Ola Wong rapporterar om utbildningssystemet i Taiwan och det är en skräckinjagande berättelse om bestraffning och utantillinlärning.
Föräldrarna tycks vara starka motståndare till försöken att göra skolan mer mänsklig. I ett hårt samhälle gäller det att så fort som möjligt förstå vad som är viktigt.
Helena diskuterar “snällismen” i svensk politik och tycks vilja göra den folkpartistiska kravpolitiken mer rumsren genom att beskriva dess bakgrund i omtanke om individen. För oss som vuxit upp med Bamse, Pippi Långstrum och Spindelmannen är det inte konstigt att den som är stark måste vara snäll – frågan är vilka värderingar och vilken kunskapssyn som ligger bakom handlingarna? Jag tror att vi ska vara extremt försiktiga med att politisera det här ordet och hoppas slippa möta det som skällsord i valrörelsen.
- Jag hoppas vi möter några snälla människor!
Föräldrarna i Taiwan är säkert fullständigt övertygade om att varje rapp som utdelas till barnen är nödvändigt.
Och i den internationella Pisaundersökningen över femtonåringars skolprestationer i OECD-länder 2006, såg matematiktoppen ut så här: Taiwan, Finland, Sydkorea och Hongkong.
Jag är ganska trött på internationella mätningar och hoppas att diskussionen går att föra på andra nivåer. Det är jag helt övertygad om att Helena också vill.
Tysta tankar 
Ok Mats, men låt mig göra en annan bild av det hela.
Tycker det liknar kulturimperialism när vi diskuterar vårt västliga samhällssystem som det övriga världen med nödvändighet bör följa. Det var precis det vi gjorde när vi sände ut missionärer till mörka Afrika eller annorstädes.
Låt oss för Guds skull slippa den debatten och i sann konkurrensanda diskutera varför prestera andra bättre än oss i Sverige.
LikeLike
Mats, det jag problematiserar är något väldigt typiskt svenskt som är knutet till en självbild av svenskar som mer toleranta, snälla och ömsinta än resten av jordens befolkning. Mitt intryck är att snällismen handlar mer om att polera den självbilden och om konfrontationsrädsla än om verklig snällhet.
Snällhet ser jag som den viktigaste mänskliga egenskapen av alla. Varje människa borde ha som ständig strävan att bli litet snällare, för man kan inte vara för snäll. Snällism är något helt annat. Att ge sitt barn så mycket godis det vill är inte snällt. Att ha en kravlös skola är inte snällt. Däremot kan man utan problem vara en snäll lärare som ställer höga krav.
Internationella mätningar är viktiga i Sverige för att vi är så förtvivlat usla på att mäta våra egna resultat. Det vore fantastiskt om vi började ta reda på vad barnen lär sig i skolan så vi slipper luta oss så tungt mot andras undersökningar.
P.S. Mats, du tänkte aldrig på möjligheten att hacka på någon från ett annat parti än folkpartiet denna din Björklundvänliga vecka? Piratpartiet är annars hackkycklingen de jour. Men det var roligt att få figurera på en av dina fina bilder. Jag sparar den i en egen liten mapp. 🙂
LikeLike
Jag tycker att du argumenterar väl och ser uppenbara poänger i ditt resonemang. Samtidigt är det en svår tid att försöka hävda nyanser och det mesta riskerar att förvandlas till slagord i valrörelsen. Jag hoppas att du lyckas hålla linjerna klara inom ditt parti och lovar att ta steget fullt ut och genomföra en folkpartivänlig vecka inom överskådlig framtid!
Den svenska självbilden är väl redan ganska stukad och jag tror att de patetiska försöken att framhålla oss som internationella föredömen är de sista krampaktiga ryckningarna av det som Plura antyder är utslag av kulturimperialism.
