Jag träffar min pensionerade kollega och vi pratar om skillnaden mellan effektivitet och produktivitet. Samtalet glider snabbt över till de stora frågorna:
– Vad ska vi egentligen ha skolan till?
I ett annat inlägg har Plura och jag kommit ganska nära samförstånd kring begreppet skolutveckling. Kanske är han en aning mer hängiven måltänkandet än jag. Det kan också bero på att målbegreppet är så mångtydigt.
Jag prövar att förtydliga positionerna i bildform – alla går att förstora.
Det stora vidöppna målet - inbjudande och solklart
Problemet är att det inte är lika roligt att ensam lägga mål i en tom bur. Även om det är en rökare i krysset inför ett extatisk (men påhittat) Nou Camp.
Det stora målet som skymmer det lilla
Den uppenbara faran i att vi fokuserar på det enkelt mätbara och drar långt gående slutsatser utifrån resultaten (se matematikexemplet). Lusten att kopiera Finlands skolpolitik är ett avskräckande exempel.
De mörka och skrämmmande målen som fångar tanken
Ett genomgående problem med fotbollsmetaforen är att det alltid är någon annan som avgör om målet ska godkännas. Barnet tilldelas objektsrollen och läraren blir bedömare.
Till sist tror jag nog att min barndoms bollspel är en bättre förebild för skolan. Vi la ut två tröjor som målstolpar och använde oändlig tid till att diskutera huruvida bollen var ute eller inne.
Tysta tankar 
Mats – din metafor är bra.
Det stora vidöppna målet – Läroplanen – måste översättas till min vardagen i klassrummet.
Det stor som skymmer det lilla – Övergripande mål som inte är anpassade till vardagen i det pedagogiska arbetet.
De mörka och skrämmande målen – de är de vi måst göra något åt för att inte skapa frustration i vardagen.
Målarbete är ett hantverk man aldrig blir färdig med. Därför är din barndoms bollspel mer adekvat när man jobbar med mål. Diskussion fram till om bollen kom in eller inte är det som kallas utvärdering.
Och för att ha en ledstång i arbete med mål är metodiken SMARTA mål framgångsrikt. SMARTA = Specifikt-Mätbart-Accepterat-Realistiskt-Tidssatt-Ansvarig.
LikeLike
För att ta det längre – jag är uppvuxen med en bisarr rund grusfotbollsplan som viktigaste spelplats. Det var ett modern påhitt och de trodde att två matcher kunde pågå samtidigt (jo, de skulle korsa varandra)
Utanför var den stora gräsmattan som nog ehgentligen var förbjuden spelplats. Det var där vi la ut tröjorna och jag som var målvakt tränade min djärvhet i vilda dykningar. Kanske längtade vi efter tydliga mål och någon form av rättvisa – men jag minns friheten och de oförutsägbara mötena över åldrar när vi delade upp i lag.
Min aningen riskabla tes är att en del av lekfullheten går att koppla till det provisoriska i målkonstruktion och lagbygge?
Den runda grusplanen, med stolparna till det höga staketet på insidan, blev aldrig riktigt lika kul som planen utanför. Men oj vad mycket tid jag tillbringade där väntande på att vi skulle bli tillräckligt många för att få ihop lag.
Jag vet inte om måldiskussionerna är utvärdering – tänk om det är dessa diskussioner som är själva innehållet? En kunskapsresa in i att vi uppfattar tillvaron på olika sätt?
Glöm inte att jag är flumpedagog…
LikeLike
Mats, din metafor får mig att fundera på skillnaden mellan den som ensam på planen ägnar sig åt att sparka bollen in i ett öppet mål, med eller utan imaginär publik, och den som tillsammans med tio andra i ett lag kämpar för att tillsammans föra bollen in i målet, förbi de elva motståndare som med alla till buds stående medel kämpar för att stoppa bollens resa.
Vi talar om två fundamentalt olika situationer, inte sant?
Och jag funderar vidare på vilken av situationerna politiker och tjänstemän ser framför sig, och vilken av situationerna eleven befinner sig i. Är eleven fotbollen, den ensamma spelaren mot målet eller en av lagspelarna? Vilken roll har läraren? Vilken roll har skolan? Vilken roll har politikerna själva?
Så började mina funderingar över din metafor.
LikeLike
Hu så hemskt – tänk om eleven är bollen som läraren sparkar in i mål inför jublande politiker?
Jag inser att metaforer är ömtåliga och vildvuxna. Snart lever de egna liv bortom avsändarens kontroll!
LikeLike
Han Ranelid sa något häromdagen om hur orden, så snart man yttrat dem, upphör att vara ens egna och börjar leva sitt eget liv. Ungefär som barn gör, fortare än vi anar.
Men det var en avväg, jag gillar fotbollsmetaforen. Jag ser nämligen för mig den genomsnittligen eleven som en flyfotad Michael Owen, fantastisk i sin roll som målgörare men helt beroende av sitt lag, bestående av lärare, skolpersonal, föräldrar, syskon, kompisar mfl, för att få de bollar han kan spela på. En och annan Zlatan finns, en urstark, glittrande, leende gigant som tycks klara vad som helst, en och annan Rooney som kan buffla sig fram finns också, men de allra flesta är likt Owen helt utlämnade på nåd och onåd till sitt lag.
Motståndarlaget består av de svårigheter eleven möter på sin väg mot målet, det kan vara inlärningssvårigheter, bristande förkunskaper, sociala problem, taskig skolmiljö, politiker och andra beslutsfattare med bristande insikt i vad de beslutar om etc.
Publiken är samhället eleven skall göra intryck på, och så småningom, efter matchen, interagera med.
Bollen är kunskapstillväxten, metaforen haltar lite här men om man kisar välvilligt funkar den.
Målet är målet och tränaren, det är du. Den som har till uppgift att lära spelarna tänka på rätt sätt, att spela fram bollen till Owen, Zlatan, Rooney mfl, naturbegåvningarna som skall avsluta det hela, istället för att glänsa själva, och se till att inte motståndarna lyckas lägga krokben för avslutaren.
Tja, så såg den ut för min inre syn, din metafor.
LikeLike
Spännande – kanske har jag sett för många matcher där tränaren har förgåtts av vanmakt över att inte få lov att komma ut på planen?
Men det finns verkligen många tränarstilar och en del inser att det verkliga arbetet görs innan matcherna och att det handlar mycket om att få spelarna att känna självförtroende. Bilden av demontränaren som detaljstyr hän delserna på plan är förlegad – det är bara publiken som tror att deras rop verkligen påverkar spelarna…
Se där – en annan metafor att leka med!
Tack för att du hjälper mig att pröva bärkraften. Jag är egentligen mot coachingfilosofi men det här är ju kul.
LikeLike
Jo, när matchen väl börjat är det dags för tränaren att förlita sig på att förberedelserna och träningen räcker och spelarnas förmåga kommer att göra resten. I det läget är tränarens uppgift istället att sprida självkänsla genom sin blotta uppenbarelse samt att dra lärdom av det som pågår på planen för att kunna göra sitt jobb ännu bättre inför nästa match.
Det är enorm skillnad på en coach och en tränare, btw.
Jag gillar den här leken =)
LikeLike
ps Björklund, inbilla dig inte för ett ögonblick att din roll i det hela är domarens, du är motståndarens brutalback som går in för att krossa Owen, ständigt med risk för både gula och röda kort.
Domaren, ja… vem är det, tro? Vem ser till att matchen är rättvis och ingen tar sig friheter på andras bekostnad? Skolverket? Hmmm, jag vet faktiskt inte.
LikeLike
En pinsam detalj är att jag aldrig har spelat organiserad fotboll på klubbnivå och har inga egna erfarenheter av tränaromsorg. Som förälder till fotbollsspelande son var jag djupt koncentrerad på att inte lägga mig i hur tränaren skötte sitt jobb. Förresten hade jag nog aldrig fått komma till träningen om jag hade försökt.
I skollaget tog gymnastikläraren som var gammal militär ut dem som kunde springa snabbt och hoppa långt. Sen stod han mest och skrek:
– Kämpa, för bövelen!
(Ok – detta kan vara ett fabricerat minne)
Nej rättvisa lärde jag mig nog tidigt att det var den minst intressanta dimensionen i sport. Varför skulle det finnas där när hela livet är så orättvist?
LikeLike
Tänk så olika det kan vara.
Min gymnastiklärare i grundskolan var också avdankad militär (kanske var di det hela bunten på den tiden, vad vet jag?), en ettrig gammal kavallerist. Det jag minns mer än något från hans lektioner var hur han ständigt och jämt, i alla sammanhang, tjatade om att det lag som vinner är det lag som arbetar tillsammans och hur en ensam stjärna aldrig kan besegra ett lag som jobbar ihop. I alla sammanhang, även friidrott, satte han ihop oss i olika konstellationer och tjatade om teamwork teamwork teamwork.
Det slår mig plötsligt att han nog ligger bakom en stor del av min ständiga kamp att få folk att jobba tillsammans för att nå avlägsna mål och stora segrar.
LikeLike
Om jag skulle inta en sådan grupporienterad hållning skulle det nog göra min position omöjlig. På högskolan finns kunskap som individuell examinerbar produkt – allt måste gå att reducera till högskolepoäng och varje form av interaktion med andra är riskabel då den hotar den rådande kunskapssynen.
Men jag är glad att det finns olika sorters militärer – risken finns att de som inte samarbetar i krig blir väldigt kortlivade…
LikeLike
Spännande expose och läsning kring fotbollens och arenas betydelse för att beskriva metaforen att göra mål.
Använde själv metaforen om fotbollsplan som arenan där verksamheten spelade för i början på 90-talet. Kvalitetsutvecklingen beskrev jag utifrån vilken serie du spelade i och kopplade det till utmärkelsemodellernas utvärderings steg från anekdotiskt prat, det grabbarna på puben ägnar sig åt före och efter matchen.
Via gärdsgårds serien till elitserien. Från ett reaktivt spel till framförhållning.
Oavsett vilken serie du spelar i behöver du regler (styrdokument) och en möjlighet att träna (små steg av förbättringar) innan matchen. Ut och spela matchen (det pedagogiska arbetet). Dra slutsatsen (utvärdering) av resultatet av matchen. Varför gjorde vi mål eller vad berodde det på att vi förlorade. Vad behöver vi göra inför nästa match för att vinna (öka måluppfyllelsen).
Så här går det oxå och leka med seriespelet för att förklara mål och resultatstyrning i en verksamhet som skolan.
LikeLike
Jag har jobbat med idrottsvetare och de försummar sällan tillfällen att föra in samtal mot coaching och motivationspsykologi. Samtidigt är de riktigt bra på teambuilding och lyckas faktiskt få studenter att överträffa sig själv. Å andra sidan är ofta just de studenterna extremt tävlingsinriktade då bedriften är begränsad-
Jo det finns en hel del tränare som har försökt vetenskapliggöra fotbollen och det finns steg och utbildningar som legitimerar hierarkiseringen mellan de olika nivåerna som Plura beskriver. Antagligen är den reflekterande nivån nödvändig att föra samman med en romantisk indivualism, inga strategier kan förutsäga spelets mångtydighet.
Fast nu är vi på väg in i Drillo-diskussionen…
LikeLike
Tillbaka en aning – jag tycker det spännande att det som vi kallar spontanfotboll nästan har försvunnit. Idag tycks barnen tro att det krävs en tränares fast hand och analysförmåga för att spela fotboll.
Jag saknar de där matcherna med mål mellan tröjor – okynnesfotboll!
LikeLike
Det här med spontanfotbollen – som vi grabbar spelade på 50-talet. Det var mycket främjande för det kreativa, har utkristalliserades Zlatan-typerna och vi andra fick något på köpet.
När vi började skolan och allt skulle följa regler försvann kreativiteten. Det är väl det som är det stora problemet i dagens samhälle, att vi fostrar kommande generationer till att vara duktiga att följa system utan att tänka själva. Det börjas ju redan i förskolan.
Kanske har jag här för negativ syn, men exemplen förskräcker.
LikeLike
Mats – när du säger hierarkier i spelserien kan det lika väl vara en symbol för att du tar mänsklig utveckling professionellt mot högre plan. Det är det utmärkelsemodellerna fokuserar, HUR bra du är att göra saker.
LikeLike
Hej – jag har använt mig av fotbollens arena och skolans roll i det hela. Jag tycker hela diskussionen är bra, bilderna fantastiska. Jag ser en annan dimension i dina. Allt gott Mats och givetvis ni andra. Tack för en härlig diskussion. A-M
LikeLike
Jag inser att jag är fast – antingen romantierar jag det spontana och tvingas då ta avstånd från alla kändahierarkier (jag kan inte arbeta med högre utbildning och vara uppenbart värdenihilistisk).
Å andra sidan är jag djupt misstänksam mot den formen av utmärkelsemodeller och kvalitetssäkringsmetoder som många försöker tvinga in skolarbetet i. Jag har en känsla av att Plura också är medveten om problemet.
Professionalitet kanske handlar om att kunna sätta ord på de här processerna och stödja dem – men det finns också en nivå där vi måste backa.
– Detta förstår jag inte, Här träder intuitionen in och samspelet går inte att beskriva på en språklig nivå.
Kanske är jag mer orolig för kreativitetens än det vi brukar kalla kunskaper. Risken är stor att jag rationaliserar utifrån mina personliga erfarenheter och försöker skapa generella teorier från dem.
LikeLike
Mats – håller med dig att även jag, som jobbat större delen av mitt professionella liv med utveckling, är starkt kritisk till de som försöker tränga in en bransch i generella modeller. Detta håller på att ske via Skolverket och Sveriges Bättre Skola.
