om de känslor en sådan här bok väcker hos en än att förbjuda den.
Jag har många gånger funderat på varför jag skakade av upprörda känslor och var alldeles blek efter att ha läst “Pojken som kallades det”. Hans verklighet var långt från min och det var lätt att genomskåda författarens önskan om att skapa sensation.
LikeLike
Jan: “Jag upplever nog att det oftast är dags för fördjupning när man nått nivån att man utbildar sig till lärare”.
Huvuddelen av de studenter jag möter kommer direkt ifrån gymnasiet – det är inte en ideal utgångspunkt. Dels saknar de erfarenheter – dels är de ofta alldeles för förtjust i att gå i en traditionellt styrd skola. Att uppfylla lärarens vilja är inte den bästa drivkraften för studier.
LikeLike
Ja, jag har åsikten att egentligen alla lärare borde ha provat något annat yrke också innan de blev lärare och att det är akut att se till att man under lärarutbildningen verkligen tränger ner i problem. Jag är lite skeptisk till om det går att hoppa över något som 90% av eleverna har med i bagaget men erkänner min osäkerhet då jag inte arbetat som lärarutbildare.
LikeLike
Morrica: jag tänker delvis som Mats skriver ovan om de två yrkesrollerna med specialprefix. Med spåren av, antyder jag att elever utsätts för ganska många spridda försök som inte är integrerade i elevens helhet, och i de särskilda grupper, eller i den enskildhet som mötet sker med special- läraren vet man aldrig riktigt vad som är mål eller metod, det finns liksom ingen garant för likvärdighet, inte heller där. Här finns ett problem, och det ligger ju i det att man gör eleven till problem. Jag har ‘hört’ att man på många grundskolor t.ex. skiljer elevers “utvecklingsplaner” från “problem- elevers” vad man kallar “Åtgärdsprogram”. Jag menar att då har man helt missat hela iden om vad man sysslar med, lärande är ju lärande, vad det än riktas. Att kunna bedöma elevers förmågor inom olika funktionsområden, att känna till olika funktionsområdens progression (det är ju också omdiskuterat om det ens finns sådana, men en praktisk användbar metod såväl) … gör att man kan förstå elever med en mycket ojämn utvecklingsprofil och kan stimulera på det sätt eleven behöver. Här menar jag att kursplaner och uppnåendemål slår undan benen för alla som strävar efter tanken på denne “Skola för alla”. Specialpedagogens kunskapsfält behövs, men det är ju öppet mål att ifrågasätta yrkesrollen som sådan. Specialpedagogiken sägs ha passerat tre utvecklingsparadigm, där det senaste tolkningssättet av funktionsnedsättning handlar om just organisation, inte sociologi, inte medicin.
LikeLike
Om man inte ifrågasätter det ytterst normativa kursplane- och målstyrningssyndromet hamnar vi i i ett oändligt behov av individuella stödåtgärder.
Framtidsscenario:
1 normalt barn
29 avvikare i behov av särskilt stöd.
Det finns en dubbelhet i många skolors sätt att organisera stödet. Å ena sidan outbildade elevassistenter och å andra sidan speciallärare som behöver de här barnen för att legitimera sin existens.
Samtidigt vittrar visionen om en skola för alla bort.
Långt bort.
LikeLike
Den här polariseringen är onödig. genomgångar behövs men som vuxen är det lätt att känna paniken komma krypande då man fastnat på en föreläsning och inser att det är tre timmar och 250 powerpointbilder kvar…
LikeLike
Jag är motståndare till polarisering och ser hur katederundervisning och grupparbeten kan bilda sådana härliga kombinationer. Din föreläsningupplevelse delas av mig men samtidigt oroas jag mer av alla förespråkare för individuellt arbete. Det betyder att jag snabbt ställer mig upp till försvar för allt som känns som ett angrepp på denna fina undervisningsform.
LikeLike
Förtydligande: denna=katederundervisning.
Katederundervisning är en fin undervisningsform väl värd att försvara!
LikeLike
Situationen är till en del annorlunda för barn (och ju mer annorlunda, ju yngre de är), men följande två citat stämmer in rätt på mina egna studier på alla nivåer efter att jag lärt mig läsa utan att bokstavera:
(Samuel Johnson, http://www.xs4all.nl/~jcdverha/scijokes/8_6.html)
(http://forums.sexyandfunny.com/showthread.php?t=18216)
LikeLike
Min erfarenhet som lärare är att det är många elever som behöver genomgångar och även om andelen minskar högre upp i skolsystemet så är det fortfarande en majoritet även uppe på högskolenivå.