Samtidigt är kampen mot barnaga och barnarbete svår att beskriva på något annat sätt. När jag har varit i Indien det varit inspirerande att se med vilken stolthet barnen bidrar till familjeförsörjningen. Har du 50 barn i klassrummet är aga möjligtvis en effektiv metod att skapa arbetsro?
Som historiematerialist tror jag att ekonomin är avgörande för den ideologiska utvecklingen. När förutsättningarna är de rätta kommer pedagogiken att förändras. Frågan är om det går att bedriva den här kampen på en ideologisk nivå – och strida för bindande konventioner som inte länderna tar på allvar?
LikeLike
Mats, neomaterialism/posthumanism är det nya häftiga som ersätter marx historiematerialism. Läs t.ex. Karl Palmås: http://www.tidskriftenordobild.se/artikel/lava-kott-och-memer/
LikeLike
tack!
Det är lätt att gå vilse i de här förmedlande kategoriena och jag försöker nog använda materialismen som en möjlig position – inte facit.
Jag ska kolla din länk och återkommer!
LikeLike
Har du, Helena, funderat på hur kunskapen utformning påverkas av mätningar, vad som sker med pedagogik, metodik etc när det ställs krav på standardisering?
För att ställa frågan koncis, hur ser du på kunskapens ontologi?
LikeLike
Du kunde ha tagit ett mer kreativt grepp Mats men det verkar som att Helena åter igen gör debatten läsvärd. Det betyder förstås också att jag även tycker att det du skriver är intressant även om barnagastycket känns som ett sidospår.
Du borde fundera på om det inte finns ett kraftfullare växelspel mellan ideologi och materiell tillväxt. Kanske lite av Poppers tankar om idelogiernas ständiga förändring i diskussion skulle kunna var ett intressant komplement.
LikeLike
Jo jag vet att den s.k. vulgärmarxismen är hopplös omodern. Samtidigt fungerar den bra som påminnelse i en tid när vi tycks tro att ideologierna svävar fritt från ekonomin.
Just exemplet Taiwan kopplar Ola Wong till skrifttecknens komplexitet. Jag tror att det snarare har att göra med den kraftfulla konkurrensen i en växande meritokrati.
LikeLike
Jag håller med Helena om att det finns viktiga distinktioner att göra inom snälleriet, men vill nog inte stjäla diskussionen från henne.
LikeLike
Jag hör till de som tror att överdrifter används överdrivet mycket av de som vill få oss att göra förhastade dåliga beslut.
Jag är inte speciellt negativ till en framväxt av en meritokrati. Du är nog medveten om att innan dess handlade det om skråväsende, svågerpolitik och kanske till och med den starkes rätt. Vad skulle innebära ett bättre system än meritokratin?
LikeLike
Baksidan av meritokratin är att vi måste skapa en gemensam bild av vad som är själva “meriten” och det innebär en likriktning och ofta är synen eftersläpande i förhållande till den nya tiden.
De udda tar antagligen andra vägar.
LikeLike
För att trassla till debatten ytterligare är det två saker man bör fundera på.
För det första vi är inne i ett kunskapssamhälle. Det var jätte längesedan industrisamhället skapade sysselsättning, tro det är si så där 45 år sedan. Under sjuttiotalet växte tjänstesamhället fram, främst inom offentlig förvaltning. Den slutade och expandera i mitten av åttiotalet. Sedan dess har vi sakta glidit över i informationssamhället och är precis ut ur det och inne i kunskapernas betydelse för välfärd. Har vi inte en skola oavsett stadium som “levererar” “kunskapsprodukter” i form av välutbildade individer lär Sverige bli en andra rangens samhälle vi kommer att leva i.
För det andra, dessa eländiga nationer som Indien, Kina och Taiwan hårdsatsar på att få fram en kunskapselit som tar examina från Harvard, Stanford, MIT, Oxford m fl. Tar vi i väst inte oss i kragen är vi snart utkonkurrerade. Det är inte bara det uppväxande släktet som är problemet utan även 30+ och uppåt. Det livslånga lärandet måste upp prioriteras.