Min djupa erfarenhet av ett kvarts sekels jobb med dessa frågor är att du alltid måste utgå från den verksamhet du är satt att utveckla. Att anpassa verktygen till den vardag som gäller i just denna verksamhet. Precis vad Toyota gör.
När jag började jobba med skolvärlden var det första jag gjorde att ta kontakt med en pedagog som hade lång erfarenhet från den värld jag gav mig in i. Utifrån hans erfarenheter byggde vi vår gemensamma kunskap för en skolutveckling. Kreativiteten låg i befruktningen från den kommersiella tjänstesektor, jag verkat inom, med hans skolerfarenhet.
Vad jag vill säga, om man har respekt för varandras olika ingångsvärden skapar man en dynamik i utvecklingen. Om man ensidigt försöker trycka på någon en generell metod blir det fel.
LikeLike
“På högskolan finns kunskap som individuell examinerbar produkt – allt måste gå att reducera till högskolepoäng och varje form av interaktion med andra är riskabel då den hotar den rådande kunskapssynen.”
Det är ju nästan bara grupparbeten nuförtiden, hur menar du?
LikeLike
Hej Pratbubblan!
Grupparbeten är en anakronism som Bolognatänket inte lyckats fördriva än. Vi försöker med begränsad framgång skriva in kriterier som har med samarbete att göra – men i princip ska allt gå att läsa på distans (och parallellt med andra ämnen)
LikeLike
Hej Plura!
Spännande att vi igen närmar oss det här samförståndet.
Ett sätt är kanske att försöka gräva i det fält som kallas tyst kunskap. Begreppet kom väl ursprungligen från vården där sjuksköterskorna menade att det saknade ord för och mått på det som egentligen var kärnan i deras kompetens.
Min erfarenhet är att försöken att formulera dessa ofta resulterar i oändliga matriser som -tyvärr – riskerar att skymma sikten för det man ville visa.
Håller du med?
LikeLike
Mats, det går strålande att samarbeta på distans också. Ville bara nämna det.
LikeLike
Att i ord fånga den tysta kunskapen är svårt, och det kan bli både stort och omständigt och kan aldrig bli mer än en kraftigt förenklad bild, givetvis. Samtidigt är det nödvändigt att beskriva den i ord för att vi skall kunna kommunicera med dem som inte har den, för att vi skall kunna visa för utomståede att vi inte bara flummar omkring och bygger luftslott utan att vi faktiskt har både mål och mening med vår färd.
LikeLike
Hej Morrica – visst finns det exempel på lyckad distansundervisning i en del ämnen. Fokus på det textmässiga (jag är inte bra på videokonferenser) kan vara besvärande men jag håller med. Det är fantastiskt att yrkesarbetande kan studera utan att behöva gå in i studentlivet.
Jo igen. Vi behöver orden för att beskriva kunskapen – men jag tänker att en del menar att det är själva orden som ä-r kunskapen. Och då blir det lite mer svårsmält.
LikeLike
Mats – håller med dig!
För att lyckas förstå den tysta kunskapen behövs det både sättas på pränt. Det jag gör nu. Samtidigt är den en teoriprodukt som måste beskådas i verkligheten. Därför är besök i verkligheten avgörande.
Både vänster och höger hjärnhalva måste vara med.
Intressanta klinisk forskning är att man lyckats bevisa att logiker har mest blodflöde i den vänstra och bildmänniskor i den högra hjärnhalvan. Medan de kreativa har en överströmning av blod mellan dem.
Kanske en metafor för att beskriva att teorin måste kombineras med verkligheten för att begripa HUR – den tysta kunskapen.
För VAD vi gör är jätte enkelt att beskriva. Där krävs ingen eftertanke utan bara beskriva ett antal teknikaliteter. Det som brukar kallas checklistor, mallar mm.
Mats – är vi på samma våg längd?
LikeLike
Jo – vi är obehagligt samstämmiga (jag är harmonineurotiker)
Frågan är hur man omsätter den här visdomen till ett utbildningssammanhang. Idag har den praktiska kunskapen (metoden!) fallit i vanrykte och akademiseringen av lärarutbildningen prioriterar ett distanserat s.k. reflekterande förhållningssätt.
Det som kanske skulle kunna beskrivas som ett filosofiskt problem tar sig uttryck i maktkamp och avskedande av adjunkter.
LikeLike
Video schmideo… videosamtal i distanskurser fungerar sällan, om ens någonsin. Krånglande ljud, fladdrande bild och så de eoner av tid som förflyter medan man väntar på att hitta en tid som dels passar deltagarna, dels passar in i det smått gammaldags stelbenta schema läraren ofta vill hålla, med lediga kvällar och helger.
Själva vitsen med distanskurser är ju att eleverna skall kunna delta i föreläsningarna (som gärna får finnas tillgängliga i både videoformat och textformat, människor föredrar olika varianter, en del gillar till och med PPP) och diskussionerna när de har tid och möjlighet. Om söndagaftonen är den tid de har tid så skall det inte stupa på att läraren då önskar umgås med sin hund. Om eleven föredrar att studera tre på natten får det inte stupa på att övriga deltagare gärna vill sova så dags.
Forumdiskussioner FTW! Smidigare och enklare än mail, flexiblare än chatt och videodater.
Och med detta sagt, över till ämnet:
En beskrivning av ett fenomen som lärarprofessionalism, med alla de processer som är igång samtidigt, all den kunskap som sitter så djupt att användandet av den tangerar intuition, kan aldrig bli mer än en blek återspegling. När beskrivningen skall sättas på pränt med det rätt trubbiga instrument skriftspråket utgör blir den än vagare, i synnerhet om mottagaren inte är väl insatt i ämnet, men vi måste ändå försöka.
Kanske är det så att adjunkter lyckats att bättre beskriva på vilket sätt de tillför lärarutbildningen något medan odisputerade, hur skickliga praktiker de än är, misslyckats med att återge vad de lär ut?
LikeLike
Härligt att det finns bra erfarenheter av distansutbildning – det hör framtiden till.
Spelet mellan adjunkter (odisputerade) och lektorer (disputerade) skulle kunna vara en solskenshistoria om inte Björklund och Franke hade klampat in med procentsatser och ifrågasatta examensrätter. Normalt är det möjligt att förena teori och praktik under fredliga former.
Antagligen är varje försök att beskriva de olika gruppernas kompens dömt att bli fördomsfullt. Jag avstår – idag!
LikeLike
Min erfarenhet är helt enkelt sån att alla sorter behövs. Finns det teoretiker måste det finnas praktiker, finns det upplysning måste det finnas romantik, finns det sol måste det finnas skugga och utan natten vore dagen ingenting. Balans är oundgänglig, det gäller i utbildningsvärlden, på fotbollsplanen, i naturen, i ekonomin, i politiken inte minst, överallt i världen är balans nyckeln till långsiktig framgång.
Björklund har inte förstått det, tycks det, han tror att det går att lasta ur mycket som helst i ena vågskålen utan att fylla på i den andra.
LikeLike
att lasta hur mycket som helst, tappade visst ett h på vägen
LikeLike
Alltså, jag förstår nog hur du menar. Har själv jobbat i ett amerikanskt företag med detaljstyrning in i minsta detalj. INTE ROLIGT.
Men samtidigt kan skolan inte vara hur flummig som helst, då spårar det ur. Problemet med skolan jämfört med näringslivet är att skolan bör vara vara likvärdig rakt igenom för att elevernas resultat skall kunna jämföras vid t ex arbetsintervjuer.
Därför tror jag att lärarna faktiskt får stå ut med att placeras i lite trängre bås än på andra arbetsplatser.
Kompensationen för detta bör bestå i högre löner samt mycket bättre arbetsmiljö (för både lärare och studenter/elever) än idag.
Ett bonus-, morotsystem vore nog inte heller helt fel (iofs komplicerat eftersom även föräldrarnas roll spelar in – tänker på över- och underklass).
Det är inte lätt, men viktigt eftersom vår framtid hänger på kunskapsnivån (klyschigt, men sant).
LikeLike
morotssystem
LikeLike
Morrica – Balans i all ära men ibland behöver man obalanser. Att Majoren har obalans i retoriken har skapat att skolans väl och ve trots allt diskuteras i detta land som det aldrig förr.
Men när man skärskådar Majoren har han mer balans än vad man kan tro. Han förstärker skolans roll genom att ta bort mängder av förordningar i förslaget till ny skollag.
Samtidigt tar han bort ett antal byråkratiska åtagande som skolplan, arbetsplan och kvalitetsredovisning. Det gör det i och för sig lite besvärligare för Skolinspektionen vid tillsynen. Men möjligen kommer självvärdering att skapa underlaget för en kvalitetsgranskning som är evidens baserad och bygger resultat av målarbetet.
Så skärskåda Majorens retorik i förhållande till vad han levererar.
LikeLike
Plura – jo tack du, jag skärskådar. Både vad han säger, vad han lovar, vad han levererar och vad han döljer.
LikeLike
Jag kämpar också mot min misstänksamhet och borde kanske ge grabben en chans – men då får han gärna tona ner retoriken en aning. Hittills tycks det viktigaste ha varit att smutskasta det gamla och bränna broar.
LikeLike
Håller med att Majoren inte har på fötterna och tenderar att göra felaktiga beslut.
Ur min syn vinkel hans kontrollfreaka beteende.
Som för övrigt speglas i skollagens delar om kontroll. Näringslivet lämnade detta tänkande bakom sig innan majoren ens var född.
LikeLike
Finns det en risk i att psykologisera diskussionen? Jag tror också att det här kontrollbehovet har djupa rötter men inser att det blir på gränsen till oetiskt att analysera Jannes barndom…
Men det blir konstig om vi tror att det handlar om vetenskaplighet och ideologi – när det i själva verket är rädd pojke som är förtvivlat rädd för att göra fel. Och just därför hamnar ohjälpligt fel!
LikeLike
Glömde en sak – läser just nu The Toyota Way – där kretsar mycket kring respekten för människan.
Finns ett citat av en chef från USA, Sam Heltman, som jag tycker sammanfattar att kvalitet eller förbättringar skapas på golvet. Inte av någon ledare eller för den del politiker.
“Att respektera människor och att ständigt utmana dem att bli bättre – är det oförenligt? Respekt för människor innebär att man respekterar deras idéer och duglighet. Man räknar inte med att de ska slösa bort sin tid. Man respekterar människors duglighet. Amerikaner tror att teamwork handlar om att du gillar mig och jag gillar dig. Men ömsesidig respekt och tillit innebär att jag litar på och respekterar att du sköter ditt arbete på ett sådant sätt att vårt företag får framgång. Det handlar inte bara om att man ska gilla varandra.”
Tycker citatet passar även på svenska förhållande. Då skär sig ordet kontroll i mina öron. Det är en kultur vi ska bygga.
LikeLike
Vackert skrivet – och frågan tornar upp sig:
– Hur skapar man en kultur som bygger på tillit och delaktighet i ett hierarkiserat och hårt arbetsdelat samhälle?
Kanske är det naivt att tro på skolan (eller klassrummet) som en utopisk och demokratisk enhet. Samtidigt ser jag ingen annan väg och önskar att den utbildning jag arbetar inom skulle ge förebildlighet när det gäller den här viktiga frågan.
Suck.
LikeLike
Ett sätt att göra det på är att studera hur andra gjort det.
Japan är ju inte kända för avsaknaden av hierarkier precis. Trots det har familjen Toyoda lyckats skapa ett företag som sätter kulturen före tekniken. Utan människor ingen kvalitet och förbättring.
Sedan kan jag hålla med att arbetsmarknadens parter kan vara ett hinder. Men där finns faktisk exempel från svensk fordonsindustri med ett samförstånd mellan parterna som gör det möjligt.
Men jag misströstar ibland med organisationer som är politiskt styrda. Politiker har en ruskig förmåga att ägna sig åt cykelställs frågor istället för övergripande diskussioner om väg val.
En rekommendation, läs gärna The Toyota Way. Även om det handlar om ett företag som tillverkar fordon ger den mycket till andra. Har själv genom åren tillämpat delar av helhetsstänket i tjänsteverksamheter. Boken, som finns på svenska kan köpas via Lean Forum. Utgiven av Liber.
LikeLike
Tack för tipset – hierarkier behöver inte vara problem om de uppfattas som rationella.
Ett problem i skolan är kanske demokratismen (alla ska bestämma lika mycket hela tiden) som ibland har blivit ett mått på kvaliteten barnens lekar. Statusskillnader tolkas då som förtryck. Jag ser ett mönster där manliga fotbollserfarenheter gör att jag kanske blir glad bara att få vara med i samma lag som Zlatan. En del pedagoger tycks mena att alla ska ha bollen lika länge och att oavgjort är det bästa resultatet!
Kom jag vid sidan om diskussionen – jag ville nog upp på planen igen…
LikeLike
Björklunds uppväxtförhållande och synbara fixering vid tonårspojkar är törhända något han skulle behöva arbeta med, men det är hans sak. Det är, som jag ser det, överhuvudtaget inte relevant när vi diskuterar den förda politiken. Han är en vuxen man som tagit enormt mycket ansvar på sina axlar, klarar han inte av att hantera ansvaret, av vilken orsak det än vara månde, vore det respektfullt att befria honom från det, och ge det till någon annan som klarar det.
Men politiken och dess konsekvenser är det vi måste förhålla oss till. Vi måste sätta ord på de konsekvenser vi ser och förutser för att visa politikerna vad deras politik kommer att leda till, och vi måste så långt vi kan använda ett språk de förstår, hur obekvämt det än ligger i våra munnar, för att de ska förstå.
Plura, det ligger en hel del i ditt citat.
Respekt har inte mycket med att tycka om eller inte tycka om varandra att göra. Det handlar ju tvärtemot om att bemöta människor hövligt, oavsett ursprung, kultur, religion, utseende etc. Det handlar om att vara beredd att samarbeta för allas bästa med människor oavsett vad man personligen tycker om dem.