LikeLike
Tack Michael!
jag gillar den sista väldigt mycket! den lånar jag!
LikeLike
Jag undrar varför det så ofta talas om att man ska ‘strunta i diagnosen och se individen’ när det gäller ADHD, men aldrig hör när det gäller problem med synen, hörseln eller något annat mer synligt handikapp?
LikeLike
Jag behöver nog också fundera vidare över “se individen”? Är det gruppaspekten som ska tonas ner? Eller är det mer allmänt “fokusera på det positiva” i ställer för sjukdomsbeskrivningen? (s.k. lösningsfokusering)
LikeLike
OK – ett sätt att distansera sig från snabba standardlösningar! Jag är med.
LikeLike
Jag tror att det beror på att vilka åtgärder som är lämpliga skiljer sig så mycket från individ till individ och situation till situation även när diagnosen är densamma.
LikeLike
Jag tror det beror på att det fortfarande finns en ryggmärgskänsla hos många av att individen i fråga ändå borde kunna skärpa sig åtminstone till viss del, hålla ihop sig, koncentrera sig… Att det till en del handlar om att individen är lite lat och utnyttjar sin diagnos. Och jag tror det beror på att det är så svårt att se utanpå, det här med ADHD.
Kan det vara så hemskt?
LikeLike
Jag är inte säker på att det är så vanligt. Ett av råden som ges till lärare handlar om tydliga instruktioner till elever med ADHD och det är nog möjligt att det gör att några låter lite väl militäriska.
Jag har nog själv pekat ganska mycket med hela handen i många kontakter med ADHD-elever men samtidigt funderat på om det varit en snabb standardlösning byggd på bristande kunskaper.
LikeLike
Att alla elever är lite lata och letar enkla vägar i många situationer är en bra överlevnadsreflex som blir allt viktigare i ett samhälle med stort informationsbrus. Som lärare behöver man ibland utmana dessa strävanden hos eleven för att styra in dem mot något som de efter ett tag kommer att upptäcka är värdefullt för dem.
LikeLike
Ja, besparingar i kringmiljön är bara otäckt. I en skola jag känner till satt både elever och lärare i en gisslansituation när ADHD eleverna behövde gå ut. Det fanns för få andra vuxna i skolan så läraren hade fortsatt ansvar för att de skötte sig även utanför klassrummet vilket var ett omöjligt ansvar att ta.
LikeLike
Ett litet sidospår som kan ha diskuterats mycket tidigare men som blev väldigt aktuellt nu.
En kvinna berättade för mig om “Sonny” (ej riktig namnet) och att under nästan två års tid var han en skräck i hennes sons klass. En tjej blev dragen håret varje dag och grät när hon skulle till skolan. En kille bytte skola efter en rejäl omgång spö för att han tjallat. Halva klassen hade en kraftig mängd skolk och det var känt att det var många som vände när de såg att Sonny. Läraren sjukskrev sig och vikarierna byttes ut i rask takt.
Det här är en livlig debatt i media stundtals och man kan få intrycket att det finns mycket allvarliga problem i skolan. Mitt intryck är istället att det är så många elever som fungerar bra men jag har stött på motsvarigheten till Sonny två gånger under bara två år som högstadielärare.
Är redskapen för att att ta hand om elever som inte klarar nödvändiga ordningsregler allt för trubbiga. Är kraven på vilka elever alla lärare ska klara för högt ställda? Dessa två problem finns absolut i det amerikanska skolväsendet. Är detta grundproblemen? Finns det många likheter mellan USA och oss?
LikeLike
Tanken på den duktige läraren som kan hantera alla svårigheter med ett leende… Den föreställningen är plågsamt efterhängsen och föder en stark känsla av skuld, skuld och åter skuld.
Även om avsikten är elevens bästa är det helt möjligt att se andra drivkrafter
LikeLike
Ja, jag har åtminstone ett exempel på en politiker som önskade ge igen på läraren som varit för besserwisseraktig.
LikeLike
Ett friskolebesök var i detta sammanhang tankeväckande. De berättade mycket om coaching men det jag såg var mycket lektionsundervisning men klassen som var med var ihopsamlade enligt ett friare system. De hade anställt en “allmän pedagog”, en stor före detta fotbollspelare och det visade sig att hans dagar spenderades med ett grabbgäng som var mer “utåtagerande”. De hade valt att ha en välutrustad verkstad istället för mer traditionella NO-salar.
