Den artonårige studenten Justin Hudson chockade föräldrar, lärare och utbildningsvärlden genom att i sitt avgångstal kritisera elitskolan Hudson College i New York som han lämnade. Efter ett försiktigt tackande och hyllande talar han om skuld (länk till NY times):
However, ladies and gentlemen, more than happiness, relief, fear or sadness, I feel a very strong emotion that I cannot ignore today. More than anything else, today I feel guilty.
I feel guilty because I don’t deserve any of this. And neither do any of you. We received an outstanding education at no charge based solely on our performance on a test we took when we were eleven year olds, or four year olds. We received superior teachers and additional resources based on our status as “gifted”, while kids who naturally needed those resources much more than us wallowed in the mire of a broken system. And now, we stand on the precipice of our lives, in control of our lives, based purely and simply on luck and circumstance.
If you truly believe that the demographics of Hunter represent the distribution of intelligence in this city, then you must believe that the Upper West Side, Bayside and Flushing are intrinsically more intelligent than the South Bronx, Bedford-Stuyvesant and Washington Heights, and I refuse to accept that. It is certainly not Hunter’s fault that socioeconomic factors inhibit the educational opportunities of some children from birth, and in some ways I forgive colleges and universities that are forced to review eighteen year-olds, the end results of a broken system. But, we are talking about eleven year-olds. Four year-olds. We are deciding children’s fates before they even had a chance. We are playing God, and we are losing. Kids are losing the opportunity to go to college or obtain a career, because no one taught them long division or colors. Hunter is perpetuating a system in which children, who contain unbridled and untapped intellect and creativity, are discarded like refuse. And we have the audacity to say they deserved it, because we’re smarter than them.
Talet mottogs med blandade känslor av lärarlag och styrelse. Det ser ut som om rektorn Ms Copolla tvingats avgå:
Reading from a statement, Dr. Coppola, who was the principal for two years, said Ms. Raab told her in late May that she seemed to resent the senior staff at the college. She was told to consider whether the job was a good fit.
Vi behöver prata om tester och sortering i skolvärlden. Starka krafter arbetar för att upprätthålla bilden av att det är ett rättvist och effektivt sätt att organisera utbildning.
Tysta tankar 
Du menar tester till musikklasser och idrottsklasser eller det förhatliga som majorn inrättat i naturvetenskap.
Eller är det att elitens ungar har tillträde till skolor inte kreti och pleti har som Lundsberg, Sigtuna, Östra Real, Franska Skolan, m fl.
Eller vad är det som är dåligt med prov och tester i vissa skolor men inte i andra? Och vad skulle det skapa för problem?
LikeLike
Mats, varför tester och sortering som om de skulle gå hand i hand?
Jag förespråkar en annan slags sortering än en som är baserad på tester. En sortering på basen av motivation och arbetsvilja. Typ i den här klassen är vi villiga att lägga ner extra tid för att bli duktiga på matte, hemkunskap, franska eller vad det än gäller. Precis det som är självklart när det gäller musik och idrott – kopplingen mellan insats och utdelning.
LikeLike
Prov och tester som arbetsredskap är väl inga problem, utan snarare sorteringen som följer. Helenas typ av sortering känns både logisk och bekväm, men problemet är ju att elevernas motivation och arbetsvilja i hög grad styrs av omgivningens förväntningar och inställning. Hur utvecklas de som tidigt sorteras in i gruppen som inte är “villiga” att arbeta speciellt hårt och inte har ett specifikt intresse? Blir de mer eller mindre motiverade och arbetsvilliga? Hur ser deras möjligheter ut jämfört med de andras? Var finns lärarna som brinner för sina ämnen?
LikeLike
Pingback: Valfrihet | Christermagister
Christer, det är just där det fina i kråksången ligger. När elever märker att det händer stora saker i en annan grupp just pga motivation och arbetsvilja både provoceras, smittas och utmanas eleverna runt omkring.
Jag tror att man måste undvika att ta bollen från eleven. Det behöver handla mycket mer om vad tänker du? Vad vill du? Vad är du beredd att satsa? Givetvis kopplat med en stor portion jag-tror-att-du-kan.
LikeLike
Ja, OM de märker det. Därför är jag för flexibla grupperingar inom klassen och skolan, men i dagens läge sorteras ju eleverna i huvudsak på ett sådant sätt att de aldrig ser eller möter de andra och blir kvar i sina grupper under hela skoltiden.
LikeLike
Kanske är det dags att lägga tanken om sammanhållna klasser genom hela grundskolan åt sidan och se om det finns något annat sätt att arbete som vore mer elevfrämjande?
LikeLike
Ja, det tycker jag. Flexibla åldersblandade grupper och tighta arbetslag, tack.
LikeLike
Christer och Morrica, jag håller helt med om flexibla grupper, men jag är rädd om klasserna. Både av sociala och trygghetsskäl och för att facit är så förskräckande när det gäller åldersblandade klasser på lågstadiet. Punktinsatser med mycket feedback när det är elever som behöver mer hjälp en de kan få i klassrummet, men annars större flexibilitet i klassen.
LikeLike