Jag möter handledare som är bekymrade över att lärarstudenterna inte känner till kursplanemål och betygskriterier. Min spontana reaktion är att skylla på tidsbrist, resurser och allt annat viktigt som ska hinnas med. Till sist inser jag att det inte finns något försvar och gör en dubbel pudel. Om jag jobbar på den här högskolan får jag nog ta ansvar för helheten.
Tysta tankar 
Du får nog det.
För hur i hela fridens dagar ska studenterna kunna visa sina framtida elever vägen till målet om de inte ens vet var målet ligger?
LikeLike
Problemet kan vara att målen är många och delvis motstridiga – men det är en form av insikt även det.
Det är mycket som handlar om att få dagen att hänga ihop – ibland kanske de där målen kan ge riktning åt våra ansträngningar. Dessutom ger de utrymme för att brta upp en traditionell ämnesstruktur. Det går att plocka mål från olika ämnen och motivra tematiskt arbetssätt den vägen…
LikeLike
Det går – förutsatt att man är bekant med målen.
LikeLike
Jag har slut på pudlar…
“I´ve run out of poodles” (En sammansättning jag aldrig använt förut)
LikeLike
Det är inte med automatik något dåligt.
LikeLike
“I want you to lie to me – so I can feel alive”
Den var jag inte helt beredd på!
LikeLike
Bra
Det kändes som om saker behövde ses från ett annat perspektiv.
Det är vanligt att elever upplever lärares välmenande positiva uppmuntran som lögn när de i slutänden står med ett betyg som inte motsvarar de förväntingar berömmet byggt upp. Kanske kan man mildra den besvikelsen genom att vara tydlig med vad målen är?
LikeLike
Jag har hört talas om de där tydliga målen – men inte sett några som speglar komplexiteteten.
Någon auktoritet landade i slutsatsen att all bedömning hade en kärna av mystik.
LikeLike
Jag minns ett samtal för några år sedan angående detta med målen, formuleringarna och komplexiteten. I korthet fann vi oss rörande överens om att det vore bra både för elever och lärare om lärarna kunde få möjlighet att träffas och tillsammans komma fram till vad målen egentligen, i konkret skolverklighet, faktiskt betyder och innebär. Och då menade vi inte lärare på enskild skola utan alla lärare i en kommun eller rent av alla lärare i flera närliggande (eller för alldel en i söder, en i norr, en från öster och en från väster, t ex, även om logistiken blir mer tungrodd då) kommuner som undervisar i samma ämne.
Kanske skulle man genom sådana konferenser kunna hitta pudelns kärna och upptäcka om den faktiskt är så mystisk som man kan tro?
LikeLike
Jo det är en väg – andra tror att lösningen är mer text.
Jag håller på ditt förslag!
LikeLike
Visst ska eleverna känna till kursmålen. Det är väl det IUP är till för eller…
LikeLike
Mer text som lösning på ett problem som ligger i att den text som finns är formulerad så luddigt att det är löjligt? Jag gissar att det är byråkratens lösning?
LikeLike
Det är väl det Skola 11 ska råda bot på.
LikeLike
Jag har vandrat genom matristräsken och ser ingen framkomlig väg. Bara rutor, rutor, rutor….
LikeLike
Rutor, rutor, rutor låter inte så tillämpart i praktiken. Man får intrycket av att matrisen skapats av någon som inte sett en elev på riktigt sen h*n själv var i koltåldern.
Dock får man detta intryck utan att ha sett eländet i verkligheten, så man kan ändra sig.
LikeLike
I kapitel sju finns min favoritmatris – oändligt genomtänkt och väldigt svår att använda i mötet med studenterna
http://www.mah.se/PageFiles/5260/P%c3%a5%20_vag_mot_larayrket.pdf?epslanguage=sv
LikeLike
*skrattar högt* den är ju fullkomligt förtjusande! Den som gjort den “är medveten om men har diffusa kunskaper om” hur man på ett lättillgängligt och överblickbart sätt presenterar stora mängder information.
Vad säger studenterna när de presenteras för detta konstverk?
LikeLike
Njae – de jublar kanske inte…
Förstår du vad jag menar med mystifierad maktutövning?
Hela min bloggidé bygger på att utforska vad som finns i glappet mellan min tjänstemannaroll (han som vet vad kriterierna betyder) och min privatperson (han som undrar vad vi håller på med).
Det blir inte enklare när man tränger in i frågorna.
LikeLike
De gör inte det? Tänk, jag förstår dem.