Så vare sig vi tycker om det eller inte, ända sättet att få något gjort är att mäta. Och det har inte ett dugg med ekonomi att göra. Utan hur skapar vi ett innehåll i utbildningen. Diskussionen handlar för mycket om formerna. Vi måste inse realiteter och handla efter det. Lärarkåren måste återerövra innehållet, från förskolan till universitet och högskolor.
LikeLike
Man skulle kanske ha två tävlingar av kunskapsnivåer? I den ena klassen är aga tillåten.
På samma sätt är det svårt för svenska företag att kostnadsmässigt tävla med diktaturer där barnarbete är tillåtet…
LikeLike
Din jämförelse haltar betänkligt.
Svenska företag tävlar inte med varor som är enkla. Dom som försöker går under. Ända sättet är att hela tiden öka kunskapsinnehållet i produkter och ta betalt för det. Så har de livkraftiga företagen gjort och måste göra än mer.
LikeLike
Först vill jag betona att det lika mycket handlar om ett tjänstesamhälle som ett kunskapssamhälle och att kunskapen i ett vakuum sällan betraktas som en nyttighet. Sen vill jag lyfta fram att kunskap ofta byggs i samklang med att man använder kroppen och även personer med mycket teoretisk läggning blir inspirerade av praktiska sysslor de utför.
Det är absolut så att någon typ av slapp stil hos oss svenskar skulle innebära en snabb förvandling av vår levnadsstandard nedåt i så hög grad att de som i dagens läge har det sämst i Sverige skulle titta tillbaka på sig själva med avund. Efter det cyniska konstaterandet vill jag dock påpeka att jag tror att framgångsreceptet ändå handlar om att behålla lekfullhet, kunskapshunger och en vilja till debatt.
LikeLike
Mats, jag tycker inte att den svenska självbilden är tillräckligt stukad. Inte den brittiska, franska eller amerikanska heller. Tyskarna däremot, de är rätt stukade fortfarande. Jag tror inte att det någonsin är bra att ha en stark kollektiv självbild.
Men du har förstås rätt i att det du beskriver och nya krav i skolan finns på samma skala. Om man ser något som cruel to be kind eller bara cruel beror nog på vem det är som talar.
Aga är givetvis aldrig bra. Wong framhöll också att det var förbjudet i vanliga skolor, men förekom i vissa privatskolor. Hur mycket och hur hårt framkom inte. Annars var det samma slags klagomål på “all work and no play” som man hör på vissa håll även här.
Det är något konstigt det där med arbetsro och disciplin. Så mycket handlar om förväntningar och vad som gäller i en viss kultur. I Finland är det en annan arbetsro i skolan, men några andra bestraffningar än att bli utkörd ur klassrummet eller kvarsittning har jag aldrig stött på och även de var sällsynta.
Man visste vad som gällde, men vi hade makt och frihet inom de kända ramarna. Jag har själv varit med om att ordna sparken åt två dåliga lärare. Den ena en vikarie, den andra fast anställd. Gillade vi inte något sa vi till. Vi hade också en mycket större frihet att göra annat under lektionerna så länge vi inte störde någon. Jag skulle fortfarande mycket hellre gå i den skolan än i den svenska, och jag är inte någon lydig och anpasslig person.
LikeLike
Frågan hur man stukar en självbild är verkligen drabbande. I texten om det amerikanska exemplet vänder sig lärarna på elitskolan mot rektorn som har släppt fram avgångseleven som talade om skuld och orättvisa. Där gick en osynlig gräns.
Jag är också förvånad över den svenska diskussionen om arbetsro. Ibland tycks politiker uppträda med oerhörda anspråk och presentera nyheter som:
– Barn behöver arbetsro i skolan.