Och det är något vi behöver jobba vidare på, i svenska skolan och i svenska samhället.
Jag håller med dig, att bygga ett system på kontroll går stick i stäv mot att bygga det på respekt.
LikeLike
Mats, jag kommer att tänka på en scen i någon berättelse jag stötte på någongång någonstans: två pojklag mötte varandra i ädel kamp på planen, föräldrarna hejjade på och berömde berömde berömde, men inga poäng räknades. Det viktiga, sa föräldrarna, var inte vem som vann utan det viktiga var att alla skulle få vara med. Alla var vinnare!
Retoriken känns igen, inte sant?
‘Men’, suckade ett av barnen, ‘det spelar ingen roll om de räknar poäng eller inte, vi vet ju ändå vem som vann och vem som förlorade, det är bara det att vi inte får lov att vara glada för att vi vann och ledsna för att vi förlorade.’
Kanske är det inte så konstigt att vi har ett samhälle där människor i panik bevakar sina positioner, ständigt jämförande sina statusmarkörer med grannens, ständigt med en känsla av att någon är bättre, alla vet om det, ingen säger det högt men bakom ryggen, bakom stängda dörrar, bakom hörnet, där snackas det.
Goda intentioner igen.
LikeLike
goda intentioner – eller trevlighetsfascism om man ska vara lite plump.
Jo det är intressant att just i de miljön där bilden av den egna godheten är som störst (kyrkan och skolan) där är ofta arbetsmiljöproblemen och mobbningen som svårast. Det är nästan som om kroppen reagerar på denna uppblåsthet!
LikeLike
Människor är inte goda. Barn är inte goda, vuxna är inte goda, pensionärer är inte goda. Människor är småsinta själviska ogina sura kinkiga revirpinkande skövlande avgränsande hierarkiska manipulerande fula kontrollerande svaga klena kortlivade varelser. Och som om inte det vore nog är människor också omtänksamma respektfulla starka samarbetsvilliga generösa holistiska vackra hjälpsamma vänliga roliga kärleksfulla öppna långsiktiga varelser. Och det allra mest fantastiska är att människor är alltsammans på en gång, samtidigt överallt och hela tiden.
Man blir överväldigad!
Man blir också lite sorgsen över att somliga individer är så rädda att visa sig som människor, och så fördömande mot andra människors mänsklighet. Och eftersom man är som man är får man ibland lust att skaffa sig en hattnål och sticka hål på all denna uppblåsthet, släppa ut den unkna luften och göra plats för mänsklig svaghet. Ty först när det finns plats för svaghet finns det plats för styrka.
Balans igen, Plura =)
Säg mig, kloka människor, vad kan vi göra för att manövrera oss, som skolväsen betraktat, bort från denna trevlighetsfascism mot ett mänskligare respektfullare förhållningssätt?
LikeLike
Den här diskussionen älskar jag och din beskrivning gör mig matt och glad!
Hattnålen är en lockande och lite farlig bild. Tänk om jag sticker fel och träffar hjärtat i stället för den där luftfickan jag ville punktera?
Jag tror att Ibsen skrev något klokt om att vissa människor behöver sina livslögner och att vi inte ska pilla på dem i onödan – men i skolan där vi är så beroende av varandra…
Det måste nog råda en större hänsynslöshet o-c-h respektfullhet om vi lärare ska vara värdiga uppdraget att uppfostra ett växande släkte.
“Kollegagranskning” var ett populärt ord för några år sedan, innan allt skulle mätas och vägas.
LikeLike
Ja tänk. Man måste ta risker för att komma vidare ibland, den som ständigt tvekar och letar efter ett absolut säkert ställe att sätta ner foten på härnäst riskerar att bli stående på ett ben.
Behandlar vi andra människor med respekt kan vi nog låta bli att pilla på varandras livslögner så länge de inte inkräktar på andra människors frihet. Det finns något kladdigt närgånget i den rätt respektlösa förment empatiska trevlighetsfascismen, en obligatorisk närhet som kan bli väldigt obehagligt. Toge vi ett par steg bort ifrån den skapade vi kanske utrymme för respekt för olikhet, eller vad tror ni?
LikeLike
Intressant dialog.
Inte för att jag har någon patentmedicin, men jag har en känsla av att vi har för mycket av “what is it in´t for me”. Om jag inte kan glänsa eller synas är det inget värt. Denna smitta av yta på bekostnad av innehåll är dagens problem. Avunden över att grannen synes ha det bättre än jag.
Skolan är tyvärr en spegel av samhället. Tror att det behövs pedagoger av det snitt som visades i det omtvistade programmet “Klass 9A” från Malmö.
Kan än idag glädjas över scenen med svensk läraren, som var domare i “Vi i femman” i år, där barnen satt i ring och försökte svara på “vad är jag bra på”. Och svarade tillbaka, “kan jag inte berätta vad jag är dålig på”. Fick tillbaka, “nej berätta vad du är bra på”.
Tror att arbetslagen måste vara mera av team och inte en organisatorisk enhet. Hade förmånen för något år sedan, på upptakt dagarna för ett gymnasium, undervisa samtliga lärare i målarbete. Efter halva föreställningen räckte en lärare upp handen. “Du, du ska ha klart för dig att här finns 120 olika sätt att sätta mål och arbeta”. Arbetslag finns bara på pappret inte i verkligheten.
Därför behövs rektorer som vågar sätta ner klackarna i backen och som Toyota skapa en kultur av respekt för människan.
Kan synas att jag fokuserar på ledarskapet. Mina erfarenheter säger mig att utan ledare som vill något blir det bara en “hönsgård” av allt. Därför bör rektorer i större utsträckning ägna sig åt pedagogiskt ledarskap istället för att flänga på möten. Där skapas inget värde i kunskapsfabriken.
LikeLike
Plura, jo, du fokuserar väldigt på det du kallar ledarskap, du talar till och med om pedagogiskt ledarskap, du talar om team och tycks vara inne en hel del på det som käckt benämns coaching.
Säg, när du talar om ‘ledarskap’, vilken betydelse lägger du i ordet rent konkret? Det vore intressat att veta så att vi inte pratar förbi varandra.
LikeLike
Jo – där är väl de s.k. framgångsfaktorsforskarna bedövande överens. En synlig och närvarande rektor tycks vara en förutsättning för kvalitet. Frågan är om han verkligen styr eller bara signalerar tilltro?
Jag hänger inte med i 9a-debatten och förstår inte poängen. Vi har de lärare vi har och i min värld är alla hjältar (eller kan bli det i alla fall). Stjärnpedagogerna var i förvånande hög grad individualister som upprättade personliga kontrakt med barnen – det var mer coaching än ledarskap tycker jag.
Respekten för olikhet är på ett sätt grundläggande men å andra sidan helt främmande för den här rättvisenormen som präglar skolan, där rättvisa tolas som likhet. På lärarutbildningen brukar vi alltid dra en liten ramsa om olikheternas betydelse för utvecklingen men efter ett tag brukar studenterna upptäcka den dolda normativiteten när det kommer till betygssättning. Så var det med den retoriken.
Om ledarskapets betydelse igen – mina erfarenheter från förskolan pekar på att det r möjligt att “leda i grupp” även om de flesta nyare gurus tycks tro att distans är en förutsättning för effektivitet.
LikeLike
Exemplet med Klass 9A ska ses ur perspektivet att det är lättare att få människor att göra stor dåd ifall man bygger upp dem genom att visa vad de är duktiga på och utifrån det jobba med förbättringar.
Lite vad elitidrottare gör. De fokuserar på de 20 procent de är bra på inte de 80 procent de är dåliga på.
Eleverna upplevde jag blev ställda när någon frågade dem. Verkade vara vana att få höra hur dåliga de var. Det leder aldrig framåt. Vare sig för elever eller vuxna. Och här borde lärare som pedagoger lärt sig den elementära psykologin att få elever att växa. För kunskapsfabrikens framgång bygger på HUR mötet mellan lärare och elever gestaltas i det ögonblick kunskapen förmedlas.
Sedan om begreppet ledarskap, ber att få återkomma när jag är tillbaka i selen om en vecka. Har inte det exakta där jag befinner mig nu.
Under tiden kan ni kolla in Skolindicatorn nr 12 som jag hittade. Det handlar en del om ledarskap och rektorsutbildning. Läs på följande länk http://www.skolindicator.se/skolindicator/view.cfm?oid=1167
LikeLike
Ibland känns det som om vi glider ifrån det där samförståndet – kanske borde vi pröva det i verkligheten? (Hur nu det skulle gå till)
Det känns som om liknelserna har dragit iväg med oss och just nu är jag lite yr.
Jag förstår att kunskapsföretag vill rida på en medievåg, men är det inte en aning billigt?
LikeLike
Om det är billigt eller inte med att rida på mediavåg eller inte ska jag låta vara därhän. Men en bevislig framgång för att kommunicera sitt budskap kan vara att rida på existerande trender.
Det bevisar om inte Malmöiten Göran Skyttes krönika i dagens SvD.
Sedan är alltid metaforer och bilder svåra budbärare eftersom de tolkas i betraktarens ögon. Tolkningen speglas av egna erfarenheter, kunskaper och synsätt.
Och det är väl här respekten kommer in, att vi just har olika tolkning av samma sak.
Då är det skrivna ordet bra som grund för vidare analys och utvärdering av det outtömliga området skolutveckling.
LikeLike
Plura, din retorik känns emellanåt väldigt flummig och abstrakt. Du talar om positiv feedback i skolan som om du ville antyda att det vore något nytt och främmande för lärare och skolpersonal, vore man lite illasinnad skulle man rent av kunna uppfatta väl dolda pikar om hur skolan snarare fokuserar på elevernas misslyckanden och strävar efter att befästa dessa. Du ger exempel du sett på tv och hänvisar till hur du själv uppfattat elevernas reaktioner i de färdigredigerade avsnitten som om du storögd skapat din bild av hur lärare arbetar utifrån detta.
Och det tror jag inte du har.
Låt oss fortsätta med tv-exemplen ett tag, men hämta ett från andra sidan det stora havet: i ett avsnitt av the Cosby show besökte Denise, den flummiga dottern, en kompis som jobbade som lärare en dag när klassen hade, som de ofta har i amerika, öppet hus för föräldrar och andra intresserade. Hon såg förtjust hur barnen rullade omkring på golvet och formade bokstäver med hjälp av sina och kamraternas kroppar, hon såg hur de trummade fram antal stavelser i ord, dansade fram skillnaden på vokaler och konsonanter och hon konstaterade att detta, det var vad hon ville jobba med! Hon ville bli småskollärare!
Så var öppet hus över, föräldrar och barn traskade stolta och nöjda hem, och Denise berättade om sin uppenbarelse för sin kamrat. ‘Lås oss prova’, sa den pedagogiska kamraten, ‘du är lärare och jag är eleven, sex år.’ Denise satte sig vid trummorna och uppmanade ‘eleven’ att klappa med i takten. ‘Jag vill inte!’ Denise försökte ett par gånger till, kamraten imiterade skickligt en trotsigt ledsen sexåring, och Denise konstaterade sen att hoppsan, det här med att vara lärare var visst inte fullt så enkelt och bara roligt som det såg ut!
Det här avsnittet spelas upp i mitt minne när jag hör coacher och inspiratörer. För visst är det så att entusiasm och pepping har sin plats, men det räcker inte för att genomföra en framgångsrik kunskapsförmedling. Långt ifrån. Det finns så många fler delar som man som coach och inspiratör inte behöver bekymra sig om eftersom man inte behöver ta något som helst långsiktigt ansvar för elevernas kunskapsutveckling. Som lärare, däremot, befinner man sig i en annan situation.
LikeLike
Plura – Göran Skytte har aldrig bevisat någonting. Möjligtvis lyckades med bedriften att inte vara helt fel ute i dagens krönika.
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_3291591.svd
Men det är klart att vi måste förhålla oss till medier om inte annat när politiker tycks hämta sin inspiration från teveserier. Reepalu var väldigt tydlig var betygsförslaget kom ifrån.
I de skolkulturer jag har mött fanns det ganska tydliga roller och de var ofta beroende av varandra för att skapa balans i spelet mellan kontinuitet och dynamik.
För mig är alla som satsar sig självai ett långsiktigt arbete hjältar. Kanske tror jag att de s.k. bromsklotsarna är viktigare än “förändringsagenterna”, som ibland tycks se skolutveckling som en språngbräda för den egna karriären. Den narcissistiska maskeraden tar sig olika uttryck.
Men jag kämpar mot min cyniska sida och är för förändring – tror jag.
LikeLike
Morrica – oj vilket bra exempel!
Någon borde skriva boken om “de vanliga”lärarnas trötthet inför alla klämkäcka försöken att rädda dem med “ny pedagogik”. De tycks ha genom skådat dikotomisering mellan nytt/gammalt och ont/gott.
Mål är bra – relationer är bättre.
Men det kanske bara är i högskolevärlden som man skulle komma på tanken att dela upp världen i så korkade kategorier?
LikeLike
Mats, låt oss återvända till fotbollsplanen ett ögonblick: mål blir det först när samarbetet på planen fungerar, och samarbetet på planen fungerar först när alla spelarna vet att de övriga spelarna kommer att göra sitt jobb. Utan samarbete kan motståndarnas målvakt gå och ta en fika i andra halvlek, för bollen kommer aldrig att komma i närheten av målet.
Inte ens Zlatan Ibrahimovic kan ensam besegra tyska landslagets väloljade fotbollsmaskineri.
LikeLike
Kan man tänka sig en fotbollsplan med 22 små mål där alla försöker hitta sitt eget att försvara och tjonga in massor av bollar i?