Njaä, det är en komplicerad fråga du ställer. Jag TROR att jag förstår, men jag VET inte om det är så att jag tolkar rätt. Jag vet ju att våra livserfarenheter skiljer sig åt, så det kan hända att det jag förstår är något annat än det du menade.
Så utveckla gärna!
Ty det du ser som två sidor skilda av ett glapp ser jag som två sidor av ett helt, och anar där att det nog kan finnas något i det du säger jag inte ser.
LikeLike
Det är lite osmält och halvformulerat men jag tänker att det finns ett värde i att beskriva identiteten som i grunden splittrad. Korta stunder kan jag uppleva någon form av enhet och harmoni när rollen, känslan och erfarenheten smälter samman i någon form av förlovat tillstånd, men grundläget är ohjälpligt splittrat – paradise lost.
Samtidigt ökar kraven på att med språkets hjälp ska någon form av sammanhang som gör den här uppdelningen begriplig och uthärdlig för omgivningen.
Kanske romantiserar jag det här glappet men jag misstror den helgjutna människan.
Det går också att beskriva en människa som summan av sina roller men för mig ger den metaforen mindre ledning. Jag vårdar bilden av det där egentliga “jaget”. Annars vet jag inte vad jag ska tro på.
LikeLike
Som sagt, vi ser så radikalt olika på världen att jag, när jag trodde jag förstod vad du menade, i själva verket inte alls förstod. Så bra att du förklarade!
Jag har svårt att ta till mig din bild av den splittrade människan, den känns alltför konstruerad för att fungera för mig. Det närmaste jag kommer är ett egentligt jag som skiftar mask framför ansiktet, likt en skådespelare i ett japansk Noh-drama.
Är jag ens i samma tankelandskap som du?
LikeLike
Det handlar nog mer om dagsform än principer. I det gamla samhället blev domaren förvandlad till “domaren”. De här rollerna var statiska och förde med sig en viss laddning i mötet med andra människor. Dräkt, bostad, umgänge o.s.v. bekräftade bilden av en position som växte samman med personligheten.
För de flesta i dag verkar det tillfälliga i rollkonstruktionerna vara tillräckligt för att få organisationerna och den egna identitetsuppfattningen att fungera. Min roll=min funktion. Inte nödvändigtvis behöver jag identifiera mig med denna position, och som i mitt fall ibland en diskret undran “hur hamnade jag här?”.
Men detta är tankar som accelererar när det kommer till betygsättning av studenter på högskolan. På förskolan tänkte jag aldrig i termer av “roll” och levde nog i bilden av mig själv som “autentisk”. Kanske naivt, men rätt kul.
LikeLike
Aha!
Nu tror jag jag börjar förstå hur du menar!
Jag har den bestämda uppfattningen att laddningen, även om den ändrat form, finns kvar i ett antal yrken, lärare är ett exempel, läkare ett annat, präst likaså. Det är den laddningen som bland annat orsakar att människor plötsligt, synbart, ändrar hela sin uppfattning om en när de får veta vad läkaren/läraren/prästen etc. jobbar med. Leenden stelnar, ryggar rätas på, samtalsämnen byts raskt ut mot något som förväntas göra intryck och imponera på, för att inte säga bräcka och överglänsa eller rent av provocera, prästen/läraren/läkaren etc och plötsligt står h*n framför dem inte längre som individ och person, utan som representant för sin yrkeskår.
Tolkar jag dig rätt?
LikeLike
Ja ungefär så – och jag har ett val om jag väljer att leva upp till bilden. På ett plan förenklar den ju umgänget och maktutövningen om vi spelar våra roller.
Samtidigt är det så reduktionistiskt att överge allt som sticker ut. I bloggen har jag försökt visa tvivel inför vissa uppgifter och jag tror att en del kolleger och studenter blir illa berörda:
– Vet han inte ens själv vad han håller på med?
Det trosvissa och blanka ger auktoritet i mötet med andra men till sist tror jag att det är ett gemensamt främlingsskap som gör oss till människor.
LikeLike
Detta krävde en stunds eftertanke. Hälsosamt!
Det första jag tänkte var att nej men stopp! Den som lyfter blicken från det som är rakt framför händerna, ifrågasätter och reflekterar över sin position och sina handlingar är väl den som faktiskt vet vad h*n håller på med, tillräckligt väl för att kunna tänka ett eller två eller sju steg vidare? Dina kollegor och studenter borde känna trygghet i ditt reflektarande istället!
