Jan Björklund blir utfrågad i Korseld och klarar sig ganska bra i mötet med Rayman och Kielos.
Mest uppseende är kanske att daVincikoden är den bästa film han sett. Jag tror att det är ett unikt val.
Att han nämner Olof Palme, Tony Blair och Margaret Thatcher som politiska förebilder är också en smula oväntat. Det tycks mer vara intensitet och engagemang än åsikter som attraherar.
Björklund ser inga positiva sidor i patriarkatet, men menar att Schymans vänsterfeminism har gått för långt. Det finns en ny farbroderlig och statsmannamässig ton som jag gissar kommer från idog medieträning. Den gamle ettrige terriern har nu förvandlats till en mild cocker spaniel.
När det gäller skolans förfall inleddes det 1968. I Björklunds historiebeskrivning är det de lärare som inte tidigare har satt betyg som leder motståndet.
– De inser att nu får de nya arbetsuppgifter och det blir lite jobbigt (ungefärligen citerat efter 12 minuter)
Jag menar nog att detta är ganska dålig retorik och gränsar till den klassiska härskartekniken “förlöjligande”. Det finns lärare och forskare som är emot betyg av ideologiska och vetenskapliga skäl – inte lättja.
Björklund är för konkurrens inom högre utbildning men vill minska antalet högskolor/lärosäten?
Textilarbetarsonen vurmar för arbetarklassens barn och menar att det är extra viktigt med ordning i skolan för denna grupp. Jag håller motvilligt med.
På samma sätt är det svårt att säga emot Björklund i hans kritik av det teoretiska gymnasierna. Avhoppssiffrorna är katastrofala och han argumenterar väl.
Kielos pressar Björklund om den övriga politiken, där Fp framstår som ensamt och övergivet i skuggan av Moderaterna.
Björklunds försök att definiera”liberalismen” övertygar inte och han tycks inte förstå frågan. Ibland hamnar han till höger om moderaterna och det tycks inte vara ett problem.
Sifferexercisen om komvux är inte klargörande. Bodströms anklagelserna hänger kvar i luften.
Helena har sett samma program. Hon ger Björklund ett högre betyg än jag. (Länk) Jag är ju egentligen emot betyg, men hoppas att detta fungerar som “skriftligt omdöme”. Nog finns det mer information i den här texten än i ett bokstavsbetyg?
Två väldigt olika versioner av en vacker sång:
Tysta tankar 
Nu vaknade jag. Sa han 1968 nu? I Studio Ett den 5 mars 2007 (jag inser inte fullt vad en sådan referens faktiskt avslöjar om mig) menade han ju “varit en felaktig politik de senaste 35 åren i Sverige”. Alltså inte 39 år.
Mot sådant jordevarvsslarv duger bara härskarteknik!
Jag söker svaren på vad för förfärligt som kan ha hänt honom för idag 38 år sedan. Den som hittar han finner: År 1972 var lille Jan 10 år gammal och marken under hans fötter gungade. Uppväxtkommunen Skene upphörde plötsligt att existera för att bli en del av Mark, och strax därpå fullföljdes såvitt jag kan finna genomförandet av den nioåriga grundskolan. Jag funderar på om detta också var samtidigt med att flickskolor avskaffades. Alltsammans nog sådana faktorer som, om de träffar rätt på karaktärens utveckling, kan skänka den vuxne ett drag av skenialitet.
🙂
Ett PS. I Studio Ett den 5 mars 2007 meddelades även att “alltså, svensk skola har enligt, också enligt OECD:s stora TIMSS-mätning för något år sedan så är vi det skolväsende i världen som har störst problem med skolk, störst problem med sena ankomster, störst problem med skadegörelse, och störst problem med ett grovt och kränkande språkbruk.”
LikeLike
Vi kanske inte ska ge oss in i alltför detaljerade historieskrivningar, men jag tror att du måste kolla uppgifterna om såväl grundskola som flickskola. Man vill ju inte bli ihågkommen som slarvig när det gäller fakta…
Skenialitet – det ska jag komma ihåg!
LikeLike
IG eller svagt G? vad drar du till med? Vilka var kursmålen förresten? Bäst i klassen, eller?
LikeLike
Ett starkt G – mest för engagemang och personligt framförande. Kursmålet är nog: “Att göra ett sympatiskt intryck under valrörelsen”
LikeLike
Jag är väldigt mör efter två maratondagar med sena kvällsmöten, men om du ursäktar litet hafsighet vill jag uttrycka min uppskattning. Det var en intelligent och tänkvärd analys du gjorde. Jag hajade till över Da Vinci-koden också. Det är en erbarmligt usel film (åtminstone den första timmen vilket är allt jag mäktade med). Skulle tippa på att Björklund inte hinner se så många filmer. Eller också är han som min man och somnar strax efter förtexterna. Eller också har han riktigt dålig filmsmak. Jag håller även med om att han viftade bort betygsmotståndet väl lättvindigt. Litet kul att du tog upp just härskarteknik, jag föreläste om det i Motala igår. Där går emellertid våra åsikter isär. Jag ser slapp argumentation, eller en rationalisering, men ingen härskarteknik.
Jag var också av annan åsikt när det gällde liberalismen och positionen. Det finns inget självändamål i att hållas på mitten eller någon strävan därtill, utan bara en målsättning att föra en liberal politik. Det tyckte jag han fick fram genom sin närmaste oförstående attityd till frågan. Jag tycker också att den är irrelevant. Tror man att världen blir bättre med en reform skall man lobba för den. Oberoende av var på den politiska kartan det placerar en. Själv uppskattade jag att han klargjorde att liberalism inte handlar om någon total frihet utan att rättigheter skall ackompanjeras av ansvar, skyldigheter och omsorg om andra – framför allt om de allra svagaste.
LikeLike
Jag tycker att Björklund och egentligen alla skall se:
http://www.imdb.com/title/tt0404203/
för att om inte annat få reflektera över livets komplexitet.
Eller möjligen hur allt går åt skogen och att det ändå finns någon slags ljuspunkt långt bort i tunneln.
LikeLike
Björklunds tal om de där lärarna som tidigare sluppit sätta betyg och nu vill undvika arbetet av lättja bör nog ses i ljuset av den statusskillnad som länge funnits mellan högstadium och de lägre stadierna. Eller om vi ska vara riktigt historiska: mellan realskolan och folkskolan.
Där folkskolan skulle ge de nödvändiga basfärdigheterna var realskolan en oblyg sorteringsinrättning för det avlägsna gymnasiet. Betyg var (och skulle vara) en dom över vilken bana du skulle välja. Idag är betyget i Björklunds värld en sorts kvalificerad informationskälla.
Nog är det förlöjligande att avfärda motståndarna som lata? Det är möjligt att jag projicerar en allmänt nedlåtande position på de högstadielärare som får bära upp det moraliska ansvarstagandet av att vara arbetsvillig.
Idag ser jag många som vill vara duktiga och arbetssamma. Nitiska förskollärare skriver IUP om barn som knappt kan gå. De tycks vara väldigt villiga att ingå i kretsen av betygsättande lärare. Kanske tror det att statusen ska spilla ner på dem?
LikeLike