Vi kanske måste bestämma oss om skolan är ett erbjudande eller en institution för träning och fostran i nationens tjänst?
Dagens system med dokumentation och kontroll lägger ett orimligt stort ansvar på läraren att uppfylla statens ambitioner. Jag tror det är dags att återerövra synen på skolan som en plats av möjligheter – inte tvång.
I dagens Sydsvenska skriver Henrik Edström om dokumentationstvånget som ett hot mot kärnverksamheten. Länk
När poliser – för att inte tala om läkare – med flera tvingas att fungera som sina egna sekreterare, och ägna en stor del av sin arbetstid åt dokumentation, blir den så kallade kärnverksamheten lidande, i form av mindre tid åt behövande medborgare. Detta har lett till minskad arbetsglädje, risk för sämre resultat och en brist på både poliser och doktorer.
En annan grupp som drabbats av dokumentationstvång är lärarna.
Tysta tankar 
Mats – vad är det för fel på dokumentation. Det gör jag just nu när jag skriver mina tankar som andra får göra en skriftlig bedömning på.
Skulle lärarkåren vara den enda yrkeskår som skulle befrias från bedömning. Nej, där håller jag fullt med Anne-Marie. Och hennes bok “Vägen till skriftliga omdömen” borde vara en obligatorisk kursbok i fortbildning av lärare i detta ämne.
Och som jag sa i mitt inlägg på Sydsvenska, det kommer inte att bli mindre krav på dokumentation. Lärarna kommer ha ett avgörande roll för medverkan till dokumentation i det systematiska kvalitetsarbetet, när jag läser motiven i paragrafen om dokumentation i kapitel 4 till lagrådsremissen för den nya skollagen.
Om nu detta är ett störande moment för lärarna kanske det är dags att fundera på ett “smartare” sätt att undervisa. Och byråkrati kommer alltid att finnas för att stödja verksamheten, en sk möjlighetsbyråkrati, som stöttar skolan att gör det möjlighet för eleverna att nå de kunskaper som behövs för ett livslångt lärande.
LikeLike
Mycket handlar om vad man menar med dokumentation, ett sånt där lagom luddigt uttryck som egentligen kan innehålla lite vad som helst.
Att dokumentera sitt arbete, hålla reda på vad man gjort och inte gjort, när och hur och vad man planerar göra här näst är en sak. Att dokumentera elevernas framsteg och strategier, vad de behöver jobba mer med och vad de gärna lägger sin tid och kraft på istället är en annan sak. Att dokumentera frånvaro är ytterligare en annan sak.
Att fylla i blanketter härsan och tvärsan, få tillbaka dem och rätta dem och fylla i dem igen, att skriva intyg till försäkringskassan om barns eventuella närvaro eller frånvaro vid givet tillfälle, att redovisa exakt vad man gjort med sin tid, när man gjort vad samt i hur många kopior och varför just detta antal mfl är något helt annat.
Exemplen i det övre stycket ingår med självklarhet i arbete, och bör läras ut redan på lärarhögskolan. Exemplen i det nedre, däremot, ingår i en kontrollapparat där syftet är mer oklart, men kan tyckas ha mer med statens behov att kontrollera medborgarnas göranden och låtanden att göra än med någon form av skolverksamhet.
Om jag förstår dig rätt, Mats, är det exemplen i den nedre kategorin du protesterar mot?
LikeLike
Jovisst är det denna form av dokumentation som ställer till det!
Dokumentation som redskap för självvärdering och reflektion är utmärkta kvalitetshöjande redskap.
Den här formen av dold styrning som en döljs bakom dokumentationskravet är tveksam.
De direkta övergreppen sker när du blir dokumenterad utifrån värderingar du inte delar i syfte du inte förstår. Det är avancerad maktutövning och inte någon oskyldig beskrivning som dokumentatören ägnar sig åt.
För mig är bloggen en form av egendokumentation – jag fasar inför tanken på att någon annan skulle styra över form och innehåll!
LikeLike
Vad bra att vi är överens om möjlighetsbyråkratin.
Det andra tillför ju inte verksamheten någonting. Här borde någon form av civilolydnat gälla. När man är så duktig på att gå mot röd gubbe när det gäller dokumentation i möjlighetsbyråkratin.
Men jag uppfattade debatten i Sydsvenskan att lärare också ville slippa den självvärderande dokumentation i möjlighetsbyråkratin. Då speciellt skriftliga omdömmen.
Det är tråkigt, men beror säkert på avsaknad av adekvat datorhjälp i den kommunala förskolan och skolan. För jag tycker det inte är så svårt med att dokumentera bedömningar, speciellt om man kikar på Anne-Maries bok. Men det kanske är ett eftersatt område i den kommunala förskolan och skolan.
LikeLike
Jag har kolleger som väljer att ha individuella samtal med studenter när de lämnar tillbaka tentor. Det är ett ganska ovanligt fenomen i högskolevärlden där de flesta får hålla tillgodo med ett betyg och några kortfattade standardformuleringar.