Du har ett val, antingen lever du upp till bilden eller inte. Men du kan inte påverka den, eftersom den inte ligger hos dig utan hos betraktaren. Du kan visa en alternativ bild men det är upp till betraktaren att ta till sig den eller inte, tänker jag sedan, och funderar: är det en del i främlingsskapet du talar om?
LikeLike
Jo så är det nog. Jag är ganska rädd för att låta andra definiera mig och väljr ofta att hoppa ur den rutan där jag placeras. Att t.ex. vara “den manlige förskolläraren” var direkt obehagligt med alla dräglande förväntningar om förebildlighet.
De här bilderna är ju inte statiska och jag är en del av förhandlingen om var gränsen går. Vad får jag säga, klä mig? Hur mycket osäkerhet står en institution ut med?
Idag lyssnade jag på Filosofiska rummet och ett minnesvärt ord var “Vi är ett folk som hellre har fel tillsammans än rätt ensamma”
Det beskrevs som ett moraliskt felslut – eller var det naturalistiskt?
Samtidigt vill jag inte romantisera outsiderpositionen. Det fins tillräckligt många som gör det.
LikeLike
I den romantiserade outsiderpositionen är outsidern sällan, om ens någonsin, ensam. Det är en oceanisk skillnad mellan att vara en del av en utbrytargrupp, tillsammans kämpa för rättvisan, sida vid sida, övertygad om att omvärlden kommer att ge en rätt och sinom tid ansluta sig de också, och på att stå ensam mot hela gruppen. Ensam är inte stark, ensam är förbannat utsatt, både för gruppens dom och för världen och vädrets makter, och ensam får sällan stöd för vem ställer sig frivilligt där och delar svårigheterna? Det väljer de outsiderromantiserande vanligen glatt att bortse ifrån.
Funderar det verkligen, det där ruturhoppandet? Ser inte människor stereotypen ändå, hur du än hoppar?
LikeLike
Kanske – det riskerar att bli en aning patetiskt och det finns en uppenbar risk att bli en parodi på sig själv om man tar det för långt.
För mig är det nog avgörande om jag ser en lång linje i mitt liv – vilka värderingar är jag trogen? Hur mycket skit är jag beredd att svälja?
Men du har rätt: helt ensam är inget tillstånd – det är en diagnos.
LikeLike
Diagnos? Hur menar du nu?
LikeLike
Jag menar att det är en föreställning som inte går att upprätthålla. Det finns något i det här med att vara människa som drar in oss i olika former av gemenskaper – om inte annat för att tillfredställa de grundläggande behoven. Även den mest arrogante skitstövel tror jag längtar efter en annan människas blick.
Men utifrån ett mer existentialistiskt perspektiv är vi oändligt ensamma från vaggan till graven.
Jag märker att mitt förhållningssätt till kollektiv är en aning kluvet…
LikeLike
Går det att ta sig tillbaka till den ursprungliga tråden?
Jag gick vilse ett tag…
LikeLike
Jag tänker nog så här:
Språket i sin extrema form uttrycker en stark tro på gemenskap och att det är möjligt att forma bilder av det vi skulle kunna kalla “rätt undervisning” i form av kursplaner och mål. Denna överenskommelse är skör eftersom varje lärare vet att undervisning i grunden är ett ganska ensamt yrke och att en lektion består av tusentals mikroval där du inte kan skylla på varken kommun eller regering om det blir fel.
Mellan dessa ytterligheter manövrerar vi och varken den totala underdånigheten inför styrdokument eller den rena imrovisatoriska individualismen erbjuder någon lösning på de praktiska problemet: att skapa meningsfulla lärandesituationer.
Men det finns utrymme för cynism i båda tolkningarna.
LikeLike
Funkar det, i praktiken, att vara rent underdånig inför styrdokumenten?
Bör man inte för att kunna individualisera och ta hänsyn till varje elevs och varje elevgrupps egenskaper betrakta dem som, för att travestera captain Barbossa ‘not really rules, rather guidelines’, dvs de visar oss i vilken riktning vi bör gå, och talar om vad som skall uppnås för att ett visst betyg ska erhållas, men den handgripliga vägen, runt träsk av förtvivlan, genom till synes ogenomträngliga snår av grammatiska regler och matematiska formler och dansande över blomsterängar av insikt och förståelse, är upp till varje lärare att bana. (ber om ursäkt för denna hiskeligt vindlande långa mening!)
Ty vi vet ju, inte sant, att det inte den väg, det upplägg och de övningar som blev hejdundrande succé i en klass blir kapitalkatastrof i en annan. Ingen förstår något, ingen vill och alla blir griniga och på dåligt humör. Inget inlärande sker.