Jag försöker hitta ett sätt att beskriva kunskapens individuella dimension – men att den måste erövras i ett sammanhang.
LikeLike
Nej, jag kan inte tänka mig det utan att se för mig en röra helt utan vare sig mål eller mening. I min bild av matchen spelar ju varje elev sin egen match, som toppforward och målgörare. Övriga i laget utgörs av alla de som gör det möjligt för eleven att göra mål, föräldrar, lärare, övrig skolpersonal etc. Om dessa ska börja fnatta omkring utifrån egna intressen i den här matchen blir det svårt även för den mest snabbfotade bolltrollaren att ta sig förbi det luriga mittfältet och brutalbackarna i motståndarlaget.
Andra elevers matcher spelas på deras villkor, och läraren får gno emellan. Det visar ju också tydligt hur viktigt det är med fungerande lärarsamarbete – om läraren inte kan lämna den ena matchen när den andra dras igång bör genast någon annan, för stunden tillgänglig, lärare ta dennes plats så länge.
LikeLike
ps det kan också tänka sig att somliga matcher inte alls är fotboll, utan basket eller innebandy eller ishockey eller vattenpolo eller…. vilken lagsport du vill, för få om ens några elever klarar att ta sig fram till kunskapsmålen alldeles på egen hand.
Och vifta inte med distanskurser här, ty distanselever har också ett lag som backar upp dem och minst en lärare tillgänligt när allt fungerar som det ska (vilket det sannerligen inte alltid gör idag, men det är inte spelets fel att laget har samarbetssvårigheter)
LikeLike
Go’ vänner – det ni försöker beskriva är två typer av målgrupper.
Den kanske mest förhärskande i skolan, individmål. Det där som Lisa och Kalle ska skriva i sin IUP för att nå en viss nivå av kunskaper. Då stämmer era försök att beskriva mål enligt fotbollsmetaforen. Och de styrs utifrån vad kursplanerna sätter för krav på vad elever ska lära sig i olika ämnen.
De andra är skolans verksamhetsnivå. Hur går läroprocessen till och vilka mål har vi, t ex för att lyckas med att alla når uppnående målen i kunskaper.
Eller vad har vi för mål för att skapa gemensamma betygskriterier och HUR ser samverkan mellan betygssättande lärare och övriga lärare ut. Och vad är målen för denna process. Alla verksamhetsmålen styrs av läroplanen.
Så vad jag kan se har vi alla haft rätt, fast kanske beskrivit det på sådan sätt att vi inte riktigt nått fram.
Och när jag skrivit kanske det verkat abstrakt för att skolan inte alltid är van att sätt SMARTA mål för den pedagogiska processen. De flesta mål beskrivningar jag sett är ambitioner, aktiviteter eller fromma förhoppningar.
Hoppas ni får en skön söndag!
LikeLike
Jo det verkar väl vara en rimlig uppdelning (individmål och verksamhetsmål) och kritiken mot den typ av mål vi översämmats av är också nödvändig.
Jag är obotligt romantisk när det gäller samlärande och är gald att min individualiserade 22-målsfotbollsmetafor torpederades så grundligt. Den var inte ens bra inne i mitt huvud.
En skola utan mål kanske inte är en skola – frågan är kanske vems mål som är viktiga? samhället har naturligtvis legitima förväntningar på nyttighet. Barnen tycks ibland ha helt andra tankar om varför de är där. Det finns en retorik om självförverkligande och bildning som till sist pekar mot skolan som ett individuellt projekt?
LikeLike
Bra Mats – nu börjar vi närma oss konsensus.
Visst är skolan ett individuellt projekt för eleven. Men samhället har ett antal krav på både vad som ska läras och hur lärandet går till.
Men retoriken kan ställa till det. Visst hade jag andra tankar en gång i världen när jag gick skolan. Men det innebar inte att jag måste skrota bildningen för att självförverkliga mig. Snarare förutsättningen för det senare.
Utan kunskaper i svenska, engelska och matematik kan du inte knäcka koderna i de andra ämnen, som jag brukar kalla tillämpningskunskaper. Som för mig är färskvara och måste återvinnas i ett livslångt lärande.
Översvämningen av mål är ett känt faktum, inte bara i skolan utan överallt. För att lyckas är det viktigt att använda ordet prioritering.
Hjärnan klara bara av runt tre till fem saker i taget eller överätt det till mål.
Prioriteringen måste bygga på vad som är viktigt just nu för oss. Inte vad andra tycker är viktigt.
LikeLike
Kanske är det så – att prioritering är allt. Men det innebär också att det måste finnas en frihet inom systemet.
Jag översätter till studenter som kommer till Lärarutbildning och har åsikter om allt från litteratur till examensordning. Ibland faller jag för frestelsen att använda maktens språk:
– Det skulle du ha tänkt på inna du sökte hit!
Det är naturligtvis helt andra villkor inom obligatorisk skola (eller förskola) – men egentligen tror jag att det finns generella mönster som är värda att lyfta fram.
Just nu kommer jag inte på vad…
LikeLike
Plura, nej, vi försöker inte beskriva två olika saker. Däremot ser jag, när jag läser igenom kommentarerna, att vi talar, som man ibland gör när man talar med människor inom sitt eget fack där mycket är underförstått eftersom man delar referensbas, om flera nivåer i systemet på samma gång. Jag ber om ursäkt för att det blivit otydligt och jag förstår att det inte är alldeles lätt att hänga med. Som vi sa tidigare i tråden, det är svårt att sätta ord på det som blivit så vardagligt att det ligger närmare en ryggmärgsreflex än något annat, och det är farligt lätt att ta för givet att det man själv ser som självklart ser andra också som självklart.
Och så är det ju inte alls.
Fotboll i all ära, metaforen är vacker men drar man den längre än till en match hamnar vi i serietänkande, och plötsligt kommer tävlan och utslagning in i bilden. Det hör inte hemma i skolan, tydliga absoluta betygskriterier lät oss slänga det gamla relativa betygssytemet på den sophög där det hör hemma.
Bilfabriksmetaforen som också nämnts är otillräcklig, hur mycket utrymme den än tycks ge för individen så vet vi allesammans att slutprodukten med absolut nödvändighet är likformighet. Det går inte att sväva ut i kreativitet och sätta hjulen på rad, eller på tvären, ett sånt fordon vore osäljbart. Är likformighet målet för svenska samhället? Är vi inte alla medvetna om att ett dynamiskt samhälle kräver olikhet?
Jag tror vi kommit till vägs ände med både fotboll och fabriker, det är dags att finna en annan bild som passar bättre för att kunna sätta ord på vad skolan är både som struktur och fenomen. En bild som visar hur viktigt det är att ansvar tas fullt ut på alla nivåer, samtidigt som den visar hur viktigt det är att frihet ges på alla nivåer. Hur skulle en sån bild se ut, tro?
LikeLike
Jag lät en gång nya lärarstudenter välja mellan olika metaforer för skolan och jag tror att det var: torg, verkstad, fabrik, fest, lekplats, bibliotek och fängelse (jag kan ha glömt någon)
En förfärande stor andel valde “fängelse” och jag insåg att många av dem hade valt läraryrket för att förändra något som de hade smärtsamma erfarenheter ifrån.
Men jag tror vi behöver bilderna – åtminstone för vår egen skull. Jag har moraliska problem med att befinna mig i en utbildningsfabrik (även om ledningen är klok och snäll a la Toyota)
LikeLike
En bild säger mer än tusen ord, säger man, problemet med bilder är ofta att de tusen orden jag hör inte med någon garanti är de tusen orden du hör.
Det är intressant hur gemene mans bild av lärarkåren ofta beskriver lärare som de duktiga eleverna, de som trivdes bra i skolan, som kom överens med lärare, presterade bra på proven, alltid kom i tid med väl gjord läxa etc. Jag tror, utifrån högst ovetenskapliga undersökningsmetoder och kapitalt ostatistiskt bevisade slutsatser, att dina studenter är mer representativa, de såg felen och jobbar för att rätta till dessa.
LikeLike
Det kan ha att göra med att vi utbildar lärare mot de yngre åren. De där som älskar skolan och ämnet söker sig oftare mot de äldre barnen.
Men det är två ganska distinkta grupper och har inte särskilt mycket gemensamt upptäcker vi ibland! Särskilt när det gäller ledtrådssökeri har de helt olika strategier.
LikeLike
Självklarheter är i mellan åt bra att få ifrågasatta.
Märker även det för egen del. Därför har det varit nyttigt att föra diskussionen på den här tråden med er som är lärare.
Av någon outgrundlig anledning verkar det för det mesta var rektorer, förskolechefer och andra utvecklare inom skolans värld som diskuterar i de här termerna vi gjort. I varje fall är det de som hittills gått utbildningar i ämnet jag hållit. En och annan lärare har smugit sig in med tiden.
Vore verkligen bra om vi kunde hitta någon bild att förmedla, även om jag håller med om att en bild säger mer än tusen ord och tolkas av betraktare mer fritt än ord.
När jag själv använder begreppet, hur du jobbar med mål, användes elitidrottare som Stefan Holm, Susanne Kallur, men nu får jag väl byta till Sara Sjöberg eller vad det var i efternamn.
Om vi jämför oss med dessa som ligger på elitnivå när vi ska börja träna kommer frustrationen som ett brev på posten. Vi måste börja träna på rätt nivå för att sakta öka måluppfyllelsen.
Så jag väntar med spänning på en bild!!!
LikeLike
Jag brukar visa en film (som jag själv gjort och är väldigt stolt över). I den ser jag ett barn med stark inre motivation och jag anar kloka pedagoger som kan avstå från att “hjälpa”
LikeLike
“Kan själv så”….var mitt standarduttryck när jag var liten.
Doing by learning är viktigt i alla åldrar.
Inte bara pedagoger borde se denna film utan alla som på något vis har en ledarroll.
LikeLike
Mats, de som älskar skolan och de som älskar ämnet är inte sällan två helt skilda personer. Även bland de som undervisar äldre elever är det, enligt samma synnerligen ovetenskapliga empiriska undersökning som ovan, vanligare med lärare som inte älskade skolan.
Plura, jag vet inte vem du är eller vilka du inkluderar när du skriver ‘vi’, jag får en känsla du inte rör dig bland vare sig lärare eller elever särskilt mycket, även om du gärna vill ge intryck av att vara insatt i skolvärlden. Det kan vara helt uppåt väggana, rätta mig gärna i så fall, men du skriver t ex att du sällan hör lärare diskutera i termer som vi rör oss med i den här tråden, vilket förvånar mig. Jag hör nämligen motsatsen, om inte dagligen så åtminstone veckligen (ja, jag myntade nyss det ordet, det behövdes i sammanhanget men fattades i språket), diskussionen är och har varit så länge jag kan minnas aktiv och levande både i och mellan skolor.
Intressant så olika samma sak kan se ut från olika synvinklar.
Det är också intressant hur de exempel du nämner och tydligen använder i de utbildningar du berättar om är exempel på friidrottare. Är inte de ofta väldigt individualistiska, med i stort sett ensamrätt på sina tränare? Det tycks som en vansklig bild i en skolverklighet där man som lärare har till uppgift att leda en skock individuellt väldigt olika elever mot samma mål, med ytterst begränsade möjligheter att dela gruppen utifrån behov, lärstilar, bildningsbakgrund etc. För att göra uppgiften intressantare har ju läraren också till uppgift att fostra eleverna enligt samhällets normer, en nog så delikat uppgift, i synnerhet för den som samtidigt värnar om deras rätt att förbli individer.
Friidrottares situation tycks, för det oinsatta ögat, inte vara den bästa bilden men vad vet jag, jag är varken coach eller inspiratör.
Det är svårt att hitta en bild som blir tydlig för alla, skolan som organisation betraktad är ett stort och omfattande system där alla delar är beroende av varandra. Olika nivåer har ansvar för olika delar, samverkan sker mellan nivåer och samtliga nivåer hänger ihop med varandra, vilket gör att en förändring på ett ställe ger återverkningar på helt andra ställen. Samtidigt har skolan i allt högre grad blivit en makthierarki inte helt i balans, där somliga nivåer berövats både beslutandeansvar och inflytandeansvar samtidigt som de pålagts genomförandeansvar för beslut tagna på andra nivåer, som i sin tur tycks sluppit ifrån genomförandeansvaret.
Vilken bild skulle du använda för att beskriva skolan utifrån hur du ser den, Plura?
LikeLike
Tänk så mycket makt det ligger i språket och valet av bild. Det känns nästan som om en hinna lägger sig mellan mig och det där fenomenet vi försöker beskriva.
Men det är nog så att bilden utiffrån och inifrån blir helt olika!
LikeLike
Visst är det fascinerande?
LikeLike
Fascinerande skrivning.
Ditt knivskarpa ifrågasättande av bilder och den komplexa värld skolan är sätter krav på vilken bild man ska använda.
När jag använt friidrottare som exempel bygger det på att vi har världsrekord hållare som betraktas som förebilder eller goda exempel. Det är ju oftast sådan som lyfts fram när man ska inspirera till att öka måluppfyllelse eller se hur de gör för att blivit så bra. Och det är här jag försöker få in poängen.
Det fordras år av träning för att komma dit. Och befinner du dig på en nivå som ligger långt ifrån, är det inget smart idé att ha dessa som förebilder när du ska börja träna.
Hade vi haft lag sporter som legat i nivå med våra friidrottare vore det bra. Det är ett tag sedan i ishockey, handboll och fotboll.
Så vi får försöka hitta något som håller i den komplexa världen.
Frågan om jag rör mig bland lärare och elever dagligen. Helt riktigt, nej.