Jag kände mig som sextiotalet-revisited med nya namn på tekniktillval och OBS-klinik. Har vi ägnat 40 år åt ideologiskt käbbel i den här frågan utan att öka vår kunskap något?
LikeLike
De flesta lärare är nog till sist pragmatiker. Man knackar på en massa dörrar och till sist hittar man något som funkar – i bästa fall finns det något mål som det går att hänga upp aktiviteten på.
För mig är upplevelsen av frihet primär och om de där killarna lyckas skrapa ihop någon form av livsmod och självförtroende i verkstaden hade jag nog som rektor varit beredd att blunda för kursplaneavvikelser.
“Funkar det så funkar det…”
På sikt kanske de hittar någon form av motivation – eller kraft att förändra den undervisning de normalt utsätts för.
Verkstad är en underbar bild för ett dynamiskt klassrum.
LikeLike
Jag har undervisat i verkstaden och det är fortfarande det roligaste jag gjort som lärare fastän jag i första hand är teoretiker.
Det jag undrar över är hur både speciella mentorer för mer utåtagerande och praktiska kunskaper kunnat få bli så utskällda.
Är inte en tillåten flexibilitet kring kursplanen bättre än att rektorn blundar för avsteg?
LikeLike
Gammal nyhet eller?
http://www.dn.se/insidan/hela-klassen-var-radd-for-frasse-1.412176
LikeLike
Morrica, vem säger att man ska strunta i diagnosen? Finns det en diagnos är det bra att man känner till den, men sedan ska man ägna sin uppmärksamhet åt eleven, inte åt diagnosen.
LikeLike
Det är inte bara bra, det är nödvändigt, på samma sätt som det är nödvändigt att känna till om en elev har astma, är våldsamt allergisk mot getingstick, har nedsatt hörsel på ena örat eller lider av epilepsi. Och på samma sätt som man hela tiden förhåller sig till dessa kunskaper om eleven när man ägnar sin uppmärksamhet åt eleven och undervisar eleven är det nödvändigt att förhålla sig till en neuropsyktiatrisk diagnos.
LikeLike
Jag har dock fått intrycket att det är mycket svårare att veta vad korrekt agerande är när det gäller ADHD än de andra handikappen. Morrica vad är din kommentar till det?
LikeLike
Jan
Är inte detta självklart.
Vissa handikapp är relativt lätta att mäta, gardera och strukturera. Alla oavsett profession kan registrera handikappet:
Med ADHD komplexet uppkommer med nödvändighet en mycket besvärlig gradualitet som dessutom försvåras av att funktionshindret inte enkelt kan tolkas och avskiljas från allmänna mänskliga underlåtelser.
Problemet är dock:
Man kan vara lika slarvig med arbetsminne 120 en gång i veckan som en person med arbetsminne 10 är var 20 sekund.
Men hur tusan begriper man sådant som inte syns på utsidan.
Hur begriper man avvikelser som endast är en kontinuerlig avvikelse från det upplevt normala utan att kunna mäta denna avvikelse med ett fysikaliskt instrument.
LikeLike
Jan, att detta är rent trams. Faktiskt. ADHD innebär många saker som gör tillvaron tyngre för den som lever i det – sämre arbetsminne; svårigheter att läsa kroppspråk; ofta hög intelligens parad med snabbtänkthet, god analytisk förmåga och dåligt tålamod, vilket raskt leder till att personen blir uttråkad; kroppslig rastlöshet, usel stresstolerans, tendenser att överanalysera etc – men personen du har framför dig är en person, inget freak.
En fjuttig kommentar ger inte utrymme att svara på din fråga full ut, det förstår var och en, men ett fruktansvärt förenklat svar ser ut såhär:
Tänk dig att du är superstressad. Verkligen SUPERSTRESSAD, du har 25 saker du måste ha gjort inom en timme, du har en domedagskänsla av att du har glömt lika många till, telefonen ringer hela tiden, människor rycker och drar i dig och vill prata med dig om helt andra saker. Du har dessutom inte sovit ordentligt de senaste tre nätterna, på grund av den här stressen skulle du anta om du hade tid att reflektera två sekunder över saken och du har hoppat över lunchen på grund av saker du inte kunde påverka själv.