Därför, upprepar jag med överhängande risk att bli tjatig, går det inte att detaljstyra undervisningen från centralt håll. Däremot går det att tillhandahålla dessa vägledningar, och konkreta, tydliga, gemensamma mål som visar exakt vad som skall ha uppnåtts för varje enskilt betyg, om man önskar ha kvar detta system.
Dessutom bör utbrända och rent ut sagt dåliga pedagoger erbjudas friår och andra arbetsuppgifter (någon skulle ju sitta och rätta de där nationella proven vi skulle kunna lämna in och få tillbaka rättade, till exempel, det låter utmärkt tycker jag, sparar mig massor av timmar jag kan göra roligare saker på), och samtliga pedagoger i landet, UTAN UNDANTAG (ursäkta att jag skriker men det här är viktigt), kontinuerligt fortbildas i sitt ämne. På arbetsgivarens bekostnad, såklart.
LikeLike
I raden “Ty vi vet ju, inte sant, att det inte den väg, det upplägg och de övningar” stryk ‘det inte’ som vingade in från någon annanstans. Skriver på dator med ynkligt liten skärm, sorry.
Ang ensamhet: Aha, du tänker så! Då förstår jag hur du menar. Och det är ju precis den instinkten som får outsiderromantikerna att falla i galen tunna, de tänker sig Robin Hood och hans glada män, de tänker sig aldrig Robin Hood ensam i en grotta, kämpande ensam mot både vädrets makter, hunger, isolering från fränder som hellre böjer nacken och räddar sina egna skinn än ställer sig vid hans sida i kampen för rättvisa och därtill en iskall inhuman statsmakt.
LikeLike
Nej den där underdånigheten leder inte till något gott – lika lite som detaljstyrning skapar energi i klassrum.
Jag försöker hitta några försonande drag med det vi kallar målstyrning som i teorin skulle ge pedagogerna stor frihet att pröva olika metoder men som nu ser ut att resultera i en bedövande likriktning. Allt relateras till vaga antaganden om vad som är effektivast och den där oförutsägbara bildningsdimensionen upplöses i en tunn liten blå rök.
Jag vill också dansa på din blomsteräng – men möter en del konstiga blickar som papegojlikt upprepar frågan:
– Kommer detta på provet?
Kanske är det resultatstyrningens ofrånkomliga baksida att processerna ses som något ont och besvärligt. Finns det inget snabbare sätt?
Robin Hood är ju en lustig figur – den mytologiske frihetskämpen tycks vara driven av en del själviska begär. Men han duger som hjälte och framför allt tycks de ha haft ganska kul!
Robin Hood är kanske en idealist och värdet av hans insatser är svårt att värdera. I dagens Sydsvenska synas den autonoma rörelsen och det känns som en ganska brokig och inte allt igenom sympatisk skara.
LikeLike
Måste man ha prov? Kan man inte hoppa över det synnerligen störande momentet i sin undervisning och istället hålla koll på elevernas kunskapsnivå på annat sätt? Det finns ju myriader av andra redovisningsmetoder som är så mycket mer bildande och pedagogiska, är inte prov egentligen en rätt anakronististk mojäng?
Dansa på du! Vägen dit är, som jag sa, varken lätt eller kort. Den går genom träsk och snår, över berg och genom dalar, förbi mystiska områden med varningen ‘Here Be Monsters!’ på skyltar här och där, den går ibland på bekväm, slät väg med trevliga små rastplatser, ibland genom väglöst land, och rätt som det är upptäcker man att man hamnat i en återvändsgränd och man får gå tillbaka en bit. Men ängarna, ty de är flera stycken och man kommer till dem när man minst anar det och mest behöver det, är värda varje steg av färden!
Och det försonande draget med målstyrning, såvitt jag kan bedöma, är väl att det låter pedagogen avgöra vilken väg som är mest lämpad för respektive grupp och elev.
Att sen en och annan kommunaltjänsteman vill dit med pinnar och snören och bestämma vilken väg som är bäst, det är en annan fråga. Där borde faktiskt skolverket sätta ner foten, för det är inte lärarnas kamp.
LikeLike
Prov handlar väl om att bevara tankefiguren “kunskap som produkt” – något som vi mäter efter kursens slut. I Bologna är det viktigt att examinera slutresultatet och kunna skilja undervisning från examination. På pappret är det en frihet för studenterna att kunna avstå från vissa former av undervisning men det är förödande om man tror att processen är avgörande för lärandets kvalitet. Då måste vi konstruera uppgifter med långa linjer och det upplevs ofta som en form av smygobligatorieläggning.