Jag har aldrig träffat ett barn, en förälder eller lärare som har hävdat motsatsen. Men därifrån till att verkligen ta makten och ansvaret för utbildningen är långt. De elever och föräldrar som vill avsätta lärare måste nog bereda sig på att även delta i de djupare processerna kring skolans ledning och i Sverige är det svårt att rekrytera föräldrar till frivilligt arbete. Mycket svårt.
Jag går också hellre i en sträng demokratisk skola än i en slapp odemokratisk – mycket hellre!
LikeLike
Björn, nu har jag slagit upp ontologi, så jag kan svara på din fråga. 🙂 Lärare och undervisning påverkas av standardiserade prov. Därför är det viktigt att man mäter rätt saker och ställer rätt frågor. Någon revolutionerande effekt handlar det emellertid inte om. I engelska har proven de senaste femton året varit helt fokuserade på kommunikation; hörförståelse, läsförståelse, förmåga att uttrycka sig begripligt i tal och skrift. Ändå är det många språklärare som arbetar traditionellt med grammatikövningar, översättning och väldigt läroboksbundet. Det finns också lärare som har väldigt svårt att följa skolverkets instruktioner och ge VG på uppsatser med rikligt med enkla grammatikfel. De är kvar i gamla tider då språkkunskap enbart handlade om korrekt skrift. Den påverkan på undervisningen som sker här är enbart av godo. Det finns säkert exempel där proven har en negativ effekt, men då är det läge att göra proven bättre, inte att ta bort dem.
Den studentexamen man har i Finland tycker jag är väldigt bra. Essäfrågor med analys, inte detaljkunskaper. Förståelse, sammanhang och problemlösning.
LikeLike
Jo – det går att kombinera prov med modern kunskapssyn. IB-linjens examensprov tror jag fokuserar på rätt saker – ungefär samma som Helena beskriver.
Men då är vi tillbaka i ett verkligt examensprov och med risk att bli betraktad som elak och sträng:
– Det kanske inte alltid var rättvist, men nog skapade formen ett starkt fokus under utbildningen?
LikeLike
Problemet, Helena, är för mig att med utbildningens ökade marknadisering så ökar standardiseringen. Essäfrågor är ALLTID öppna för tolkning. Om ett prov skall vara sant mätbart får det inte vara öppet för tolkning.
Det finns en uppenbar paradox idag, vi har äntrat ett postmodernt samhälle där kommunikativa aspekter dominerar, samtidigt som vi har kvar det moderna samhällets matematiska mätkrav. Betygskriterier är språklit utformade, men betygen anges i siffror (åtminstone så fort de ska mätas.
Det finns en mycket bra amerikansk skrift (Failing Our Kids
Why the Testing Craze Won’t Fix Our Schools) som tar upp hur standardiserade tester påverkar utbildningen.
Länk till skriften:http://www.rethinkingschools.org/ProdDetails.asp?ID=0942961269
LikeLike
Kort sagt så tror jag att en del inte ifrågasätter hur kunskap ser ut, vad dess sammansättning är. Vissa verkar tro att den är vad den är och inget mer, när den i själv verket förändras och påverkas av hur vi formar vår värld.
Skall man, som Björklund, mäta och indexera så bör man också vara medveten om vad som sker med kunskapen. Jag tror inte den gode Jan har funderat tillräckligt över det.
LikeLike
Under en ganska lång period sysslade jag en hel del med kvalitetsteknik och jag har också undervisat i detta. Detta gav en stor insikt i hur mätningar påverkar inriktningen av en verksamhet, “Vad som mäts blir gjort”, men också förståelsen av sidoeffekternas stora kraft. Viktiga saker som inte mäts kan bli väldigt styvmoderligt behandlade.
Både elever och lärare råkar i dag ut för massor av omdömen, där någon mätt hur glada de verkar, hur positiva de är till arbetsgrupper etc. Enkäter (tex facebook-quiz) som mäter alla möjliga saker ökar både i samhället och i skolans värld. Att vi tar tydliga steg mot att mäta det som vi anser är viktigast ser jag som en nödvändig motkraft. Väl medveten om farorna som lurar är jag ändå överens med Björklund om de flesta förändringar som han föreslår.