När jag säger “vi” är det en kollega till mig som har lång erfarenhet från den pedagogiska verksamheten som jag samarbetar med när “vi” hjälper skolan med systematiskt kvalitetsarbete. Men så mycket har jag varit ut i olika skolor att jag kan säga att det skiftar väldigt mycket med den bild du beskriver från din skola. Det är bara att gratulera att du har det så.
LikeLike
Inifrån – utifrån, subjektivt – objektivt… Jag vet inte?
När jag representerar Lärarutbildningen på praktikbesök uppfattas jag ofta som någon form av statlig norm och en del av de äldre lärarna niger i vördnad (tills de fattar att jag är förskollärare och hierarkierna korsas)
Min poäng är att det inte är så lätt att förstå skillnaden, men jag väljer att romantisera det förändringsarbete som sker underifrån.
Implementering är i min värld något mycket suspekt,,,
LikeLike
Plura, jag har inte talat om den skola där jag arbetar i den här tråden. Jag har talat, och talar fortfarande om, skolan generellt, i betydelsen skolsystemet, och skolan som samhällsfenomen. Jag ber än en gång om ursäkt för min otydlighet, det var tråkigt att du missförstod.
Nu blev dina exempel från idrottens värld ännu konstigare för mig, törhända för att friidrott lämnar mig totalt kallsinnig, jag tycker det är outhärdligt tråkigt med dessa singelutövare och deras femsekundersinsatser. Men faktum är att när du i ena stycket beskriver dem som “förebilder eller goda exempel” och i nästa säger att för den som befinner sig “på en nivå som ligger långt ifrån, är det inget smart idé att ha dessa som förebilder när du ska börja träna”, då har jag svårt att hänga med i ditt resonemang. För mig låter det som om du säger emot dig själv, men förtydliga gärna så kanske jag förstår.
Mats, jag är inte säker på att jag tolkar dina ord om att romantisera förändringsarbetet som sker underifrån, hur menar du?
LikeLike
Jag tänker att all utveckling är beroende av någon form av ideal/romantik/mytologi.
De flesta ser framför sig hjälten som rider in och röjer upp – jag försöker skapa en bild av kollektiv aktivitet.
Ungefär som myrorna i den gamla Kalle Ankafilmen – du vet de som ropar Hoolabandola och bär iväg med allt!
LikeLike
Ah! Jag förstår.
LikeLike
Så olika vi tolkar även text. Som borde vara lättare än bilder.
Men även här har jag erfarenheten från att försökt beskriva komplicerade samband på ett enkelt sätt. Inte lätt om man försöker skriva på Expressen-svenska. Meningarna blir ibland så urvattnade att de inte fångar vad man vill ha sagt.
Till din fråga. I Sverige har vi tydligen en förbless att använda friidrottare för bragder. Bara att kolla Järringpriset och SvDs bragdguld. Om det är bra eller inte ska jag låta vara osagt.
När jag använder bilden är det utifrån ett utmärkelsesammanhang där frågar man efter jämförelser med världsklass. När sedan någon t ex erhållit Utmärkelsen Svensk Kvalitet har de använts goda exempel. Vad man som betraktar glömt bort är att dessa verksamheter jobbat i åtta – tio år för att komma dit. Och att ska man försöka använda deras arbetssätt rakt av kommer det inte att lyckas. Man måste börja där man befinner sig. Och det gäller även målarbetet. Har sätt allt för mycket önsketänkande i uppsatta mål. De har inte gått att infria.
Om jag ska jämför med mig som person, skulle jag försöka springa 60 meter häck inomhus på 9 sekunder kommer jag att riva första häcken och falla platt. Måste ställa om målbilden och börja träna på att komma över häcken. Sedan nästa häck tills jag kan springa hela loppet. Därefter träna att få ner tiden. Alltså massor av etapp- och delmål.
För att ytterligare spä på brasan har jag kunnat konstatera att de som har lättast att ta till sig målstyrning och kvalitetsarbete är förskolan och svårast grundskolan.
LikeLike
Jag inser att Plura får lida en del för andras synder – men skolpolitiken har länge diskuterats utifrån enkla prestationsmått och det har ofta utlovats guld och exportframgångar om vi bara satsar på eliten. Därför känns idrottsmetaforerna unkna.
Men som bild av sambanden mellan långsiktigt arbete är de svårslagna. Att sätta upp egna rimliga (smarta) mål är nyckeln till framgång. Jag undrar vad flickan på filmen sysslar med nu – antagligen har hennes motorik utvecklats. Frågan är om hon har samma inställning till svårigheter?
Förskolans kvalitetsarbete? Spännande. Efter 25 år slutade jag i förskolan och missade det mesta av läroplansyran, som jag förstår har betytt mycket för en del pedagogers självförtroende. Intressant är att Lpfö98 inte innehåller uppnåendemål. Är det utifrån detta perspektiv som målarbetyet blir mer levande och mindre hotfullt?
LikeLike
Det ligger en point i din fråga. Finns inte så långvariga ingrodda traditioner i förskolan som i grundskolan efter deras nu 40 års tillvaro. Med den akademisering som skett i grundskolan på gott och ont. Får se om förskolan kommer att gå samma väg när kravet på akademiskt utbildade pedagoger ställs i förskolan.
Samtidigt har jag märkt att förskolorna gått ett steg längre och tillämpa Lpfö98 som om det under “Utveckling och lärande” skulle vara uppnåendemål. De kommuner som just gjort så har fått på tafsen av den inspektionen. På något sätt vill man efterlikna grundskolan.
LikeLike
Jo – här kunde vi inte vara mer överens. Många förskollärare tror att väägen till erkännande och status går genom att efterlikna skolans måltänkande.
I mötet mellan skol- och förskolekulturerna är det idag möjligt att se vem som vann. Det var inte fördskolan. Antagligen är inte Lärarutbildningarna oskyldiga och det vi kalllar akademisering är ofta plågsamt långt ifrån verksamhetens behov. Försöken att göra verksamheten mer reflekterande har ofta gått helt överstyr och jag är inte stolt över hur förskollärarutbildningen har förändrats de senaste åren.
LikeLike
Vem var det då som vann, och vad innebär det rent konkret? Är det dåligt eller bra, eller är det lite av båda?
LikeLike
Enligt mig har förskolorna lagt sig platt på marken och låtit sig köras över framlänges och baklänges.
I många kommuner fanns det en vision av att ett gemensamt ledarskap skulle överbrygga motsättningarna. De flesta har gått tillbaka till separata organisationer.
Visionen var att förskolornas tematiska arbetssätt, estetiska tradition, åldersintegrering och barnfokus skulle påverka skolan i någon form av syntes. I stället ser vi allt mer lektionsliknande verksamhet, dolda uppnåendemål och nervös dokumentation inom förskolan.
Så från mitt sentimentala perspektiv är det svårt att se några vinster – förutom att en del förskollärare har valt att jobba inom skolans ramar och att den gemensamma utbildningen har byggt broar!
Det sista blev konstigt. När reformen om förskoleklass genomfördes och sexåringarna annekterades av skolan skedde ett strömhopp till skolan. En stor del av dessa pedagoger bar knytblus och plisserad kjol. Jag har inga fördomar, men en del av dem var väldigt snabba att anpassa sig till en traditionell skola och några blev till karikatyrer av gamla tiders fröknar. Äntligen skulle de få “undervisa”
LikeLike
Pingback: Målen står utanför spelplanen? « Tysta tankar
Är det så fel då? Jag menar, huvudsaken är ju faktiskt att eleverna vinner på reformen, om sen förskolläraresentimentalitet eller grundskollärarewannabes går segrande ur striden är inte så noga. Tycker jag, då.
Vi har pratat om det här tidigare, och jag är inte alls övertygad att det är av ondo att förskolan för sexåringar, och femåringar med för den delen, blir mindre dagis och mer skolförberedande. Ungarna har möe att vinna på att ha lärt sig svåra moment som att sitta kvar på stolen, utan att trilla av, oavsett vad som pågår utanför fönstret, att vänta på sin tur, att lyssna på vad andra barn säger och föra samtalet vidare därifrån, utan att behöva använda fröken som filter, att hålla sig till ämnet, att sitta kvar och vänta tills alla är färdiga etc.
Nervös dokumentation låter fånigt, kolugn och relevant dokumentation däremot låter som ett ypperligt arbetsinstrument.
I mina ögon, då si.
Eller har jag missuppfattat saken?
ps jag är inte mannen att flytta över diskussionen till den nya tråden, jag blir alldeles för ivrig att svara =) men jag lovar att följa med om du flyttar den.
LikeLike
Vi håller oss här – det var bara en stilla knuff och ett lamt försök att locka in fler (fast vi är många nog!)
Usch – som du säger! Förskollärarsentimentalitet – skulle jag?
https://lumaol.wordpress.com/2007/09/01/en-sentimental-dares-bekannelser/
Ojdå – det kanske låg något i det!
Vi rör oss på minerad mark och jag har svårt att beskriva förskolan i svepande drag. Antagligen är de 25 åren då jag jobbade som förskollärare alldeles för nära och obearbetade – slutsatserna blir väldigt p-r-i-v-a-t-a och jag vill gärna framstå som analytisk i de här viktiga frågorna.
Utvecklingspsykologiskt är det ett problem om man tro att just fem-sexårsåldern är en lämplig period att disciplinera barn. De befinner sig i en fas som är ganska kaotisk och kastas lätt humörmässigt mellan ansvar och barnslighet. Det har beskrivits som en försmak av puberteten – men det är naturligtvis alltid viktigt att kunna ta hänsyn och visa respekt. Jag tror att det här med att träna sig att sitta still är övervärderat och är glad att ha överlevt mina oerhört stillasittande skolår utan att bli tokig. Idag när jag rår mig själv och någon gång har fastnat på en tråkig föreläsning och inser att jag måste sitta still i ytterligare en timme… öööööh – det gör ont!
Begreppet “skolförberedande” är problematiskt. Vad är det för “skola” vi pratar om? Jag tror inte att vi ligger så långt ifrån varandra när det gäller syn på undervisning, men det finns en hel del “skoleri” som jag önskar skulle försvinna bort i en liten blå rök.
Nervös dokumentation gör man för att det ska se bra ut på utvecklingssamtalet – om man får tid över från det som är pedagogens huvuduppgift: den dagliga verksamheten. Nu har dokumerntationskravet lagts ovanpå ordinarie tjänstgöring och jag hör allt oftar kvidande pedagoger som oroar sig för att inte hinna göra något snyggt.
Men det finns exempel på förskolor som lyckas väl i mötet mellan det som ofta beskrivs som två disparata kulturer.
LikeLike
Det är gargantuistisk skillnad på att disciplinera barn till att sitta som små Björklundska nickedockor på fina led i många timmar och på att öva barn i färdigheter som de kommer att ha god användning för under åtminstone de närmaste tolv åren i det idag mer eller mindre obligatoriska skolväsendet. Femåringar och sexåringar, liksom tonåringar, behöver rutiner och ramar för att kunna slappna av och vara så kaosaktiga som de behöver få vara. Ju yrare de är ju stabilare tillvaro behöver de, annars blir det innerligen odrägliga och rätt otrevliga.
De är dessutom ytterligt receptiva och mottagliga för både rim, ramsor, klapplekar, oändliga sånger med sjuttiotretton verser och andra läs och skrivförberedande övningar, för att inte tala om bokstäver och finmotoriska klippeliklippövningar. De behöver helt enkelt, under ett par timmar varje dag, göra saker och ting som varken tre eller fyraåringar är mogna för ännu.
Ergo: skolförberedande verksamhet behöver komplettera det dagliga skutteruntet, som dock förblir viktigt och inte får glömmas bort. Men de är inte längre bäbisar och bör inte heller bemötas som sådana. Det om något är respektlöst.
För att inte nämna föräldrarna till dessa små yrmössor, de ofta fnattiga halvt hysteriska föräldrarna som är komplett totalt kapitalt övertygade om att ingen mer än de kan förstå deras känsliga lille pilt/piltas speciella behov. De behöver sannerligen skolas in i rutiner, de behöver lära sig att respektera de tider skolan satt, både vad gäller dagligt schema, utvecklingssamtal, föräldrarmöten och lov.
Och skolan vi pratar om är helt krasst den skolverklighet som möter dem. Varken mer eller mindre.
LikeLike
Jo – jag brukar gärna polarisera och vill helst se saker ur principiella perspektiv, men här sviker mig modet. Kanske är frågan för komplicerad och jag vill inte bli inblandad i den där dikotomiseringen igen mellan det fria och goda kontra det styrda och onda.
Det blir för enkelt. Jag har sett en hel del övningar som faktiskt handlat om att vänja sig vid innehållslöshet – då blir ju frågan om mening ganska hotfull eftersom den faktiskt tvingar läraren till någon form av ansvarstaganden. Men om poängen är disciplinering så är det väl bra om skolan är riktigt tråkig och meningslös så att budskapet verkligen bankas in. Vänta dig ingenting här!
Men så tänker ju varken du eller jag – och jag kanske rycktes med av min egen retorik…
Vi kan inte deka ner oss med allmänna tankar om balans men jag är rädd att vi hamnar där. Du beskriver förskolans kompletterande uppdrag i förhållande till hemmet och det förutsätter att vi har någon form av kunskap om dessa hem. Ibland tar sig pedagogerna för att dessutom kompensera barn från svåra hemförhållanden och då händer det att distansen blir lidande. Lätt hänt.
Men vad menar du med krass skolverklighet? Får vi inte drömma längre?
LikeLike
Det känns inte bra – försöken att reda i de här motsättningarna leder till insinuationer och anklagelser som inte är värdiga. Jag försöker igen.
När sammanslagningarna var på gång skrevs en del texter som letade efter en tredje ståndpunkt som inte bara var kompromiss eller både och. Jag tror det var Hillevi Lenz Taguchi och Gunilla Lindkvist (?) som skrev bilagan till utredningen.