Hur vill du bli bemött i det läget?
Bemöt eleven med ADHD så som du vill bli bemött i det läget, ty ungefär så känns det. Dagligen. Stundligen. Kryddad med en ständig vetskap om att andra, normala, människor, kan hantera dessa situationer, och den som inte kan det är sämre och bör skämmas över detta.
Med den viktiga skillnaden att du skulle veta att det går över, det kommer andra tider. Eleven med ADHD vet att det förblir. Det går inte över.
LikeLike
Morrica, kan upplevelsen beskrivas så för alla som har ADHD?
En liknande bild av situationen för ADHD-elever har hjälpt mig många gånger men det händer fortfarande att jag inte förstår alls.
LikeLike
Jag är verkligen en ytterst påfrestande elev om jag skulle vara superstressad, utan lunch och känna mig missförstådd. Att vara lärare åt mig då skulle vara en stor utmaning med få beteenden som skulle falla i god jord.
LikeLike
Stress är en rätt bra bild av hur läget är, ja. Det är få av oss som aldrig upplevt stress, det är få av oss som inte vet att vi reagerar olika i stressade situationer, och det är få av oss som inte har viss förståelse för hur stress reducerar vår kapacitet.
LikeLike
Jag har haft några individer i min närmaste omgivning som blivit superstressade och så stressade att de kopplat bort mig och jag har bara stått där maktlös och sen gått undan för att låta dem gå ner i varv. Svår strategi att genomföra med ADHD elever och jag tror att du har ganska stor förståelse för att lärare inte alltid räcker till?
LikeLike
Jag har stor förståelse för att enskild lärare inte räcker till, jag har mindre förståelse för att kommuner prioriterar bort de extra resurser till skolor som skulle ge möjlighet till det elever behöver för att få en fungerande skolvardag.
Ett bemannat skolbibliotek, t ex, där det finns möjlighet att gå undan i ett avskilt hörn en stund, kan göra enorm skillnad. En fruktkorg i varje klassrum så att blocksockerhalten aldrig behöver sjunka för lågt (den som har ADHD är ofta väldigt känslig för sjunkande blodsocker) skulle gagna alla elever. Fler vuxna i rörelse på skolgården och i skolan skulle ge även mindre barn möjlighet att lämna klassrummet en stund när det blir för stökigt.
Men det kostar pengar, ger ingen kortsiktig vinst och gagnar dem som i mångas ögon borde straffas och uppfostras istället för att satsas på.
LikeLike
Ja, besparingar i kringmiljön är bara otäckt. I en skola jag känner till satt både elever och lärare i en gisslansituation när ADHD eleverna behövde gå ut. Det fanns för få andra vuxna i skolan så läraren hade fortsatt ansvar för att de skötte sig även utanför klassrummet vilket var ett omöjligt ansvar att ta
LikeLike
Vilket förfärligt sätt att beskriva det – en gisslansituation! Arma ADHD-elev, det kan inte vara lätt att vara liten och ses som terrorist samtidigt som man försöker hålla sin stressnivå i schack och bete sig som alla normala kan.
LikeLike
Ja, jag valde ett kraftigt uttryck för situationen men det är för att den är så katastrofal för ADHD-killarna, läraren och klasskamraterna. Klasskamraternas kommentarer är tyvärr mångdubbelt värre!
I bakgrunden finns förstås också en politiker som uttalat sig om att “nu får lärarna börja ta ansvar”. Min stora slogan denna sommar har varit “Gör det lättare för lärarna för elevernas skull”.
LikeLike
Får jag be dig att sluta tala om ADHD-killar och finna dig ett könsneutralare uttryck? Precis som med epilepsi, närsynthet och nedsatt hörsel drabbar problemet båda könen, och det är jobbigt nog för töserna utan att de till råga på eländet skall osynliggöras i retoriken.
LikeLike
Det är lite intressant att fundera kring vem som är gisslan, vem som är terrorist. Det är på inget sätt självklart!
LikeLike
Ledsen Morrica, i just detta exempel var det ADHD-killar och jag har mött och är ytterst medveten om att problematiken också omfattar tjejer.
LikeLike
Det ÄR reducerande att kalla någon överhuvudtaget för ADHD- elev, en elev helt enkelt, kanske med vissa begränsningar, andra styrkor … Kan ju jämföras med uttryck som “EP-eleven”, “blindstyret”, “cp-barnet”?! Man är ett barn, en person, en människa, en elev, i första hand! är man inte?