Jag vill gärna försvara kollegernas rätt att ge respons i den här formen – även om dokumentationskravet kanske ger större möjlighet till likvärdighet om bedömningen ska prövas ur rättsäkerhetsaspekt.
Tii sist handlar det om att prioritera hur vi använder tiden. I min värld vinner alltid samtalet som kvalitetsform.
LikeLike
Det är alltså antingen eller? Måste det ena utesluta det andra?
LikeLike
Varför denna ensidighet. En god bedömmare och kommunikatör gör det både skriftligt och muntligt.
För nu är det så vist ordnat att en muntlig tradition har en fruktansvärd förmåga att förvränga budakapet beroende på mottagrens ordförråd och tolkning av ord. Det här med fjädern som blir en höna. Och som amen i kyrkan brukar detta leda till meningskiljakligheter.
Det finns en anledning till varför man i styrelsesammanhang har krav på protokoll. Samma finns i bedömning anser jag.
Oavsett om detta har att göra med elevers prestationer eller det kvalitetsarbete som bedrivs. Annars är det inte trovärdigt eller likvärdigt och för den del rättssäkert som du själv säger.
LikeLike
Rättsäkerhet är bra – baksidan är att kunskapssynen banaliseras eftersom studenten måste förstå vad det är som efterfrågas och om inte läraren lyckas förklara det så…hmmm… ja då är det en dålig lärare (även om inte studenten läst kurslitteraturen eller varit på föreläsningarna)
Skolorna formaliserar de skriftliga omdömena och enbart vissa formuleringar får användas – dessa är ofta hemligt översättningsbara till någon form av kvantifiering men kläs i ord. Enligt mig är inte detta värdigt språkets funktion och möjlighet. Att göra sig till redskap för andras ordval skapar osjälvständighet och dålig grund för yrkesstolthet.
Men – till protokollet – jag är inte motståndare till skriftlig responsgivning. Min argumentering gäller dess totalitära position.
LikeLike
Ja – åtminstone om vi ska försöka bevaka den fackliga sidan och jobba så många timmar som tjänstefördelningen anger (Det är väl din ståndpunkt?)
De flesta av mina kolleger jobbar bara på utifrån en diffus pliktskyldighet, men det är inget jag vill uppmuntra.
Jag tror att de flesta studenterna föredrar den muntliga kontakten – och att granskande myndigheter föredrar den skriftliga nivån.
Jo, det ligger i läraryrkets natur att kunna – och våga – välja!
LikeLike
Vi ser verkligen detta från olika synvinkel.
För att kunna ge någon form av feedback måste man ju ta del av studenternas arbete, det tar x antal timmar, olika beroende på hur många studenter man har och hur långa arbeten det är och lite sånt. För att minnas vad man skall säga till var och en skriver man ner sina reflektioner och kommentarer, oavsett om man avser att ge muntlig eller skriftlig feedback.
Hur kan det bli merarbete att ge eleverna en skriftlig feedback som komplement till den muntliga? Det är ju bara att ge dem en kopia av de anteckningar man har med till mötet, är det inte?
En rent skriftlig feedback bör vara tydligare och utförligare än en som kompletteras med muntlig, givetvis, varför den tar mer tid att skriva ihop. Om man väljer att lägga denna extra tid på att istället ge muntlig feedback blir väl arbetstiden densamma?
Vad är det jag missar?
LikeLike
Du och jag är skrivande människor och för oss är det ingen stor ansträngning att formulera oss skriftligt.
För andra är varje skrivet ord något som svettas fram under svår prestationsångest. Just för ordets definitiva karaktär (du vet Sokrates ord om vad skribenten gör med läsaren)
Det måste väl vara ett ganska kvalificerat val att fundera över hur del av kursbudgeten som ska gå till undervisning, bedömning, kommunicering av bedömning? proportionerna är inte givna och om budgeten är liten prioriterar jag undervisning eftersom det måste finnas något att examinera.
LikeLike
De är alltså skilda delar för dig?
För mig är feedback, eller om du så vill kommunicering av bedömning, en viktig och oundgänglig del av undervisningen.
LikeLike
Som kursledare måste jag göra de här avvägningarna. Om jag har femtio timmar till en kurs så är resursen högst begränsad.
Jo – det går att skilja ut delar och göra val var kraften ska satsas.
Jag säger inte att respons är oviktigt, men det ska vägas mot andra delar av uppdraget.
LikeLike
Du skriver att du prioriterar undervisningen för att det måste finnas något att examinera, innebär det att själva examinationen ligger utanför kursbudgeten? Jag menar inte att kritisera, jag är bara nyfiken!
LikeLike
Man får en påse penga och bestämmer hur den ska användas:
Föreläsning
Litteraturseminarium
Workshop
Exkursion
Examinationsläsning
Responsgivning
Planering/schemaläggning
Utvärdering
Examinationen är naturligtvis en del av kursens budget.
Jag tror att många lärare vill se bedömningen ur formativ aspekt – dvs göra responstillfället till en form av handledning. Det är naturligtvis vänligt och omtänksamt men ingår inte i uppdraget – handledning finns budgeterat innan examination.
LikeLike
Pingback: kvalitet och resultat « Flumpebloggen