LikeLike
Jag har försökt föra ett ständigt samtal med studenter om bedömning av estetiska moment. Deras upplevelse från skolan är att det som inte bedöms är INTE viktig och då tvingas jag som lärare att betygsätta saker som absolut hade mått bättre av att skapas i frihet.
Men tanken på att göra saker utifrån “inre belöning” (du kanske lär dig något som du har nytta av) är väldigt avlägsen och de flesta föredrog trots allt att bli bedömda utifrån någon sorts fyrkantig matris för skapande verksamhet. Det där kriterietänkandet är förödande för aktiviteter som kräver självständighet, samtidigt tycks varje icke mätbar aktivitet vara dömd att leva på skolans skuggsida.
LikeLike
Under en period arbetade jag i en verksamhet som skapade ett flertal patent. Den lärdom jag förmedlar till elever som handlar om denna period är att “kreativitet kräver träget arbete”.
Kreativ förmåga etc. är inte något som kan betygssättas och många elever kommer inte att ägna sig åt det pga att resultatet inte syns. Picasso övade upp en enorm förmåga till exakt avbildning innan sina banbrytande målningar och Turner var en mästare på perspektivläran innan han skapade totalt nya färgsprakande målningar. Jag efterlyser i och för sig mer valfrihet i skolan men ser ändå inget stort problem med att kreativitet hamnar utanför det mätbara. De kreativa hittar sätt att visa denna förmåga och det är ingen nackdel om de också fått med sig mer handfasta kunskaper.
LikeLike
Det är sant att den här motsättningen mellan teknik och fantasi är en falsk konstruktion som leder tanken vilse.
Lars Lindström har skrivit en del om försök till processbedömning av estetiskt arbete och förhoppningen är naturligtvis att öka de här ämnenas status. Tyvärr uppstår nya normer som kan vara mer destruktiva – hur ser den perfekta processen ut? Hur viktig är jämn arbetsfördelning i gruppen i förhållande till resultat? Hur ska vi tänka om originalitet i förhållande till förmåga att utnyttja förebilder…
Det blev fort komplicerat
Jag är nog inte lika optimistisk som du när det gäller de kreativas förmåga att hitta ytor att visa denna förmåga – det är mitt ansvar som lärare att skapa dessa och övertyga studenterna om värdet av att utnyttja dem!
Det är ofta ångestskapande att ge sig in i de här rummen som inte har ett givet facit.
LikeLike
Det är bra att de kreativa själva ska komma på hur de ska visa sin förmåga. Detta lyfter fram de som är duktigast på att tänka nytt i många situationer.
LikeLike
Jan, meritokrati är inte fel så länge vi har en rättvis, bra, likvärdig skola. Ja, och kravfylld förstås. 🙂 Eftersom vi inte har det blir snedrekryteringen dramatisk och det svenska skolsystemet otäckt likt Mats amerikanska exempel.
Jag gillade verkligen det du skrev om kunskapstörst, lekfullhet och vilja till debatt. Inget sådant frodas i en kravlös och slapp skola. Det går faktiskt fint att både ha högt i tak och tyst i klassen.
LikeLike
Plura, en verklighetsbild jag delar, men varför är det så eländigt att mäta?
Jag utvärderar varje lektion jag håller i min skalle och skulle jag ha en klass där ungarna inte lär sig det de borde skulle jag ha ett allvarligt räfst och rättarting med mig själv. Vad är det för ett samhälle där man inte tar reda på vad ungarna lär sig i skolan och där man inte har någon ordentlig koll på om de reformer man sjösätter hjälper eller stjälper?
LikeLike
Ja Helena – om jag skulle gör en högst personlig reflektion på det här med mäta och lärarkåren.