LikeLike
Jan, det må så vara men när man för en diskussion inför publik som man gör på nätet är det klokt att tänka på att vara extra tydlig.
MrsS, vid en generell diskussion måste man kunna använda begrepp som definierar vad man talar om, annars blir det bara politiskt korrekt och väldigt meningslöst flum av alltsammans.
LikeLike
De här barnen behöver skyddet av anonymiteten men samtidigt vill man inte släta ut så att det inte känns som verkliga personer så att det centrala förloras. Det är en svår avvägning och nu hade jag för bråttom.
LikeLike
Pingback: ”Lund – staden där barn förlorar sina pappor” « Tysta tankar
Mats – är det så här det är – min nästa krönika handlar om det här… jag sänder dig den till korrekturläsning
LikeLike
Oj så spännande! Och skrämmande svårt att uttrycka sig nyanserat om!
Jag är säker på att du hittar tonen och ska läsa med stort allvar.
LikeLike
Frågan är väl snarare vad med för instrument lärare i skolan ska använda för att kunna lära ut till olika sorters människor med olika sätt att ta in kunskap på?
Adhd är ju en symptomdiagnos som förklarar ganska väl vad personen behöver också, så att strunta i diagnosen och se till individen kan bli väldigt fel om man t.ex tycker illa om att elever inte svarar på tilltal, inte tar upp böckerna ur skolbänken, dagdrömmer hela dagarna o.s.v.
Kanske behöver ändå lärarutbildningen innehålla mer kunskap om olika funktionshinder och därmed annorlunda inlärningsstrategier?
Har själv grav adhd och bor i en familj med både autism och adhd.
Den enda av oss som klarat sig bra i skolan oss är sonen som fått gå i specialskola för barn med neuropsykiatriska funktionshinder.
Är inte så säker på att han klarat sig lika bra om han gått i vanliga skolan med lärare som velat “se honom som individ”. I alla fall gick det käpprätt åt fanders de första 3 åren i lågstadiet.
Det var på grund av lärare som sa att de trodde att han var allt i från omogen, till utvecklingsstörd .:-/
Alla ville hjälpa men ingen av dem klarade av det på s.k individnivå.
Om nu de barn som är “feldiagnosticerade” adhd har samma sorts symptom och behov som vi som har riktig adhd så är det väl bara att köra med metoder som fungerar för dem också?
Eller finns kanske inte sådan framförhållning år 2010 heller som saknades då vi gick i skola på 1970-talet?
Mig visste t.ex lärarna inte ett skit om vad de skulle göra med, utan lät mig sitta och dagdrömma vid fönstret i 9 års tid. Fick inte ens svara på frågor när jag räckte upp handen. Det kunde ju bli fel lixom:-/
LikeLike
Hej Ankie!
tack för din berättelse! Frågan är så svår att det blir väldigt konstigt att utgå från diffusa begrepp som individ och diagnos.
Till sist har vi bara våra erfareheter av möten med andra.
LikeLike
Hej! Mats tack för ditt försök svar!
Jag vet att det kan vara svårt.
Vad konstigt att du upplever det som konstigt då det står ord som “diagnos” och “indvid” i inläggen innan och speciellt i den inledande bloggposten där det står ADHD:riet.
Och erfarenheter och möten med varandra är väl verkligen att betrakta som varandes på individnivå om du bortser från väder och vind-prat?
I så fall är väl vi alla som skrivit här benägna att diskutera på ett diffust och svårt vis som är konstigt eller?
För adhd finns det i alla fall vissa gemensamma nämnare för indviderna som bär på funktionshindret, men som människor är vi med adhd förstås individer som inte går att generalisera kring.
LikeLike
Nej – jag tänker att man prövar med olika perspektiv och ibland är det mer meningsfullt. Om jag väljer att se dig som vit, kvinna, ung, rik, urban eller ADHD-person kanske är viktigt i just den situationen men det finns också en uppenbar risk att alla de här perspektiven blir reduktionistiska.
Kanske är det som du säger att de gemensamma nämnarna för personer med diagnosen ADHD är så viktiga att det ger viktiga ledtrådar till hur vi ska förhålla oss till dem. Då hamnar vi på en pedagogisk nivå och där är alla kvalificerade gissningar välkomna om hur vi löser klassrummets problematik. Tyvärr finns det ofta en hård kärna av ideologi med i de goda råden.
LikeLike