Reaktionerna på alliansens utspel om lärarlegitimation är översvallande. DN lyckas på ledarplats kritisera förslaget på avgörande punkter och ändå hylla det. Sydsvenskan gör ungefär samma sak. Fackförbundens och oppositionens entusiasm vet inte heller några gränser.
Svd är en smula återhållsam, men dryper som vanligt av hat mot den existerande lärarutbildningen. Varför kräver ingen legitimering av ledarskribenter?
Jag tänker på slagordet från Moment 22: What´s good for the company is good for the country (var det så?)
I svensk översättning skulle det då bli ungefär: Det som är bra för lärarna är bra för barnen.
Jag hittar en kritisk röst som lyfter fram den obehagliga undertonen i diskussionen om behöriga/ickebehöriga som länge har förgiftat stämningen på många lärarrum.
Just när jag håller på att ge upp hoppet om en innehållsinriktad skoldiskussion hittar jag Peter Gärdenfors text om inre och yttre motivation.
Länk Gärdenfors
Luften blir lättare att andas. Jag går till jobbet idag också.
Tysta tankar 
Motivation och identifikation är självklart centrala komponenter.
Vem kan ifrågasätta detta?
Frågan är väl: Hur skapar man motivation och identifikation?
LikeLike
Den inte så djärva tesen är att yttre motivation motverkar inre motivation – det är en ganska sur karamell att suga på för betygsromantiker.
Ja det går att få hunden att hoppa, men är det verkligen därför vi har skolor?
Identifikation är mer svårsmält. Måste barnen kunna identifiera sig med läraren? varför är det viktigt?
Att identifiera ett mål förstår jag – men i själva interaktionen tror jag att det är en överskattad aspekt!
LikeLike
Det mesta lärandet drivs nog av både yttre och inre motivation i olika proportioner, de är inte i sig motsägelser. Det som skapar konflikt mellan dem är när yttre belöningssystem motarbetar lärande baserat på inre motivation, t.ex. när man som belönar repetition snarare än förståelse, eller ett svar betraktas som fel trots att det är fullt rimligt i förhållande till frågan. Ytterligare exempel är när många lärare baserar både undervisning, diskussioner och prov på en enda bok, men om man kan mer än vad som står i boken och svarar med något annat än förenklingen som upprepas där så betraktar bara läraren detta som fel, vilket effektivt dödar all inre motivation för ämnet.
Inre motivation är lättast att upprätthålla när individen själv kan se resultaten, utan resultat (inre belöning) försvinner motivationen snabbt. Om man vill ta vara på elevernas inre motivation i skolan så måste man bli mycket bättre på att lägga upp undervisningen så att eleverna själva kan se att de gör framsteg, inte bara så att läraren ev. gör det.
För att kunna ge yttre belöning som hjälper till att upprätthålla inre motivation så krävs det att lärarna är betydligt mer insatta i sitt ämnesområde än de brukar vara idag, man måste kunna mycket mer än man lär ut och snabbt kunna utvärdera ny information.
LikeLike
Jag försöker förstå hur de här två storheterna kan samverka. På ett plan tror jag att det är retoriskt nödvändigt att dra isär dem eftersom de flesta tycks ha gett upp hoppet om att barn skulle kunna drivas av inre motivation.
Kanske gör vi misstaget att romantisera det inre, men din bild av att det inre smälter samman med det yttre är krävande. “Jag älskar musik och vill öva tio timmar om dagen och plötsligt har jag blivit rockstjärna och miljonär?”
LikeLike
Jag ser dem som olika aspekter av samma sak, de samspelar alltid och kan förstärka varandra, så länge man inte skapar en konflikt mellan dem. Det ser jag som det viktigaste att tänka på för läraren, inte att motivera eleven utan att låta bli att skapa en konflikt mellan undervisnngen och elevens egen motivation. I bästa fall kan man förstärka elevernas egen motivation, men om det överdrivs som försvinner förtroendet istället.