Kritiken mot skolan var känd. Den framfördes av s.k. progressivister och hade sedan urminnes tider romantiserat fria arbetsformer och meningsfullhet. Behaviorismen med sin fyrkantiga människosyn var en enkel måltavla. I skolan sågs barnet som kultur – något man kunde forma efter behag.
Kritiken mot förskolan betonade att förskolärarna ofta var passiva inför barnets utveckling. Sedan Fröbel hade man sett barnet som natur – och allt fanns i fröet. Den gode pedagogen skulle vattna och skydda.
Nu gjordes försök att beskriva en ny barnsyn som inte byggde på en maktkap mellan dessa traditioner. Utifrån ny barndomssociologi fladdrade begrepp som “kompetenta barnet” och “sociokulturellt lärande” förbi. Vygotskij och reggioinspirerad pedagogik predikades från lärarutbildning.
Ett visst genomslag för detta “nya” kanske skedde, men skolans tradition visade sig vara en mycket mäktig fiende. Kanske i kraft av sin kvalitet, kanske på grund av sin historiska tyngd.
Försöken med en tredje ståndpunkt är inspirerande men en aning förvirrande – ibland tror jag att det hade varit bättre med en rejäl maktkamp…
Alla positioner går inte att förena.
LikeLike
Efter att luggslitet gräset med hjälp av gräsklipparen har jag funderat.
Är er debatt inte frågan om två olika pedagogiska metoder för hur man bibringa barnen “Normer och värden” enligt Lpfö98. Då speciellt “Demokratiska metoder”.
Från läroplanens synvinkel säger man att ett antal kvaliteter ska ingå i den pedagogiska processen för att likvärdighet ska skapas.
Om vi leker att förkolan “Morrhår” skulle ha två avdelningar med olika pedagogik. Hur skulle likvärdigheten skapas? Vad är målet för att lära barnen demokratisk ordning? Hur arbetar de olika pedagogerna för att förmedla detta? Hur utvärderas det pedagogiska arbetet (när och hur)?
När det är gjort vad blev måluppfyllelsen? Är den likvärdig mellan avdelningarna, trots eller tackvare olika arbetssätt. Med andra ord nåddes samma mål fast på olika sätt.
Kanske denna pinne i brasan kunde vara en kul lek att leka vidare på!?
LikeLike
Jag vet nog inte om “likvärdighet” är användbart. På min förskola fanns fyra avdelningar och det var problematiskt att jämföra måluppfyllelsen.
Det handlade om
1) barngruppens sammansättning (nej – vi kunde inte styra urvalet)
2) arbetslagets sammansättning (ibland tänkte föreståndaren i kompletterande kompetenser)
3) Den där mystiska upplevelsen av att bitarna ibland faller på plats. Kanske som konsekvens av ett långvarigt målarbete – oftare av mer personliga skäl
Tanken på att vi arbetade mot “samma mål” är ganska abstrakt och förstärker bilden av att mål är något som finns på papper i pärmar. Jag föredrar att säga att jag “lever i mina mål”. Om jag lyckas blir skillnaden mellan det jag säger, det jag vill och det jag uppnår mindre.
Men jag är upplärd med Barnstugeutredningen och Pedagogiska programmet som hade en annan syn på styrning. Tanken på att “lära barnen demokratisk ordning” vid sidan om den vanliga verksamheten är obegriplig. Lika konstig som att skapa “språkförskolor” – när själva kärnan i vårt handlar om språk och delaktighet.
LikeLike
Vi har ju något olika utgångspunkter här, du och jag.
En trejde ståndpunkt innebär i mina ögon inte med automatik en punkt någonstans mellan de båda tidigare, ett nervöst försök att få alla att vara snälla och leka fint. Den trejde ståndpunkten kan tvärtom befinna sig en bra bit ifrån, utan något större intresse av att efterlikna varken den ena eller den andra.
Det hände något när lekskolan blev förskola – semantiskt antyds ett närmande till skolan, ett förstadium före lågstadiet, en skolförberedande verksamhet där di små liven skall skolas in i skolkulturen, men i verkligheten tycks verksamheten istället ha närmat sig dagis, ett slags kravlös skyddad verkstad med milda leenden och mjuka hörn, en förment fristad i den hårda verkligheten.
Längre upp i tråden talades om att spontanfotbollen tycks försvinna mer och mer. Det handlar nog inte enbart om miljö, att det finns färre platser att spontanfotbolla sig på än det gjorde när vi var unga, och det handlar inte heller enbart om Internet eller att prydlighetsfacister som skriker i falsett över att någon liten plantering riskerar att ta stryk tycks vara fler idag än någonsin, även om dessa faktorer nog också spelar in. Jag tror faktiskt att förskolan spelar en avgörande roll här.
Vi har talat om detta tidigare, hur barns lekar är en del i deras utveckling mot vuxenlivet, de provar sina roller, mäter sina styrkor, övar strategier och lär sig hantera hierarkier. Som vuxna och pedagoger är vår uppgift att förbereda barnen för de delar av samhället de inte själva kan lära sig hantera, t ex trafiken, bestick och porslin (den ärtiga filmen du visade är ett gott exempel på ett barn som övar sig på detta), läsa och skriva, multiplikationstabeller, klassrumsinteraktion etc, det är inte vår uppgift att leka med dem.
Hur hänger det här ihop med spontanfotboll? Min tanke är helt enkelt att förskolor sysselsätter barn i för hög grad för att det ska vara nyttigt, utrymmet för fri lek är för litet och för omgärdat av pedagogiska goda intentioner för att där ska finnas plats för att ha tråkigt. Det innebär att förskolor hindrar barn från att öva sig på att ha tråkigt och att själva bryta tråkigheten.
Och det är dumt.
Vad är målet med verksamheten? Vad är själva poängen med förskola? Ingår den i skolväsendet som en länk i den kedja av utvecklingssteg som kommer att leda till fria kloka tänkande reflekterande ifrågasättande kloka vuxna som tillsammans kan bygga ett mänskligt samhälle, eller är den en fristad i ett hårt samhälle?
LikeLike
Det blev mycket av min lilla pinne. Där ser ni hur svårt det kan vara att få skolformerna att ens tänka i läroplans termer.
Oförenliga synsätt så långt jag kan se. Om jag skulle våga mig på en icke politiskt korrekt tolkning, det var bättre förr.
Vi som växte upp på “bakgården” fick utveckla vårt tänkande via fri lek. Och snabbt lära oss det sociala spelet. Att vi sedan var odisciplinerade när vi började skolan tog vår “småskolefröken” snabbt ur oss barn.
Blev lydiga och välartade barn i skolbänkarna. Även om man till döds längtade ut till solen när det var tråkigt på lektionen. Som när man skulle läsa dikter av Runeberg.
Fast idag kan det vara kul att tänka på fänrik Stål i Hasse&Tages tappning.
LikeLike
Nostalgiromantik har sin tjusning och kan vara nog så nöjsam att syssla med men har inte mycket med dagens verklighet att göra. Har man inte bättre för sig kan man fundera över frågan om det ens har så mycket med gårdagens verklighet att göra alla gånger. Jag är skeptiskt.
Jag förstår att det kan se ut som oförenliga synsätt från din utgångspunkt, Plura, allt är ju, som vi vid flera tillfällen berört, inte så enkelt som det verkar.
LikeLike
Jag är väldigt intresserad av vilka åsikter/hållningar som är förenliga och vilka som bör beskrivas i termer av aggressiva motsättningar. Studentertna är ofta utpräglade eklektiker och plockar glatt russin ur motstridiga teoribildningar på ett sätt som ställer till det när de ska förklara sina handlingar på ett djupare plan (människosyn/samhällssyn/kunskapssyn)
Men det finns naturligtvis en uttalad pragmatism i skolans värld – vi måste hitta det som funkar bäst och då är kompromissen nära. Dessutom är det lätt att raljera över kompensatoriska förhållningssätt men förskolan har inte lyckats (eller ens försökt värja sig. De barn som har otrygga hem – vi ställer upp som trygghet. De barn som har övermäktiga krav hemifrån – här är det fri lek. Jag tror att det ska vara så och ser inget behov av institutionaliserad likformighet – även om det hade varit lättare att rita en modell med tydliga linjer för verksamheten, typ detaljerad arbetsplan med åldersfixerade mål.
Morrica och jag beskriver historien olika och det är ett oändligt ämne. Svenska barnstugor (heldagsomsorg) har sina rötter i fattigvården och det var en ganska djärv tanke att förena lekskolornas (kindergarten) pedagogiska nit med denna omsorgstradition på det sätt som gjordes under 70-talet. Modellen kallas idag educare och lyfts ofta fram över världen som framsynt.
Klassmässigt var daghemmen först befolkade av medelklassens barn som inte hade samma misstro mot institutionerna som arbetarklassföräldrarna. Dessa föredrog dagmammor och mindre statlig inblandning. Mönstret har vittrat ner och idag är förskoiorna en institution som får höga värden i kvalitetsmätningar.
Nu finns en strävan efter att pedagogisera verksamheten och Björklund tror att barnen inte “lär” sig något och han är naturligtvis mannen att styra upp det hela (och samtidgt rädda Sverige och exportindustrin). Morrica och jag är fullständigt överrens om att den här pedagogiseringen är ett allvarligt hot mot barnens utveckling. Vad de ska göra istället är kanske en annan tråd – men jag håller med de engelska pedagoger som kritiserar begreppet för-skola. Daghemmen ska inte ses som något förstadium utan bör vara en egen verksamhet med eget värde. Därför använder jag fortfarande med stolthet begreppet daghem trots att många kolleger menar att det är djupt ovärdigt. (“Det heter faktiskt förskola”)
Men vi skulle behöva prata mer om Morricas bild av förskolan som skyddad och kravlös värld med gullande pedagoger – jag önskar verkligen att jag kunde säga att du har fel men modet sviker mig här. Kanske ger den avhandling som jag skriver om idag hopp om att det finns pedagoger som vågar närma sig barnen från en annan mer frespektfull utgångspunkt?
Tredje ståndpunkten var kanske nödvändig på 50-talet när det gällde frågan om atombomb eller i kärnkraftsfrågan – men jag är rädd att hållningen döljer och mystifierar viktiga skiljelinjer.
Linje två:
– Avveckla den hjärndöda pluggskolan – men med förnuft
LikeLike
PS – jag inser att jag delvis har tagit på mig lärarkavajen och skulle gärna vilja vara mer personlig:
När jag gick jag i lekskolan lärde jag mig väva och slåss – fast det var nog bra för mig att komma hemifrån mamma några timmar om dagen. Någon direkt pedagogik minns jag inte.
LikeLike
Trygghet är bra, fri lek är bra, men alla problem härrör sig inte ur otrygga eller krävande hemmiljöer. Förvånandsvärt många hörrör sig ur det som vid en första anblick tycks vara raka motsatsen: kärleksfulla, tillåtande hemmiljöer, varma och vackra med bullbak och gröna sköna trädgårdar producerar inte helt sällan barn som har åtskilligt kvar att lära sig innan de kan klara av att befinna sig i en klassrumsmiljö tillsammans med andra barn. Barn som varken tycks känna empati eller sympati med någon utanför de ‘utvaldas krets’, med föräldrar som helt vägrar att ens tänka tanken att just deras barn skulle kunna behöva ta hänsyn till andra.
Finns det kompensatoriskt tänkande även här, eller köper man hellre föräldrarnas förklaringar om ‘ett känsligt barn’? Jag är en cynisk fan, som du vet, och mina cyniska ögon ser de gullande välvilliga pedagogernas goda intentioner gör köttfärs av somliga barns självkänsla genom att tillåta dessa ‘känsliga’ barns framfart.
Ser jag fel? Jag hoppas, men tvivlar.
Du skriver att daghemmen inte ska vara en del i kedjan, inte något förstadium till skolan. Att dagis har ett eget värde är ställt utom all tvivel, men jag undrar, finns det inte någon poäng alls i att bedriva viss skolförberedande verksamhet för di äldre dagisbarnen? Nu tänker jag inte så mycket på lagom gulligt läsförberedande Trulle och liknande, utan mer på social träning, vi har diskuterat färdigheterna som man behöver ha när skolan börjar tidigare.
Det känns väldigt sent, nämligen, att vänta med att börja träna dessa tills ungarna är sju, somliga kan behöva lägga ohyggliga mängder energi på att lära sig hantera klassrumssituationer och skulle haft mycket ut av att få öva sig på det redan innan, andra behöver lära sig att ta för sig i grupp, somliga måste lära sig ta hänsyn och… tja, du vet vad jag pratar om, inte sant? Var hamnar den verksamheten om dagis inte alls ska bedriva någon skolförberedande verksamhet?
Eller missförstår jag dig kapitalt?
LikeLike
ps underskatta inte det pedagogiska värdet av slagsmål, att lära sig att resa sig efter en smäll, utan att mamma kommer skenande och tröstar, är en värdefull förmåga som man har glädje av i många situationer. Att lära sig lägga en fight bakom sig och gå vidare som om inte vänner så åtminstone inte fiender utan att behöva hämnas för en förlust är också viktigt, och minst lika viktigt är det för övriga ungar att lära sig hantera det faktum att slagsmålet var en sak mellan de inblandade, och ingen orsak till att ta avstånd från den ene eller den andra av kombattanterna.
Där har pedagogerna en viktigt uppgift! Vågar man ta den på allvar, tro?
LikeLike
Jo visst är det en viktig uppgift att förbereda barn för skolan, på samma sätt som det är viktigt att skolan förbereder för livet och livet förbereder för döden.