I grunden bottnar det i flumvänsterns inflytande på utbildningen under 70-talet. Där skulle vi bort från det rationella och strömlinjeformade ut i någon slags altruism. Den syn har varit starkt förhärskande i svensk skola eftersom den skapades och fortplanets med den muntliga kultur skolan levt med under ett 30-tal år. Hemskt att man nu måste skriva skriftliga omdömen. Då kan man inte soppa sina egna tillkortakommande under mattan.
När man nu försöker är man konsekvent otydliga i sina mål. Så luddiga att man inte kan mäta dem. Ordet SKA eller SKALL är nästan obefintligt i skolans värld. Det som är ännu mer betecknande är okunskapen om läroplanerna. Och används de kopierar man ner de stora fluffiga målen till den egna vardagen. Ett trick som inte gör det ett dugg mer hanterbart. Varje mål i läroplanen måste översättas till min pedagogiska vardag.
Och Helena jag tycker du är beundransvärd som gör detta.
LikeLike
Plura, en bra historielektion, men när det gäller skriftliga omdömen är jag inte överens med dig. Det går fint att sopa egna tillkortakommanden under mattan i dem också. Här är länken till mitt skriftliga omdome om skriftliga omdömen:
http://helenavonschantz.blogspot.com/2010/03/mitt-omdome-om-skriftliga-omdomen.html
LikeLike
Håller med fel formulerat. Visst kan du soppa under mattan där oxå. Har sett allt för hopplösa skrivningar. Man undra hur personer som lär ut språk inte kan vara skriftspråkliga.
Samtidigt upplever jag många av dessa omdömen inte bygger på evidens. Alltså ett klar uttalat mål, ett genomförande och en utvärdering för att göra omdömet. Samtidigt är många av omdömena av karaktären ordning och uppförande än kunskap.
LikeLike
Björn, det är inget problem att saker är öppna för tolkning. Jag tror inte heller att det finns någon absolut rättvisa. Men när vi har en konkurrensutsatt skola som har allt att vinna på goda resultat och höga betyg är det för att uttrycka det milt korkat att inte ha en noggrann och opartisk resultatkontroll. Det innebär varken att det skall vara det allenarådande eller att det inte i sig ska vara föremål för kritisk granskning.
LikeLike
Helena, om något är “öppet för tolkning” kan det väl inte vara “opartiskt”?
LikeLike
Plura, precis så är det. Dessutom är det lika viktigt att bedöma och kontrollera lärarna som eleverna och där misslyckas vårt system kapitalt. Själv vill jag helst slippa omdömena. De är inte helt poänglösa, men vår tid tillhör eleverna och jag tror att vi gör mer nytta med mer dialog med eleverna och bättre lektioner. Dessutom spär de på bedömningshysterin.
LikeLike
Björn, opartiskt så till vida att den som sätter betyget inte har någon egen insats i det.
Staten är vi, vi vill att eleverna lär sig vissa saker i skolan. Nu frågar vi lärarna och rektorerna: Har de lärt sig det de ska? Svarar de nej får de smäll, svarar de ja får de honungskaka. Följdriktigt svarar de flesta ja.
Jag tycker att det är staten som ska ta reda på om eleverna har lärt sig det de ska. Då kontrollerar man kommun, skola, lärare och elev samtidigt.
LikeLike
Helana, om staten skall sätta betyg så har de i allra högsta grad en “insats” i det, de vill ha höga betyg för att kunna konkurrera med andra länder om att utbilda bra arbetskraft. Staten är inte opartisk.
LikeLike
ber om ursäkt för att jag stavade ditt namn fel, Helena!
LikeLike
Björn, du får stava mitt namn hur du vill, jag är inte så känslig. Det är inte staten som ska sätta betyg, staten ska kontrollera att betygen har rätt innehåll, dvs att lärarna, eleverna, föräldrarna, rektorerna och politikerna ha gjort sitt jobb OCH att politiska reformer har önskad effekt.
LikeLike