LikeLike
Samma Johan som tidigare, blev lite fel där
LikeLike
Identifikation är en nödvändighet för att kunna relatera.
Utan relation ingen selektion.
Det sitter liksom ihop.
Annars är man eremit och då blir man tokig.
Som liten grabb identifierade jag mig med James Bond som satt i katapultstolen i leksaksbilen. När jag tryckte på knappen och luckan öppnades så var det jag som flög i luften och landade med fallskärmen.
LikeLike
Jag tror också att vi orienterar oss mellan hjältar – men det blir väldigt krävande om lärarna ska tävla med stålmannen för att få barnens uppmärksamhet.
Men det bör kanske finnas någonting som fångar barnens uppmärksamhet bortom den rena maktutövningen och belöningsaspekten.
Det måste finnas ett bättre ord för relationen barn-lärare!
LikeLike
Jag ser nog förmågan till inlevelse som viktigare än identifikation.
LikeLike
Jag är säker på att lärarens inlevelseförmåga med barnens upplevelser är viktig – men är det lika betydelsefullt åt andra hållet?
Förutom att empati alltid är trevligt och nyttigt.
LikeLike
Den underlättar, men jag vet inte i vilken mån man kan förvänta sig den. Samtidigt tror jag inte att undervisningen ska bli för personlig, jag tror inte att det är bra för inlärningen.
LikeLike
Det här är svårt och spännande! Jag jobbar med vuxna studenter och funderar ofta över vilken närhet/distans jag vill ha.
Det där professionella avståndet som vi tror oss behöva för att kunna göra neutrala bedömningar tror jag ibland försvårar de verkligt intressanta processerna. Om jag vågar visa mitt tvivel och min sårbarhet – ja då kanske det öppnar för helt andra samtal om livet än när jag ikläder mig rollen av “kunskapstransportör”.
LikeLike
Mycket beror väl på vad det är för kunskap som ska förmedlas, men en lärare som bara pratar om sig själv och sina erfarenheter utan organiserad bakgrund blir snabbt ganska meningslös.
Själv tycker jag nog inte att det professionella avståndet hindrar mig från att visa tvivel eller sårbarhet, det påverkar bara hur jag gör det. En lärare måste inte vara “Gud” och allvetande/allsmäktig för att kunna lära ut.
LikeLike
Jag funderar över likheterna med t.ex. tandläkaryrket. De flesta uppskattar att bli tillfrågade om vilken typ av lagning vi vill ha – samtidigt känns det väldigt otryggt att upptäcka att det finns olika alternativ. Längtan efter trygghet kan ibland vara starkare än vår lust att ta ansvar.
Går det att översätta till läreriet?
LikeLike
Det gäller även åt andra hållet, genom att låta patienten/eleven ta beslutet så frånskriver sig tandläkaren/läraren ansvar
LikeLike
Både parter drivs kanske om drömmen om “det värdiga samtalet” där båda parters kunskaper och erfarenheter tas till vara i ett försök att träffa det optimala beslutet.
Jag förstår inte varför mina fingrar kryllar sig när jag skriver sådana fraser!
LikeLike
Om man frågar tandläkaren vad skillnaden är så brukar man få ett ganska informativt svar, jag är inte lika övertygad om att det gäller motsvarande frågor till lärare.
Det optimala beslutet bygger på en tro om att perfekt kommunikation är möjlig, vilket jag har svårt att se hur det skulle gå till. Jag tror att det för tillället optimala beslutet handlar mer om att bedöma osäkerheten i kommunikationen än vems rätt det är att ta beslutet eller hur det påvrkar de inblandades värderingar av sig själva.
LikeLike
Det finns kanske någon form av mystik i det som vi ibland kallar yrkesspråk. Jag har svårt att värja mig från att det finns rester från det gamla skråväsendet “Ingen kan förstå hur det är att vara XXXXXXX, därför har vi ett eget språk”
LikeLike