Problemen uppstår när vi ersätter inre motivation med mekaniska förklaringar om att detta kommer du att behöva i skolan (sitta still – vänta på sin tur). Jag menar att parallellen till skolan är given – du behöver gå här för att få betyg så att du kan komma in på den utbildningen. Fokus ligger inte på vad du vill eller behöver och därför finns det ingen anledning att ifrågasätta eller undervisningen (så länge sorteringen fungerar)
Problemen uppstår när de verkliga färdigheterna saknas (“jaså du vill bli mattelärare men kan inte räkna trots att du har godkänt betyg i matte C?”)
Vi skulle kunna göra en lista över vilka färdigheter en sjuåring behöver när hon börjar skolan och jag tror inte skillnaden skulle bli så stor emellan oss. Läroplanen ger redan idag utrymme för alla möjliga aktiviteter men man knyter inte det till stadieteorier om uppnåendemål och det tycker jag är bra. Kritiken mot Piaget utvecklas av Dion Sommer m.fl. om du är intresserad.
Men visst vill vi vara en del av kedjan och man skulle nog kunna tala om en bas också – men det får aldrig gå ut över verksamhetens egna värde. Barn tillbringar tid som är en del av deras liv – man skulle kunna säga att de äger den och i viss mån har rätt att bestämma över den. Trots att staten gärna vill använda den till att öka produktiviteten. Läroplanen talar om delaktighet och samförstånd föräldrar, barn och förskola – inte att vi ska leverera lättutbildade produkter till skolan.
När det gäller de överbeskyddade och sönderälskade barnen håller jag med (som vanligt!). Ett av mina första utvecklingssamtal var med en förälder till ett sådant barn och jag minns moderns förvånade min när jag försökte förklara att jag nog inte älskade hennes barn på samma sätt som hon gjorde…
Om slagsmål – jo jag är också en lättsinnig våldsromantiker som uppskattar ett slagmål med tydliga regler och liten skaderisk. Jag har jobbat mycket med att försöka lära barn brottning och lyhördhet inför den andres signaler. När jag började lågstadiet brottades vi varje rast och hierarkier upprättades efter de senaste segrarna. Jag låg fyra på hösten men petades ner till femte plats på våren av en ny kille. Sådana här öppna hierarkier är inte populära i förskolan som ofta tycks dyrka de horisontella gemenskaperna. Alla är lika värda hela tiden.
Nu har jag försvarat en del av förskolans traditioner och det kanske jag inte borde ha gjort – mycket är unket och behöver vädras ut. Men jag ser inte att skolan är den kraft som kan förändra förskolan mot större öppenhet. Den instrumentella barnsynen och övertron på strukturer och mål skrämmer mig.
Någon gång ska vi ha en hemlig tävling i cynism – fast jag är dessutom naiv…
LikeLike
Argumenten verkar var mångsidiga.
När jag tycker något är oklart brukar jag vara som “kärringen mot strömmen” och gå till källan. I detta fall Lpfö98, där jag startade med pinnen i brasan, i morse, som snabbt snabbt släcktes.
Där står följande mål om demokratiskt arbete i förskolan. Lägg märke till sista meningen i målet. Den berör den diskussion som löpt ett tag.
“När det gäller barnens demokratiska värderingar och färdigheter skall förskolans arbete inriktas på att varje elev vidareutvecklar sin förmåga att arbeta i demokratiska former, utveckla sin vilja att aktivt bidra till en fördjupad demokrati i arbetsliv och samhällsliv och stärka sin tilltro till den egna förmågan att själv och tillsammans med andra ta initiativ, ansvar och påverka sina villkor. Förskolan skall också sträva mot att varje elev tar ett personligt ansvar för sina studier och sin arbetsmiljö och tar tillvara möjligheterna att utöva inflytande över sin utbildning”.
Och för ordningen skull. Lpfö98 är inget verk av Majoren. På taburätten satt Ylva Johansson (S), som förövrigt införde kvalitetsredovisningen i skolan. Medan Lena Hallenborg (S) för förskolan.
Intressanta med mitt exempel, på hur man systematiskt kan jobba med mål, är skapat av en pedagog och metodik lektor. Som förövrigt vurmar för MAKIS.
LikeLike
Jag är trött och missar nog någon syftning eller nyans men det är lite många uppslag och det är inte alltid vi greppar att att hålla samman dem – jag vill ogärna medverka till att släcka brasor. kanske förstod jag inte det eldiga?
Formuleringarna kring demokratiskt arbete är lysande och blytunga. Jag önskar att vi kunde leva upp till tiondelen av dem under lärarutbildningen och nu är jag orolig för att vi skickar ut lärare som inte vet vad delaktighet och demokrati är. De har inga egna upplevelser och därför blir inflytandebegreppet abstrakt.
Kan målen vara till stöd för detta arbete lägger jag mig platt. Plattare än platt! Min cyniska invändning är att personalen måste uppleva en viss form av autonomi för att våga/orka släppa in barnen.
Jo jag vet att det är en socialdemokratisk produkt – min förre chef Olle Holmberg var sakkunnig åt Ylva. En del menar att regeringen och HSV fortfarande har ett horn i sidan mot malmös lärarutbildning pga detta.
MAKIS är kul och användbart – själv är jag uppfödd på FIGA…
LikeLike
Jag har få absoluta principer i livet, och en av dem är att jag inte tävlar hur vänlig inbjudan än är. Men tack ändå, Mats =)
Jag blir bekymrad över det definitiva antingen eller som finns i dina ord. Kan man inte tänka sig ett både och? Jag kan definitivt göra det.
Nej, inte som en kompromiss eller medelväg, utan som ett synnerligen planerat och genomtänkt vägval.
Ett både också som innehåller i princip fri lek utan störningar, med pedagoger som tassar på tå och olägger sig i så mycket de kan (typ den ärtiga filmen), tillgång till pärlor och pyssel om man är på humör för det, hammare och såg om man är på humör för det, fotbollar och hopprep och vad som nu finns att tillgå för den som är på humör för det och så någon liten samling då och då för att varva ner inför mat etc, upp till sådär fyra ungefär. Och därefter samma sak i ett par år till, plus ett par timmar skolförberedande verksamhet var dag, man ägnar sig åt lästräning (som både du och jag vet innebär oändligt mycket mer än bokstavstragglande, vi snackar högläsning, diskussion kring texter, rita vad man läst, rim och takt och sång och dans och… alla pedagoger vet vad jag menar så vi går inte in mer på’t), en presenation av matematikens mirakel (det är grundskolan rysansvärt usel på, många tårar skulle sparas om barnen finge en början redan på förskolan), hemligheten bakom likhetstecknet och de fyra räknesättens principer utöver räkning, nej, inte gångertabellen men en förståelse för hur plus och minus, gånger och delat fungerar, vilket tänk som gömmer sig bakom tecknen, och så detta med ansvar då, att själv ta ansvar för att gå på toaletten, att öva på att ta hem lappar till mamma och pappa etc. Därtill lite övning för mamma och pappa också, med föräldrarmöten och utvecklingssamtal (pedagogiskt upplagda utifrån barn och mognad, såklart. Björklund, gå och lägg dig, du bör inte vara uppe så här sent, sov gott!)
Jobbar förskolor av idag så? Om inte, borde de inte göra det? Ni skulle lägga en grund för en bättre fungerande skola, du och dina studenter, inte bara kunskapsinhämtningsmässigt utan på många andra sätt.
Mekaniska förklaringar är ett sorgligt kapitel. Min erfarenhet är att dessa kommer ur munnen på människor som antingen inte vet riktigt vad de sysslar med eller varför, någon annan har sagt åt dem att göra som de gör alterntivt de följer en mall; eller människor som visserligen har tänkt igenom vad de gör men är osäkra på att de faktiskt är relevant eller rätt.
Nej, frågor skall besvaras lika seriöst som de ställs, och det är en synnerligen lämplig aktivitet för ett föräldrarmöte. Istället för att bara visa barnens teckningar som de gjort till den rimmande Tomtebobarnen så förklarar man dels hur viktig textförståelsen är för den framtida läsförmågan och hur man här låtit barnen tolka texten i bilder för att samtidigt låta dem öva sitt färgsinne, sin finmotorik, sitt spatiala tänkande och sin textförståelse. Dels passar man på att förklara rimmandets betydelse i läs och skrivutvecklingen, och så kanske man hinner klämma in något om hur sagan gett upphov till diskussioner om solidaritet och betydelsen av att hjälpa sina grannar, om den nu gjort det. Kanske kom man att prata om arkitektur eller något annat relevant istället, och då nämner man såklart det, om man hinner innan föräldrarna tappar intresset. Ett mycket bättre sätt att förklara vad man gör, och samtidigt visa att det som kan se ut som flum för den oinsatte i själva verket är synnerligen målinriktat och genomtänkt pedagogiskt arbete.
Vad säger du, låter det orimligt?
Skolans målorientering är inte så farlig som man tror, bara man håller Boye i minnet. ‘Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd’ (fritt tolkat, jag har inte tid att slå upp den exakta ordalydelsen på sekunden och jag är mycket medveten om min tendens att omformulera just de här raderna en aning)
LikeLike
Vi lever ju i den här kompromissen och har delvis lärt oss att älska den eftersom den faktiskt fungerar. Jag kanske har varit en smula rigid och försökt vaka över en position som jag menar är hotad från olika håll – alla dina exempel är goda och inspirerande och jag är glad (och lite bekymrad) över att vi tycks ligga så nära varandra visionsmässigt.
Frågan hur det egentligen ser ut är lite svår att komma åt – antagligen skulle vi behöva tillbringa några timmar för att sedan jämföra våra intryck. Då kanske vi även skulle komma åt det som brukar kallas förförståelse.
Jag har tidigare pläderat för att förskolan inte ska anpassa sig till skolan och där var vi inte helt överens – kanske för att jag inte litar på skolan som vänlig kraft och att förskolan skulle kunna utmana traditionen kraftfullt om den inte var så besatt av att få status genom att imitera skolans sämsta sidor – nu kommer min lite insinuanta fråga till dig:
Jag tror att det finns en spänning mellan folkhögskolornas friare kursupplägg med inslag av personlighetsutveckling och gymnasieskolans mer fragmentariserade kunskapssyn. OK?
Är det rimligt att beskriva det här som en rivalitet mellan skolformer? Bör folkhögskolorna anpassas till traditionella gymnasieutbildningar?
Förstår du poängen – det man älskar vill man skydda och jag anar att du har samma känsla för folkhögskolan som jag har för förskolan.
LikeLike
Ah, då så, det var väl det jag trodde! Vore inte ett lämpligt nästa steg för förskolorna att formalisera sitt arbete, sätta tydliga ord på visionen och verkligheten, göra detta till kursplan och sätta målen därefter?
Helt enkelt ta makten över sitt eget arbete istället för att huka och låta någon utredningsgrupp bestående av Björklunds gamla högkristna småskolelärarinna (nej, jag varken skämtar eller raljerar, hon är med i arbetet och har en tung post och hennes högkristna hållning genomsyrar, enligt hennes egna ord, hennes tänkesätt!) och hennes kamrater styra på egen hand för att sedan muttra missnöjda?
Skolan är inte, och ska inte heller vara, en vänlig kraft. Den är inte heller en ovänlig kraft, det är inte dess uppgift. Skolan skall vara en kunskapsförmedlande plats, ett lärdomstempel om man vill vara riktigt pompös, en plats dit man går, oavsett hur mycket man lärt sig bakom garaget (biologi då eller? 🙂 och på Internet, för att vidga sina horisonter, bygga sina kunskapsbaser och lägga stabila grunder för att bygga nya baser. En plats där man, var och en för sig och många tillsammans, här och nu, där och då, alltid och överallt och hela tiden, samlar på sig kunskap som är nyttig nu, som blir nyttig sen, som kanske blir nyttig någon gång i något sammanhang och så den där kunskapen som för tillfället inte verkar göra någon nytta alls, men man vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök.
Den vänliga kraften i sammanhanget är fritidsledarna och fritidshemmen. Det är deras uppgift, och därför är de ohyggligt viktiga för barns utveckling, kunskapsinhämtning, sociala utveckling och återhämtning.
Ursäkta, jag kom på avvägar här.
Din insinuanta fråga bevarar jag med ett njaä. Egentligen inte, som jag ser det är vi snarare kompletterande skolformer än konkurrerande. Om folkhögskolor skulle anpassas efter de mer teoretiska gymnasieutbildningarna skulle något värdefullt gå förlorat, men detsamma gäller omvänt, skulle de mer teoretiska gymnasieutbildningarna anpassas efter folkhögskoleförordningen skulle något lika värdefullt gå förlorat, och ett stort antal människor för vilka just dessa teoretiska utbildningar är guld skulle få en sämre kunskapsresa.
Och så vill vi väl inte ha det?
Jag förstår precis din poäng, men vi ser olika på saken: jag vill gärna sprida folkhögskoletänket över landet, över EU, över världen! för att det är den optimala skolformen. För somliga. För andra är den katastrof.
Ty elever och studenter i alla åldrar är och förblir individer, och tar sig fram på olika sätt i olika takt mot målet.
LikeLike
Ursäkta en fåkunnig vem är “Björklunds gamla högkristna småskolelärarinna”? Har hon något namn? Har inte stött på det i de offentliga annalerna.
Eller är det Stockholms skolborgaråd?
LikeLike
Morrica skrev
“Ah, då så, det var väl det jag trodde! Vore inte ett lämpligt nästa steg för förskolorna att formalisera sitt arbete, sätta tydliga ord på visionen och verkligheten, göra detta till kursplan och sätta målen därefter?”
Kursplan vore förfärligt. Antingen skulle alla förskolor i landet göras samma sak i v. 32 och därefter kontrollera måluppfyllelsen i v. 34 eller så skapar vi individuella scheman för vad barnet bör kunna vid en viss ålder. Båda scenarierna är lika obehagliga eftersom barn inte utvecklas på det sättet.