Jag letar fortfarande efter den där examinationsformen som upplevs som rättsäker och kreativ. Problemet är att själva olikheterna tolkas som ett problem och studenterna tänker i rätt/fel. Om vi då försöker analysera i kvalitativa termer blir de oroliga och kräver svar på frågan:
– Vad gjorde jag för fel?
Antagligen har vi fått målstyrning på halsen och det är väl lika bra att vänja sig vid den. Ett bekymmer är att den är svår att kombinera med andra värden eller modeller.
Jag tror att det var i Spanarna som de diskuterade trenden med valpägargrupper som träffades för att prata om:
– Vad har du för mål med din valp?
Ungefär som föräldraskapet inte låter sig reduceras till ett projekt:
– Vad har du för mål med ditt barn?
Det kan vara så att vi behöver den här reduktionistiska synen på skolan för att stå ut med de inre motsägelserna.
LikeLike
Är det en tankefigur vi vill ha kvar, det här med kunskap som produkt? Jag frågar mig dessutom om det slutresultat Bologna vill ha verkligen är det slutresultat de får med den här modellen?
Det här med rätt och fel är ofta ett problem och det tar ett tag att vränga loss eleverna ur den sortens tänk. Det hela kompliceras ju av att det finns områden där saker och ting är absoluta, och områden där saker och ting är relativa, men om vi tog och samarbetade över hela linjen som omväxling, dvs från förskola till universitet och allt däremellan, skulle vi nog kunna lära ut konsten att skilja det ena från det andra. Det är nog där det faller många gånger, tror du inte? I samarbetet.
Fler valpägare borde ha mål med sina jyckar istället för att behandla dem som små bäbisar, vi skulle få harmoniskare vovvar och sannolikt mindre fjolliga hundägare. Det var inte så dumt, jag hoppas den trenden håller i sig.
LikeLike
Jag som trodde det var som att gå i9n i en relation? Men det finns säkert mer eller mindre rationella aspekter på hundägarskapet – som tycks avta efterhand och ersättas med mer kärleksliknande förhållanden.
Boologna är kanske feltolkat. Det finns möjlighet att betona de yrkesmässiga färdigheterna också och dessa låter sig sälla examineras i form av produkt. Men i akademiseringsvågens efterskvalp är texten gud.
Jag är emot samarbete – sedan skolans annektering av sexåringarna via genomförandet av förskoleklass och skolifieringen av förskolan ser jag med misstro på alla försök att skapa samsyn över åldersgränser.
Allt är maktkamp och just nu har de fyrkantiga produktmänniskorna övertaget. Jag bidar min tid och väntar på att vindarna vänder.
Antagligen kommer jag att vara mer fördragsam i morgon.
LikeLike
*ryyyyyyyyys* Hundar är hundar, och hundägande är ett ansvar i första hand. Man tar på sig ansvaret för att ett revirhävdande flockjagande rovdjur ska fungera i ett människosamhälle, inte för en chique dekorativ accessoar, en medfött lydig och lojal slav eller en leksak. Och det oavsett om jycken är en stövare, pitbull eller papillon. Hundar tänker inte som vi tänker, de ser inte världen som vi ser den, deras instinkter liknar inte våra instinkter och att förmänskliga dem är grymt. ‘Kärleksrelationen’ handlar om ledarskap och tillit, hunden måste acceptera människan som flockledare och lita på att flockledaren klarar av att ta ansvaret. Annars kommer hunden att bli otrygg, ta över och aggressiv och vips har vi ett problem. Det kan tyckas oförargligt när en liten tuss i ett snöre bjäbbar gällt mot människor, men det är inte lika oförargligt när en schäfer gör exakt samma sak. Ändå handlar det i båda fallen om att hunden inte känner att den kan lita på att föraren, aka människan, klarar av att hantera situationen och därför tar hunden över och försvarar flocken/reviret.
Ursäkta avvikelsen från ämnet.
Det är skillnad på samarbete och annektering. Jag är dessutom inte alls säker på att det är illa att sexåringarna börjat skolan. Det som är illa, tycks det mig, är försök att slå vattentäta skott mellan förskola och skola. Samarbete handlar ju om att samtliga inblandade har inflytande, har något att säga till om och möjlighet att påverka processen. Hur kan det komma sig att förskollärarna inte upphäver sina stämmor och inflyter?
Bidar din tid? Vad hände med palatsrevolutionen?
LikeLike