Jag har arbetat i åldersblandad grupp 1-7 år och det är en spännande och mycket oförutsägbar enhet. Det kan bli väldigt dynamiskt om bitarna faller på plats med de stora barnen som energigivare och inspiratörer. Nackdelen är att det är sårbart om det blir för många små barn och rutinerna tar över. Då hjälper inga mål i världen eftersom omsorgen alltid går före.
Idag väljer många att dela upp barnen efter ålder – det handlar ofta om att man vill ha tydlighet och struktur. Antagligen ligger det en dold kursplan och vibrerar i bakgrunden.
Den här uppdelning mellan kunskap och “det andra” som du beskriver tror jag är förlegad. Bilden av skolan som bildningstempel bygger på ett kunskapsmonopol som är delvis överspelat. Förr stod fröken för kunskaperna medan fritidspedagogen lekte med barnen (hade drama, bild och musik). Vi försöker utbilda lärare och fritidspedagogerna som kan stå på båda dessa ben och dessutom har förståelse för “den fria tidens lärande”. Dessa kunskaper har ju sällan uppskattats av en skola som är besatt av sin egen storhet:
– Va, har du lärt dig det alldelels själv?
(Vem skulle annars ha lärt sig det?)
Jag anar att folkhögskoletänket och gymnasieskolan har en kompletterande funktion och då bör de också få renodlas. Min romantiska bild av folkhögskolorna som pedagogiska fristäder kanske är för enkel. Men jag anar att om någon hotar er autonomi förvandlas du till en tiger? (Likt Jarl Kulle i Sommarnattens leende när någon tittat på hans älskarinna)
“Ty elever och studenter i alla åldrar är och förblir individer, och tar sig fram på olika sätt i olika takt mot målet.”
Och så är vi där igen – ohjälpligt förenade i en virtuellt omfamning
LikeLike
Varför vore kursplan förfärligt? Och varför i hela fridens dagar skulle någon få för sig att göra den så in i bänken detaljerad?
Semantik är oerhört viktig. Låt oss inte kalla det kursplan, låt oss kalla det verksamhetsbeskrivning istället, det visar kanske tydligare vad jag menar. Poängen med att, ok formalisera var ett taskigt ordval, stryk det, poängen med att skriva ner och sätta ord på allt det man gör är att visa för oinsatta, ministrar och annat i den stilen, vad som egentligen finns i det som föraktfullt betraktas som flum. Att ‘erövra begreppet’ och stolt gå omkring med flumpedagog på tröjan är ett steg, men det räcker inte, man måste visa varför begreppet är något att vara stolt över också, och man måste visa det på ett sånt sätt att även utomstående (t ex såna som jag och Björklund) begriper.
“Den här uppdelning mellan kunskap och “det andra” som du beskriver tror jag är förlegad” skriver du. Ack käre debattpartner, du missförstod mig. Jag ber om ursäkt för att jag uttryckte mig så klumpigt! Jag avsåg inte att beskriva någon uppdelning utan tvärtom, jag ämnade beskriva hur viktigt det är att båda delarna är integrerade med varandra, samtidigt som jag försökte få in en liten rad om att fritidspedagogerna är fasligt viktiga i skolan så att ingen skulle få för sig att de är mindre viktiga för unga människors kunskapsutveckling än lärarna. Jag siktade för högt och sköt över målet.
“Bilden av skolan som bildningstempel bygger på ett kunskapsmonopol som är delvis överspelat” fortsätter du. Detta monopoltänkande härjar i skrämmande grad än idag, och det är frustrerande kontraproduktivt, det håller jag helt med dig om. Frågan “– Va, har du lärt dig det alldelels själv?” är egentligen underbar, den borde ju, av varenda lärare i hela landet, nej i hela EU, nej i hela världen (oj, ber om överseende med detta tillfälliga utbrott av megalomani) uttalas med en förtjust berömmande stämma, följt av en uppmuntran att fortsätta på den inslagna vägen och inhösta kunskap var än den dyker upp och en påminnelse från lärarens sida om att h*n finns till hands och kan visa vägen vidare om eleven kör fast!
Än en gång är det, tror jag, våra olika sätt att se på samma bild som ställer till det. När jag använder ordet lärdomstempel ser jag för mig en plats helgad åt lärdomen, en plats dit alla, både barn och vuxna, kommer för att lära sig mer, för att få guidning in i nya områden av kunskap, fördjupa sig och gå vidare. Det är sannerligen inte det enda stället där kunskapsförmedling äger rum, och verkligen inte den enda plats där man kan inhämta kuskap. Men det är en plats dit man är välkommen för att lära sig mer, en plats där man kan få snöa in på kunskapsinhämtande utan att någon säger åt en att gå ut med soporna, utan att datorspel eller fotboll med kompisarna distraherar, en plats där det finns tid och utrymme och möjlighet att söka svaret på frågor som varför och hur och var och vem och vad och när och sen då?
Moahaha, snacka om att dagdrömma!
LikeLike
Jag älskar ett bra missförstånd och nu tog du oss till nya höjder. Skillnaderna melllan oss är så små att jag ibland får skärpa blicken till det yttersta.
Handlar det om ideologi – knappast.
Kunskapssyn – tror inte det.
Människosyn – absolut inte!
Det måste nog handla om erfarenheter och utgångspunkter. Min historia binder mig vid vissa positioner. När jag började arbeta på förskola var det ett nytt och spännade yrke som hade öppnats för stora grupper. På min förskola var vi 20 personer – många hade diffus vänsterbakgrund, feminismen var självklar och vi dröp av självförtroende. Här skulle världen förändras och den nya människan skapas.varför skulle vi behöva hålla på med sådan futtigheter som verksamhetsplaner och kvalitetsredovisningar.
Mycket skedde i någon form av spontanistiskt rus och ofta var det väldigt roligt och lärorikt. Föräldrars nöjdhet och barnens utveckling var måttet på om vi lyckats. Politiker hörde vi sällan talas om, föreståndaren sysslade med fakturor och barnstugeutredningen var inspirerad av Freire och dialogpedagogik.
Kort sagt – för en del av oss var det en bekymmerslös tid.
På slutet av 80-talet kom det borgerliga maktskiftet till Malmö och nyckelordet var profilering. Nu gällde det att visa utåt vad som var bra och det trycktes broschyrer och proklamerades mål till höger och vänster. För mig var detta ganska deprimerande – fokus förskjöts från djup till yta.
På 90-talet drev pedagogkonsulenterna på att vi skulle skriva arbetsplaner eller verksamhetsplaner som konkretiserade målarbetet. Dessa skulle vara utvärderingsbara. Jag förstod inte om det var ett kontrollinstrument eller ett redskap för det egna kvalitetsarbetet. Det var något pliktskyldigt över det hela och responsen var ofta formell – det fanns en dold mall för hur det skulle se ut.
Nu när hela landet kokar av dokumentation och mätningshysteri är jag bistert kallsinnig. Hur gärna jag än vill övertyga makthavare om att flum är bra så tror jag inte att det går att göra på en textmässig nivå. Språket binder tanken och lusten att trycka in erfarenheterna i matriser skapar större problem än det löser.
Tack igen för ditt underbara klarläggande!
Let´s get carried away!
LikeLike
Kunskapens höjd har inte nåtts fullt ut men vi har kommit mycket långt i diskussionen kring mål och hur det pedagogiska arbete påverkar dem.
Det du Mats påpekar är just det gissel jag upplever att kommunerna ägnat sig åt. De har definitivt inte förstått ett jota av vad målstyrning är. Men vad kan man begära av fritidspolitiker.
Målstyrning är till för dem som jobbar i det dagliga. Det märktes tydligt när kvalitetsredovisningsförordningen kom 1997. Fram till 2005 var det sagor man berättade, för att man skulle. Det fortsatte även efter 2005 för kunskapen var lika låg och härlig som nu. Kvalitetsredovisningen var inte härledbara till resultaten och framför allt den hängde inte ihop med arbetsplanen.
Inte under på att kvalitetsarbetet och målarbetet gick åt skogen. Men jag håller med om Karin Boyes dikt. Det är vägen som är viktig inte målet i sig.
LikeLike
Men är inte detta för enkelt?
Korkade politiker och dålig utbildade lärare?
Vem ska rädda landet?
Kunskapsföretagen och konsulterna?
Jag ser ett problem i ett så öppet elitistiskt förhållningssätt. Vi har ju bara de här människorna och det kan vara modellen som är feltänkt?
LikeLike
PS. Den pedagogiska frihet återvänder om den nya skollagen antas i vårdagarna nästa år. Trots sin rigiditet är majoren inte för byråkrati. Har plockat bort kravet på skolplan, arbetsplan och kvalitetsredovisning. Det “enda” krav han har kvar är dokumentation.
Leve friheten!
LikeLike
Hade jag kunnat franska hade jag nog också ropat “Viva la liberté!”
Och sen sprungit iväg och stormat någon slumpmässigt vald bastilj…
LikeLike
Nej, som alltid, innan man genomför förändringar krävs kunskap. Det var det stora felet 1994, 1997, 1998.
Det går inte att genomföra saker utan att utbilda hur det är tänkt. Därför kan vi föra debatten 15 år efter.
LikeLike
Jag tror inte det är en utbildningsfråga utan en kluven inställning till decentraliseringstanken som gjorde att arbetet tappade fokus.
Lärarna förväntades vara delaktig och engagera sig i arbetet med lokala kursplaner och betygskriterier. Samtidigt skedde en centralisering som gjorde att det hela uppfattades som en kuliss. Resultatet blev ofta en genomskådande uppgivenhet:
– Säg hur ni vill ha det – vi orkar inte gissa!
Sen fanns det naturligtvis en hel del lärare som sörjer den gamla detaljstyrningen som hade vissa fördelar (man slapp tänka)
LikeLike
Detaljstyrning kan nog ha sin tjusning, som du påpekar Mats är det simpelt, enkelt, man slipper tänka och man slipper ta ansvar för vad man gör. Men det gör individualiseringen många gånger omständligare, vilket gör många elevers skolgång onödigt besvärlig.
Låt mig vara fullkomligt uppriktigt mot dig, Plura: din nedlåtande ton mot både lärare, skolledare och fritidspolitiker är inte särskilt förtroendeingivande. Jag instämmer med Mats, du förenklar och lägger skulden för problemen med systemet på utförarna, på lärarna och rektorerna som har att förhålla sig till goda intentioner presenterade i illa utformade styrdokument, utan att ha haft någon realistisk möjlighet att delta i vare sig utformandet av dokumenten eller förarbetet. I nästa andetag framställer du dig själv som en riddare på vit springare som kommer in och reder upp situationen, antydande att du vet väldigt mycket mer om pedagogers arbete än pedagoger själva gör. Allt detta dold bakom ett anonymt nick.
Din retorik låter antyda att de diskussioner kring mål, kursplaner, betygskriterier etc som förts bland pedagoger så långt tillbaka jag kan minnas är en chimär. Dessa dokument är en del av vår arbetsvardag, och ingen av oss har råd att ignorera dem. Kvalitetsarbete, utvärderingar, utvärderingar av utvärderingarna, utförs varje läsår. Utvecklingssamtal hålls, med elever och med personal, fortbildningar och vidareutbildningar är ständigt aktuellt, i olika grad i olika kommuner, givetvis, men de allra flesta pedagogers personliga mål är helt enkelt att ge sina elever bästa möjliga förutsättningar inför framtiden. Det är inte helt lätt att tro om man läser dina ord.
Jag ber ursäkt, Mats, för mina hårda ord i din trevliga och utvecklande blogg.
LikeLike
Du behöver verkligen inte be om ursäkt!
Vi närmar oss ju kärnfrågan och jag behöver fundera över vilken betydelse det har med utsiktspunkt. Det som Morrica beskriver som en arbetsvardag ser Plura som ett misslyckande – eller förbättringsområde, som det heter på byråkratsvenska.
Även om Plura tycks ha förstått en hel del av problematiken så lyckas han inte helt bryta ner vår misstänksamhet mot dem som tror att skolan ska förändras utifrån/uppifrån.
Från ett chefsperspektiv kanske det handlar om att ge sina medarbetare förtroende – och inte nervöst dra tillbaka det när självständiga medarbetare går egna vägar? Ett klassiskt dilemma…
LikeLike
Om jag ska var tydlig. Jag ser aldrig en arbetsvardag som ett misslyckande, utan en chans att förbättra det jag gör en arbetsvardagen.
Vad är då förbättra, jo att minska t ex slöseriet med tiden. Använder jag min tid så att den skapar ett värde för den jag är till för. I detta fall barnet/eleven.
En av grundfilosofin i förbättringsarbetet är se med egna ögon. Ledaren/chefen ska ge sitt fulla stöd och vara mentor till lärarna. Förbättringar börjar alltid hos individen som utför undervisningen. Inte rektorn, skolchefen eller någon annan där uppifrån. De kan möjligen skapa förutsättningarna.
På gott och ont är dock skolan en verksamhet som styrts och styrs av politiker. En dimension i sig som alltid ställer till det. Och jag lovar denna debatt förs även inom vården, rättsväsendet eller annan politiskt styrd verksamhet. Finns ett spänningsfällt mellan professionen och de folkvalda.
Och för mig är det underbart med medarbetare som självständigt går sina egna vägar. Frågan är bara gör de det i samförstånd med sina närmaste i arbetslaget eller …..
LikeLike
Plura, ett gott initiativ, låt oss sträva efter tydlighet.
Du skriver: “Vad är då förbättra, jo att minska t ex slöseriet med tiden”
Var snäll och förtydliga, förslagsvis genom exempel, vad du menar med slöseri med tiden
LikeLike